Läs det här mailet i din webbläsare ([link removed])
[link removed]


** Sverigedemokraterna har gett nytt liv åt konservatismen i Sverige
------------------------------------------------------------

Böcker om Sverigedemokraterna fyller numera flera hyllmeter i mitt hemmakontor. Det säger antagligen en del om mig, men framförallt om hur mycket energi som har lagts på att försöka förstå det här partiet de senaste 15-20 åren.

Har det gjort oss klokare? Förståelsen för centrala dimensioner i partiets historia och nutida utveckling är fortfarande begränsad. I synnerhet gäller det hur partiet ska placeras ideologiskt. Hur långt räcker de självvalda beteckningarna socialkonservatism och nationalism? Hur användbara är egentligen de begrepp som forskare, journalister och motståndare gillar att använda (ytterhöger, populism, högerextremism, fascism)? Och, en hyfsat viktig fråga givet att partiet har goda chanser att kliva in i nästa svenska regering, vilken demokratisyn står partiet egentligen för?

Mike Enocksson gör i Den svenska radikalhögern - från borggårdskrisen till Tidöavtalet ([link removed]) (Ordfront) ett ambitiöst försök att besvara flera av dessa frågor. Hans ärende är rentav ännu större: han vill skriva den svenska ytterhögerns historia sedan demokratins genombrott. Men givet hur perifer denna rörelse länge varit blir skildringen av de första sjuttio åren mest en utdragen prolog innan huvudaktören Sverigedemokraterna kliver in i handlingen.

Det är likväl trevlig läsning. Enocksson redogör pedagogiskt för ett antal avgörande vägval: borggårdskrisen och försvarsfrågans betydelse på 1910-talet, relationen till nazityskland och sprickorna som följde på 1930-talet, kampen mot den utländska kommunismen och den inhemska kulturradikalismen under efterkrigstiden, (här skrivs även det tidiga KDS in i den svenska radikalkonservatismens historia), och 1980-talets brokiga skara av protestpartier.

Enocksson visar hur idéer och begrepp från en tid lever vidare i en annan och bildar länkar i en lång kedja som förankrar nutid i det förflutna. Riktigt hur de där kedjorna hakar i varandra förklaras dock sällan. Idéer uppstår inte i ett vakuum, skriver Enocksson flera gånger, men nöjer sig lite för ofta med att konstatera, snarare än att försöka belägga. Det var exempelvis ingen slump att det var just Centerpartiet som födde fram det som kom att bli Sjöbopartiet i slutet av 1980-talet; menar han och påminner om formuleringar om den svenska folkstammen i det gamla Bondeförbundets 1930-talsprogram. Men kan det samma i så fall även hävdas om Olof Johansson bromotstånd några år senare? Om ekohumanismen på 1990-talet? Om partiets nyliberala influenser på 2010-talet?

Här framträder en svaghet som följer av att Enockssons berättelse aldrig rör sig utanför idéskrifterna. När materiella och demografiska förändringar knappt berörs framstår omvärlden närmast som en konstant, genom vilken idéer förs vidare likt stafettpinnar och i vilken enskilda ideologer utövar ett enormt inflytande. Så går det inte till i verkligheten.

Medan den första halvan av boken likväl bjuder en habil historielektion är den andra halvan mer svårsmält. Här överges det kronologiska berättargreppet till förmån för ett försök att identifiera och avgränsa en rad ideologiska kategorier: etnonationalism, konservativ liberalism, konservativ högerpopulism, radikalkonservatism och åtskilliga andra vars etiketter hastigt faller i glömska.

Här finns somligt som förtjänar beröm. Enocksson ägnar viss möda åt den centrala distinktionen mellan rörelser som eftersträvar radikal samhällsförändring inom ramen för det demokratiska systemet och de som också är systemhotande. Det kan förefalla som en fåfäng strävan att rita streck i vatten men är likväl en helt avgörande övning i varje demokrati med självbevarelsedrift. Att han är snål med att strössla fascismetiketter omkring sig skänker trovärdighet även om det inte inbringar några applåder från DN Kultur ([link removed]) .

Tyvärr rasar stora delar av teoribygget samman när det konfronteras med verkligheten. Jag ska ge ett exempel:

Den svenska radikalhögern rymmer enligt Enocksson idag sex partier: Medborgerlig samling, Alternativ för Sverige, Sverigedemokraterna samt, något mer förvånande, de tre regeringspartierna. Moderaterna kvalar in under etiketten “högerpopulistisk konservatism” (en inriktning som bland annat kännetecknas av ”främlingsfientlg populism”) i form av sitt senaste partiprogram som citeras flitigt, utan att det någon gång blir klart för läsaren i vilket avseende denna beskedliga liberalkonservativa programskrift har med någon radikalkonservatism att göra.

Kristdemokraterna anses ha påbörjat denna resa redan under tidigt 2000-tal, när Charlie Weimers ledde KDU i Värmland. Ett annat argument är att partiet motsatt sig “multikulturalism” som ideologi.

Och så var det Liberalerna. Utöver samarbetet med SD anför Enocksson två andra bevis till stöd för att hävda att partiet “på riksplanet tagit en högerradikal positionering”. Det ena är en smått förljugen sammanfattning av Mauricio Rojas politiska gärning. Det andra är ett rätt fantastiskt resonemang om liberalismens socialdarwinistiska inslag (man undrar om författaren någonsin har träffat en svensk folkpartist).

Enocksson är dock generös nog att erkänna att de tre regeringspartierna ”i sin retorik” gärna framställer sig som försvarare av den liberala demokratin, även om praktiken talar ett annat språk.

En annan idé som Enocksson upphöjer till en ism och ägnar ett avsnitt åt är nostalgism. Här, tänker man som läsare, måste väl ändå perspektiven vidgas bortom det prisma som känns lånat från Aftonbladets ledarsida? Men nej, inte ett ord om Socialdemokraterna. Även nostalgismen är ett renodlat Tidöprojekt.

Det är frustrerande. För Enocksson gör ju helt rätt i att skriva in den etablerade högern i historien om dess utmanare. Sverigedemokraterna må ha vuxit fram i relativ enskildhet men överlappningen och idéutbytet har ständigt vuxit i intensitet sedan 2010-talet. Men i sin strävan att hitta rätt etikett för varenda ideologisk variant i landskapet missar Enocksson vad som är den stora berättelsen: hur Sverigedemokraterna någon gång runt 2010 upptäcker att de var ensamma inte bara om invandringsmotståndet och nationalismen, utan att ingen annan heller gjorde anspråk på det konservativa idéarvet. Och till skillnad från de kalhyggen och stenöknar som SD tillbringat sina första två decennier i var denna konservatismen snarare att likna vid en livfull äng. Visserligen märkvärdigt tom på politiker och opinionsbildare, men ändå. Här fanns ett utrymme att växa.

När SD 2011 skrev in socialkonservatismen i sitt program avfärdades det av nästan alla bedömare som ett sätt att polera fasaden. Få såg då den potential som fanns, kanske inte ens Sverigedemokraterna själva.

Men nu har vi resultatet: Sverigedemokraterna har varit den viktigaste aktören i svensk konservatism i femton år. Det är till dem som andra konservativa rörelser nu förhåller sig. Vilka prefix - national-, social-, radikal- - som är bäst lämpade att fångade den Sverigedemokratiska konservatismen är ur detta perspektiv av underordnad betydelse. Boken om hur detta gick till väntar ännu på att skrivas.

***

Ikväll pratar jag med Mike Enocksson om hans bok på Kulturhuset i Stockholm ([link removed]) .

Följ på Twitter: @johanssonheino ([link removed])

Länk till texten här!

Hayek-special: Alla älskar Hayek ([link removed])

Vi samlade en konservativ, en socialliberal och en klassiskt liberal i ett poddrum. Kan alla älska Hayek? Stärker det hans principer, eller gör det dem urvattnade?

Johanna Grönbäck pratar med Max Hjelm och Daniel Åkerman.

Och ni kan ta det lugnt, i nästa avsnitt frågar vi oss varför alla hatar Hayek.
[link removed]

[link removed]


** Dalgard och Luth på Fältöverstens bibliotek om staden i romanen
------------------------------------------------------------

Staden i den svenska romanen ([link removed]) är den första svenska antologin som utforskar stadens puls genom romanerna — från dunkla gränder till glittrande gator. Från det tidiga 1800-talets borgerliga offentlighet till vår tids nordic noir med mord, mörker och melankoli. Oavsett tid har den svenska romanens lins varit unik. Men vad har romanen skildrat?

Möt Henrik Dalgard och Eric Luth, redaktörer till antologin.

Programmet är kostnadsfritt men boka en biljett för att vara säker på att få plats!
Anmäl dig här! ([link removed])

[link removed]


** Johanna Grönbäck om övervakningssamhället i BT
------------------------------------------------------------

Vi har redan kommit ganska långt i att bygga en stat som tränger sig långt in i våra privata sfärer och som kan övervaka oss i såväl chattar som fysiska rum. Alla vet att åtgärder behövs för att kväva den grova brottsligheten, men vet vi att just det här är rätt åtgärder, att de är effektiva, proportionerliga, skyddar integriteten så långt det går och att åtgärderna innebär minimalt med säkerhetsrisker för individ och stat?
Läs vidare här ([link removed])

[link removed]


** Anna D Linder skriver om #Ghiblistyle i Fokus
------------------------------------------------------------

Det vi lärt oss om konsten, genom all dokumenterad tid, är att den historiska kontexten är av största vikt bakom varje enskilt verk. Det är därför dumt att oroa sig över valmöjligheter, tillgänglighet och nya processer när det är människan bakom konsten som allt oftare än sällan står i fokus för dess betydelse.

De flesta verkar ha glömt bort att innovationens “hot” mot samtiden inte är någonting nytt…
Läs vidare här ([link removed])

[link removed]


** Rutger Brattström skriver om Edvard Selander
------------------------------------------------------------

Den 28 mars lanserade Rutger sin debutbok Aldrig mer på något sätt: från Uppsala till fronten. I boken följer Edvard Selanders resa från författarens perspektiv, redan från barnsben på ett litet dagis i Uppsala.

Rutger Brattström berättar om kommunikationen med Edvard under tiden i Ukraina och delar samtidigt med sig av deras livslånga vänskap. Edvard är både den visionäre ledaren och den plikttrogna soldaten, under kulspel på Sverkerskolans skolgård såväl som i skyttegraven långt ifrån Uppsala. Trots allvaret är Edvards humor ständigt närvarande ända in i slutet.

Läs Rutgers utdrag från boken i Smedjan! ([link removed])
Köp boken här ([link removed])
Edvard Selanders minnesfond ([link removed])

[link removed]


** Johan Norberg tilldelas ”Hayek Book Prize” 2025
------------------------------------------------------------

Manhattan Institute tilldelar Johan Norberg det 21:a årliga "Hayek Book Prize" för hans bok Det kapitalistiska manifestet: Därför kommer den globala fria marknaden att rädda världen ([link removed]) . Norberg kommer i samband med detta hålla årets Hayekföreläsning i New York den 4 juni.


** Timbros poddar – nya avsnitt!
------------------------------------------------------------
[link removed]

Hayek-special: Alla älskar Hayek ([link removed])
Vi samlade en konservativ, en socialliberal och en klassiskt liberal i ett poddrum. Kan alla älska Hayek? Stärker det hans principer, eller gör det dem urvattnade? Johanna Grönbäck pratar med Max Hjelm och Daniel Åkerman.

Och ni kan ta det lugnt, i nästa avsnitt frågar vi oss varför alla hatar Hayek.
[link removed]

Låt Madde sälja smink ([link removed])
Ett samtal om att bjuda in journalister till hemliga chattar och hur Kopsch upplever att han är den enda marknadsliberalen i svensk debatt.

Med PM Nilsson, Fredrik Kopsch, Andreas Johansson Heinö och Catarina Starfelt.

[link removed]
[link removed]
[link removed]

Logo
You were subscribed to the newsletter from Timbro
Vår besökadress:
Timbro förlag
Kungsgatan 60
111 22 Stockholm
Vill du ändra hur du får dessa mail?
Du kan uppdatera dina inställningar ([link removed]) eller avsluta din prenumeration ([link removed])