Sverigedemokraterna har gett nytt liv åt konservatismen i Sverige
Böcker om Sverigedemokraterna fyller numera flera hyllmeter i mitt hemmakontor. Det säger antagligen en del om mig, men framförallt om hur mycket energi som har lagts på att försöka förstå det här partiet de senaste 15-20 åren.
Har det gjort oss klokare? Förståelsen för centrala dimensioner i partiets historia och nutida utveckling är fortfarande begränsad. I synnerhet gäller det hur partiet ska placeras ideologiskt. Hur långt räcker de självvalda beteckningarna socialkonservatism och nationalism? Hur användbara är egentligen de begrepp som forskare, journalister och motståndare gillar att använda (ytterhöger, populism, högerextremism, fascism)? Och, en hyfsat viktig fråga givet att partiet har goda chanser att kliva in i nästa svenska regering, vilken demokratisyn står partiet egentligen för?
Mike Enocksson gör i Den svenska radikalhögern - från borggårdskrisen till Tidöavtalet (Ordfront) ett ambitiöst försök att besvara flera av dessa frågor. Hans ärende är rentav ännu större: han vill skriva den svenska ytterhögerns historia sedan demokratins genombrott. Men givet hur perifer denna rörelse länge varit blir skildringen av de första sjuttio åren mest en utdragen prolog innan huvudaktören Sverigedemokraterna kliver in i handlingen.
Det är likväl trevlig läsning. Enocksson redogör pedagogiskt för ett antal avgörande vägval: borggårdskrisen och försvarsfrågans betydelse på 1910-talet, relationen till nazityskland och sprickorna som följde på 1930-talet, kampen mot den utländska kommunismen och den inhemska kulturradikalismen under efterkrigstiden, (här skrivs även det tidiga KDS in i den svenska radikalkonservatismens historia), och 1980-talets brokiga skara av protestpartier.
Enocksson visar hur idéer och begrepp från en tid lever vidare i en annan och bildar länkar i en lång kedja som förankrar nutid i det förflutna. Riktigt hur de där kedjorna hakar i varandra förklaras dock sällan. Idéer uppstår inte i ett vakuum, skriver Enocksson flera gånger, men nöjer sig lite för ofta med att konstatera, snarare än att försöka belägga. Det var exempelvis ingen slump att det var just Centerpartiet som födde fram det som kom att bli Sjöbopartiet i slutet av 1980-talet; menar han och påminner om formuleringar om den svenska folkstammen i det gamla Bondeförbundets 1930-talsprogram. Men kan det samma i så fall även hävdas om Olof Johansson bromotstånd några år senare? Om ekohumanismen på 1990-talet? Om partiets nyliberala influenser på 2010-talet?
Här framträder en svaghet som följer av att Enockssons berättelse aldrig rör sig utanför idéskrifterna. När materiella och demografiska förändringar knappt berörs framstår omvärlden närmast som en konstant, genom vilken idéer förs vidare likt stafettpinnar och i vilken enskilda ideologer utövar ett enormt inflytande. Så går det inte till i verkligheten.
Medan den första halvan av boken likväl bjuder en habil historielektion är den andra halvan mer svårsmält. Här överges det kronologiska berättargreppet till förmån för ett försök att identifiera och avgränsa en rad ideologiska kategorier: etnonationalism, konservativ liberalism, konservativ högerpopulism, radikalkonservatism och åtskilliga andra vars etiketter hastigt faller i glömska.
Här finns somligt som förtjänar beröm. Enocksson ägnar viss möda åt den centrala distinktionen mellan rörelser som eftersträvar radikal samhällsförändring inom ramen för det demokratiska systemet och de som också är systemhotande. Det kan förefalla som en fåfäng strävan att rita streck i vatten men är likväl en helt avgörande övning i varje demokrati med självbevarelsedrift. Att han är snål med att strössla fascismetiketter omkring sig skänker trovärdighet även om det inte inbringar några applåder från DN Kultur.
Tyvärr rasar stora delar av teoribygget samman när det konfronteras med verkligheten. Jag ska ge ett exempel:
Den svenska radikalhögern rymmer enligt Enocksson idag sex partier: Medborgerlig samling, Alternativ för Sverige, Sverigedemokraterna samt, något mer förvånande, de tre regeringspartierna. Moderaterna kvalar in under etiketten “högerpopulistisk konservatism” (en inriktning som bland annat kännetecknas av ”främlingsfientlg populism”) i form av sitt senaste partiprogram som citeras flitigt, utan att det någon gång blir klart för läsaren i vilket avseende denna beskedliga liberalkonservativa programskrift har med någon radikalkonservatism att göra.
Kristdemokraterna anses ha påbörjat denna resa redan under tidigt 2000-tal, när Charlie Weimers ledde KDU i Värmland. Ett annat argument är att partiet motsatt sig “multikulturalism” som ideologi.
Och så var det Liberalerna. Utöver samarbetet med SD anför Enocksson två andra bevis till stöd för att hävda att partiet “på riksplanet tagit en högerradikal positionering”. Det ena är en smått förljugen sammanfattning av Mauricio Rojas politiska gärning. Det andra är ett rätt fantastiskt resonemang om liberalismens socialdarwinistiska inslag (man undrar om författaren någonsin har träffat en svensk folkpartist).
Enocksson är dock generös nog att erkänna att de tre regeringspartierna ”i sin retorik” gärna framställer sig som försvarare av den liberala demokratin, även om praktiken talar ett annat språk.
En annan idé som Enocksson upphöjer till en ism och ägnar ett avsnitt åt är nostalgism. Här, tänker man som läsare, måste väl ändå perspektiven vidgas bortom det prisma som känns lånat från Aftonbladets ledarsida? Men nej, inte ett ord om Socialdemokraterna. Även nostalgismen är ett renodlat Tidöprojekt.
Det är frustrerande. För Enocksson gör ju helt rätt i att skriva in den etablerade högern i historien om dess utmanare. Sverigedemokraterna må ha vuxit fram i relativ enskildhet men överlappningen och idéutbytet har ständigt vuxit i intensitet sedan 2010-talet. Men i sin strävan att hitta rätt etikett för varenda ideologisk variant i landskapet missar Enocksson vad som är den stora berättelsen: hur Sverigedemokraterna någon gång runt 2010 upptäcker att de var ensamma inte bara om invandringsmotståndet och nationalismen, utan att ingen annan heller gjorde anspråk på det konservativa idéarvet. Och till skillnad från de kalhyggen och stenöknar som SD tillbringat sina första två decennier i var denna konservatismen snarare att likna vid en livfull äng. Visserligen märkvärdigt tom på politiker och opinionsbildare, men ändå. Här fanns ett utrymme att växa.
När SD 2011 skrev in socialkonservatismen i sitt program avfärdades det av nästan alla bedömare som ett sätt att polera fasaden. Få såg då den potential som fanns, kanske inte ens Sverigedemokraterna själva.
Men nu har vi resultatet: Sverigedemokraterna har varit den viktigaste aktören i svensk konservatism i femton år. Det är till dem som andra konservativa rörelser nu förhåller sig. Vilka prefix - national-, social-, radikal- - som är bäst lämpade att fångade den Sverigedemokratiska konservatismen är ur detta perspektiv av underordnad betydelse. Boken om hur detta gick till väntar ännu på att skrivas.
***
Ikväll pratar jag med Mike Enocksson om hans bok på Kulturhuset i Stockholm.
Följ på Twitter: @johanssonheino
Länk till texten här!
