Därför fick vi 2018 års valresultat en gång till
Idag är det onsdag och det betyder att vi kommer få ett slutgiltigt valresultat. I väntan på det har framförallt två väljargrupper hamnat i skottlinjen: muslimska väljare som har röstat rödgrönt och tidigare moderata väljare som har röstat på Liberalerna.
Olikheterna till trots handlar det i båda fallen om resonemang som i bästa fall inte leder någonstans, i sämsta fall bidrar till att undergräva legitimiteten i valresultatet.
Muslimska väljare har av ledande opinionsbildare och politiker kallats för ”röstboskap”, det har antytts att de röstar som ett kollektiv och det har till och med hävdats att valförlusten är en direkt konsekvens av att Tidöpartierna inte införde ett moratorium för nya medborgarkap i väntan på stramare regler.
Att demografi påverkar utfallet i ett val är självklart. Varje seriös analys av väljarbeteende försöker väga in så många relevanta faktorer som möjligt. Religiositet och etnicitet kan absolut vara en del av detta.
Men att hävda att en grupp inte borde ha fått rösta eller att de har röstat av fel skäl är förstås något helt annat. Med mycket allvarliga konsekvenser. I en demokrati är alla röster lika värda, och du är inte skyldig någon en redovisning av dina motiv.
Diskussionen om de moderata stödrösterna är möjligen mer av en kuriositet. Men låt oss även här slå fast vad som gäller: Partier lånar inte ut sina väljare. Och till skillnad från partister och opinionsbildare går de flesta väljare inte omkring och bär på en partiidentitet i fyra år utan väljer parti av en massa olika skäl. Lägg därtill att Liberalerna har en historia av att i genomsnitt byta ut halva sin väljarkår mellan varje val. De kommer agera lika självständigt i riksdagen även den här gången, med all rätt.
Om man istället lyfter blicken framträder ett annat skifte i svensk politik.
Flera har redan hunnit notera de slående likheterna med 2018 års val. Då fick Sverigedemokraterna 17,5 procent, precis som den här gången. Moderaterna sjönk till 19,8 och ökar nu till 19,9. 2026 års upplagor av Kristdemokraterna och Liberalerna hamnar också båda blott en promille från 2018 års resultat, medan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet avviker med två respektive tre promille.
Det här är mer än ett lustigt sammanträffande. Men först en kort återblick.
På 1960-talet lanserade statsvetarna Stein Rokkan och Seymour Martin Lipset sin teori om att de västeuropeiska partisystem hade “frusit”. Partier som uppstått ur söndrande samhälleliga konfliktlinjer vid tiden för demokratins genombrott – arbete mot kapital, stad mot land, kyrka mot stat, centrum mot periferi – fanns kvar, långt efter att de ursprungliga striderna klingat av.
Strax efter publiceringen av deras klassiska verk tog verkligheten en annan vändning. Från 1970-talet framträdde nya konfliktlinjer – tillväxt mot miljö, nationalstat mot överstatlighet, etablissemang mot antietablissemang – och med dessa nya partibildningar: gröna, nationalistiska, populistiska. Samtidigt minskade klasstillhörighetens betydelse och väljarna blev alltmer rörliga.
Det svenska partisystemet tinade långsammare. Först 1988 kom ett sjätte parti in i riksdagen. I de två följande valen förändrades sammansättningen ytterligare. 2010 kom Sverigedemokraterna in och kom så småningom att omforma båda de block som burit upp svensk politik under efterkrigstiden.
Det finns olika sätt att illustrera denna förändring. Ett sätt är att mäta den sammanlagda förändringen i partiernas röstandelar mellan två val, så kallad elektoral volatilitet (måttet fångar alltså förändringen i valresultatet, inte hur många väljare som faktiskt bytt parti.) Då framkommer en förväntad trend: volatiliteten fyrdubblades mellan 1976 och 1991 och låg sedan kvar på en hög nivå till 2006. Därefter har den sjunkit försiktigt för att i de två senaste valen vara på den lägsta nivån sedan 1970-talet.
