Aldrig känns världen mer avlägsen än i en svensk valrörelse.
Bara några dagar återstår av valrörelsen och inget tycks längre kunna rädda omdömet: den blev inte särskilt bra.
Visst. Ett par tunga avslöjanden, med Expressens granskning av antisemitismen inom Vänsterpartiet som den allra mest angelägna. En och annan pigg debatt. Ebba Busch i bättre form är någonsin.
Men överlag: Otydliga skiljelinjer. Orimliga mängder utspel som inte ens partierna själva låtsades bry sig om. Oproportionerligt stort intresse för det minsta partiets chanser att klara spärren.
Och i stället för riktiga och viktiga konflikter fylldes medieutrymmet av en rad pseudodebatter där journalister själva återkommande blev aktörer.
Allra mest besvärande är dock frånvaron av omvärlden.
Jo, jag vet att det alltid är så. Svenska väljare utser sina lokala, regionala och nationella företrädare. Dessa berättar om allt bra de ska göra för svenska väljare. Så är det och så måste det få vara.
Men i år skaver provinsialismen lite extra.
Debatter om exempelvis klimat, migration och ekonomi blir smått obegripliga när omvärlden utelämnas. Detta fick en övertydlig illustration genom gårdagens reaktioner på Pisa-mätningen. Sverige är en del av en globalt sjunkande kunskapstrend och ändå låtsas alla som om skolresultaten korrelerar med regringsskiften. Det är genant för alla inblandade.
Lika besvärande är frånvaron av utrikes- och säkerhetspolitisk debatt. Det går förvisso att tolka detta som uttryck för en mycket glädjande konsensus. Regeringen är en av EU:s allra mest pålitliga när det gäller stöd till Ukraina. Oppositionen söker inte strid om detta. Försvarsministerns popularitet handlar säkert till del om person; men också om själva sakfrågan. Villkoret för att Moderaterna skulle vara beredda att släppa in SD i regeringsförhandlingar 2022 var att de helhjärtat ställde upp på den svenska linjen. Det är därför heller ingen slump att Expos avslöjande av den proryska SD-tjänstemannen utgör ett av mycket få tillfällen under mandatperioden då den moderata partiledningen framfört öppen kritik.
Enigheten är av godo, svenska väljare kan sannolikt vara trygga i att kursen ligger fast.
Men samtidigt är det som om allvaret i omvärldsläget ändå inte förmår sjunka in.
I söndags vann AfD en överlägsen seger delstatsvalet i Sachsen-Anhalt. Tre mandat fattas för ensam majoritet. AfD:s ledare Alice Weidel önskar nyval till förbundsdagen och spår att Friedrich Merz är borta före jul.
I Frankrike visar upprepade opinionsmätningar att Marine Le Pen flyttar in i Élyséepalatset efter Emanuel Macron i maj.
Riktigt så närstående är inte ett maktskifte i Berlin med regeringen är svårt skadeskjuten. Och även om Le Pen har modererat sina ståndpunkter på senare år har hon under stora delar av sin karriärer livnärt sig på samma pro-ryska, protektionistiska och populistiska häxbrygd som AfD helt ohämmat kränger till de tyska väljarna.
Maktbalansen i Europa skiftar och inte i en positiv riktning.
Valet på söndag handlar därför om mer än priset på diesel och tandvård. Det handlar om vem som ska sitta vid förhandlingsbordet i Bryssel och försvara Europas stöd till Ukraina när andra sviker. Om vem som kan argumentera bäst för att Europa måste våga släppa den politiska kontrollen och avreglera sina marknader för att ekonomin ska kunna växa och ge EU tyngd nog att stå upp mot USA och Kina. Om vem som fortfarande vågar tro på öppenhet, handel, fria marknader och fri rörlighet när andra länders ledare skräms av sina väljare.
Vågar man hoppas att åtminstone några partiledare vågar prata om detta under valrörelsens sista dagar?
***
På fredag har det gått ett kvartssekel sedan den där tisdagseftermiddagen när vi alla stannade upp och insåg att världen skulle förändras. Det känns väldigt långt borta, samtidigt som vi fortfarande lever i skuggan av de ödedigra vägval som gjordes då. Om detta handlar Världen efter 11 september som är Mattias Svenssons mörkaste bok hittills (och då har han ändå skrivit om svensk alkoholpolitik). Läs den, men behåll lampan tänd.
***
Häromdagen förklarade Centerpartiets partisekreterare Hannes Hervieu på en presskonferens tillsammans med Birgitta Ohlsson att partiet stod redo att axla ansvaret för den liberala rörelsen i Sverige, i händelse av att Liberalerna försvinner från scenen. Det är säkert väl menat och jag önskar såväl Centerpartiet som Liberalerna en strålande framtid. Jag kan dock lugna alla inblandade med att den liberala idéutvecklingen är väl omhändertagen av oss på Timbro och många andra som jobbar med lite längre tidsperspektiv än fyraåriga mandatperioder. Ett lästips är En liberal kanon för tjugohundratalet som vi tagt fram med vännerna på Liberal Debatt.
/Andreas Johansson Heinö
Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
