Kan en höger utan Liberalerna någonsin vinna val i Sverige?
Imorgon löper Jimmie Åkessons deadline för Liberalerna ut: har inte partiet nått 3,5 procent i opinionsmätningarna uppmanar han deras väljare att istället rösta på andra Tidöpartier.
Rimligen är denna morgons glada mätning från Novus, där L får 3,3 procent, tillräckligt för att Åkesson ska låta sig nöjas.
Synd då att inte Ulf Kristersson kunde hålla sig. Redan igår uppmanade han Moderatväljare att inte stödrösta. “Varje parti måste vinna väljare på egna meriter”, sade han. Och la till att Tidö minsann kan vinna valet även utan Liberalerna.
Så är det förstås inte. Åker Liberalerna ut är Tidö historia, vilket i alla fall Expressen inser.
Men förlusten vore större än så.
Borgerligheten har vunnit fyra stora segrar under efterkrigstiden. Liberalerna har varit helt avgörande vid samtliga tillfällen. Självfallet i betydelse att deras medverkan har varit nödvändig för att samla ihop tillräckligt många mandat.
Men ännu viktigare är att Liberalerna bidragit till att göra det borgerliga alternativet mer lockande.
1976 utgjorde Folkpartiet tillsammans med Centerpartiet alltjämt den så kallade mitten i svensk politik. Det var en tid när skepsisen mot Moderaternas högerpolitik var mycket stor. FP och C lovade väljarna att en borgerlig regering skulle ha sin tyngdpunkt i mitten, inte till höger. Så blev det också.
1991 var det Folkpartiet som tillsammans med Moderaterna lade fast kursen för borgerligheten när Bengt Westerberg och Carl Bildt lanserade “Ny start för Sverige” som sedan kom att utgöra stommen i regeringsförklaringen. Till skillnad från 1976 hade man både ambitioner och förmåga att genomföra stora reformer. Hela spelplanen hade förflyttats högerut men politikens innehåll var huvudsakligen liberalt.
2006 kunde Alliansen vinna en majoritet sedan Moderaterna anpassat stora delar av sin ekonomiska politik till de övriga borgerliga partierna, inklusive Folkpartiet. Sverige gick återigen högerut, politikens tyngdpunkt var även denna gång liberal.
2022 kunde Moderaterna bilda regering med knapp marginal. Väljarna röstade på vad Ulf Kristersson i valrörelsen konsekvent benämnde som “partierna på min sida av politiken”. Huruvida Liberalerna skulle ingå i en regering var den här gången inte klargjort på förhand. Istället pratade Kristersson återkommande om en “1-2-3”-lösning. Tidöregeringens politik har, till skillnad från de föregående Moderatledda regeringarna, haft en mer konservativ tyngdpunkt där Liberalerna, enligt både sig själva och Jimmie Åkesson, fungerat som en liberal broms.
Om Tidö förlorar valet kommer varje seriös eftervalsanalys rimligen inledas med konstaterandet att Tidös tyngdpunkt blev mer konservativ och mindre liberal än vad väljarna hade röstat för.
Det går att förstå både kortsiktigheten och uppgivenheten hos dem som nu försöker få borgerliga väljare att låta Liberalerna självdö.
Men valet den 13 september handlar om mer än de kommande fyra åren. Försvinner Liberalerna är svensk borgerlighet förändrad för mycket lång tid framåt.
Denna borgerlighet har i mer än ett halvt sekel framgångsrikt balanserat socialliberalism, liberalkonservatism och, om än alltför sparsamt enligt mig, några nypor nyliberalism. Borgerligheten definierades länge i termer av vad alla var emot – vilket ledde till beskrivningen “de icke-socialistiska partierna” – men i själva verket var samsynen stor om vad som gör ett samhälle rikt och välfungerande.
Varje tid har haft sina strider men det har funnits en idépolitisk kärna av individualism, marknadsliberalism, öppenhet mot omvärlden, tilltro till rättsstatens institutioner. Som allmänborgerlig väljare har man kunnat känna en trygghet i att dessa värderingar värnas av alla ingående parter och att de inbördes styrkeförhållandena spelar mindre roll.
Risken är överhängande att vi efter valet 2026 har ett liberalt parti utanför riksdagen och ett som har parkerat på vänstersidan av politiken. Och således en högeropposition bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
Kommer Moderaterna i en sådan konstellation klara av de dubbla rollerna att båda vara ett samlande, statsbärande parti med regeringsledarambitioner, en roll man mycket skickligt intagit under såväl Reinfeldt som Kristersson, och samtidigt återuppfinna sig själva som det ideologiskt förankrade och reforminriktade idéparti man var under Bohman och Bildt?
Varken Allians- eller Tidöåren inger skäl att vara optimist.
Och kommer en sådan höger någonsin kunna vinna val i Sverige? De historiska erfarenheterna talar faktiskt emot.
Visst är fortsatt Tidö-majoritet ett fullgott skäl att rösta på Liberalerna. Men partiet kommer att behövas i borgerligheten även vid en förlust.
Lita aldrig på en folkpartist, brukade moderater skämta. Jag tror inte de förstår hur mycket de kommer sakna dem om några veckor.
***
Ni missar väl inte alla nya böcker från oss? Här finns alla nyheter samlade.
/Andreas Johansson Heinö
Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
