En elegant förolämpning hotar inte demokratin
Valrörelsen hann knappt komma igång innan Jan Scherman var framme och drog i sladden. “Inrätta en etikkommission”, ropade han på DN Debatt: “Den svenska valrörelsen är på väg mot en krasch eftersom partiledare, ministrar och framträdande politiker i oppositionen excellerar i vulgära påhopp på varandra”.
Exemplen på denna “vulgarisering” och “brutalisering”? En barnslig tweet av Anna Tenje. Annika Strandhälls sociala medier-konton. Att Nooshi Dadgostar avbröt lite för ofta i en Agendadebatt i våras.
Kanske lite tunt för att bära upp tesen om att det demokratiska samtalet befinner sig i “fritt fall”.
Nu är inte den här texten ämnad att urskulda “hat och hot”, jag antar att jag behöver säga det. Det skrivs mycket i internets kloaker som ingen anständig människa ska behöva konfronteras med.
Men stämmer det verkligen att vi har ett alltför hårt debattklimat? Att den svenska valrörelsen, såsom den utkämpas på gator och torg och radio och tv av partiernas företrädare, är vulgär och brutal?
Skillnaderna mellan de svenska partierna är på samma gång både mycket stora och mycket små. Vi har två riksdagspartier med djupa rötter i antidemokratiska ideologier, men av detta märks ärligt talat ganska lite under den vanliga riksdagslunken. I en rad frågor tycker alla, eller säger sig tycka, nästan samma sak. Vilket gör att även små avvikelser ibland blåses upp till orimliga proportioner.
Normen är nämligen att det är tryggast när alla tycker lika.
Därför tycker jag att det är befriande att årets valrörelse har inletts med att blottlägga den radikalism som trots allt rör sig under ytan.
Som min nyaste kollega Sakine Madon, sedan tre dagar politisk redaktör på Smedjan, tre dörrar från mig i korridoren, påpekade i sin jungfrutext: Vänsterpartisters sympatiåtgärder för islamister och terrorister är inte enskilda misstag utan konsekvenser av partiets ideologi.
Och på motsvarande sätt är Richard Jomshofs generösa strösslande med Quisling-anklagelser inte uttryck för dålig ton utan en spegling av partiets ideologi. Vilket gör det lite extra pikant att Jan Scherman tar upp just det uttalandet som exempel på vad partierna borde åtgärda genom “självreglering”.
Hur då? Scherman lyfter fram de pressetiska reglerna som förebild och önskar sig någon sorts partipolitisk motsvarighet till Medieombudsmannen och Mediernas etiknämnd.
Jag har svårt att se annat än att det skulle göra skada. Det finns åtskilliga exempel där åsikter i sig ansetts vara kränkande och stötande, oavsett hur sakligt och milt de formuleras. Protesterna mot Sverigedemokraterna i början av 2010-talet motiverades inte av oro för hur åsikterna framfördes utan att de överhuvudtaget förekom. Det som den ene ser som dåligt uppförande är den andres raison d’être, så att säga.
Eftersom ni uppskattar när jag gör listor försökte jag sätta ihop en över de bästa förolämpningarna i svensk politisk historia. Men jag har för få bra exempel. Göran Perssons omdöme om Mona Sahlin - “Det är inte så märkvärdigt det som kommer över hennes läppar men hennes styrka är inte tänkandet” - platsar förstås liksom Gunnar Strängs avfärdande av Gunnar Heckschers varning om att eliten skulle lämna landet vid en S-seger: “betryggande att höra att oavsett utgång i valet blir herr Heckscher kvar i landet”. Och Herbert Tingstens omdöme om Bertil Ohlin: “som människa har han för mig svävat mellan likgiltighet och obehag”.
Men vad mer? Palme var en strålande retoriker men förolämpningarna var ofta platta. Sten Anderssons påhopp på Bengt Westerberg (“felprogrammerad hjärna”) var mer konstigt än roligt. Och har någon nu aktiv politiker egentligen sagt något roligt om någon annan? Ni får gärna mejla förslag så återkommer jag den dag jag fått ihop åtminstone tio bra.
En riktigt bra förolämpning får, förlåt Scherman, gärna vara brutal (“How can they tell?” som poeten Dorothy Parker lär ha svarat när hon fick veta att den tidigare presidenten Calvin Coolidge hade dött) eller vulgär (“you’re better fitted to cross the Channel and suck President Pompidou’s backside”, som en Labour-ledamot skrek till premiärminister Edward Heath”). Det viktigaste är att den är rolig.
Och kontext spelar alltid roll. När Sara Skyttedal, i samband med Januariavtalet, twittrade att Annie Lööf och Jan Björklund var quislingar var det faktiskt roligt. Eftersom det var en så uppenbart absurd överdrift. När Jomshof skriver samma sak är det inte ett dugg kul.
Bäst genom alla tider är förstås Lloyd Bentsens lika brutala som värdiga örfil på Dan Quayle i vicepresidentdebatten 1988: Senator, I served with Jack Kennedy. I knew Jack Kennedy. Jack Kennedy was a friend of mine. Senator, you're no Jack Kennedy.
***
Det finns, som Lenin sa, decennier då inget händer och veckor då decennier händer. Passande då att vi redan idag inleder en extremt intensiv höst på förlaget med att prata om just Lenin. Mauricio Rojas har skrivit Lenin och totalitarismen och jag intervjuar honom över ett lunchsamtal i dag.
Imorgon lanserar vi Markus Uvells bok Det här jävla landet. Markus tar inga fångar när han gör upp med nostalgikerna i svensk politik. Extra spännande att boken kommenteras av bland andra SD:s Mattias Karlsson. Häng med!
/Andreas Johansson Heinö
Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
