Läs det här mailet i din webbläsare

Åsikter tycks flytta lättare än människor

Kanske flyttar man för sällan. Fastnar på platser i världen där man blivit bekväm snarare än hittat hem. Det blir lätt så, att den plats där man bor i senare 20-årsåldern förblir ens hemort. Det tycks generellt: Flytta mellan kommuner gör man främst upp till sin tidiga 30-årsålder. Kanske går flyttlasset mellan en universitetsstad och en jobbort eller en kärleks hembygd. Men sedan, när åldern rört sig vidare, blir ens flyttavstånd kortare, det blir mest inom samma kommun.

Kanske gör det livet lite tristare, rentav smalare. En utebliven flytt är kanske en förlorad dröm eller en missad chans. Men livet fäster lätt band i sin krassa verklighet. På platsen där man blivit bekväm har man kanske fått barn, partner och ex-partner, barnpassare och vänner. Särskilt de senare, påpekar gärna debatten, är svåra att hitta senare i livet.

När regeringen nyligen och återigen tänkte om kring arbetskraftsinvandringen landade den i att några yrken skulle undantas från det höjda lönekravet på 33 390 kronor i månaden, de ska i stället få komma till Sverige även om lönen ”bara” når upp till 27 825 kronor. Men yrkesundantagen blev inte fler än 27 och för arbeten som personliga assistenter och bärplockare är man inte alls välkommen. Sådana jobb, säger ministrar som Johan Forssell, borde det i stället finnas arbetslösa i Sverige som kan ta, och låter som inte alltför svunna tiders S-företrädare.

I teorin har de inte fel. Man borde kunna flytta till jobb. Men i praktiken tycks sådana flyttar, särskilt för mindre välbetalda jobb, desto knepigare.

Företag och andra arbetsgivare har länge vittnat, snudd på gormat, om att det är svårt att rekrytera också till välbetalda jobb. Ibland handlar det om kompetensbrist. Ibland handlar det om att den arbetssökande i själva verket är två. Nog kan ingenjören vilja ta jobbet, men vad ska partnern göra på den nya orten? Det finns en rad experiment och försök där företag i samarbeten med kommuner har försökt ordna för de medföljande, men mest med begränsad framgång, i såväl Sverige som andra länder. Oftare blir det singelpersonerna i 20-årsåldern som kan flytta till jobben. För företagen innebär det ofta lite mindre erfarenhet och lite mindre långsiktighet eftersom risken att de yngre flyttar vidare till kärleken, när en sådan dyker upp, är högre än för de äldre.

Så lönekuvertet är inte tillräckligt. Eller ens pengar generellt. Också för den som lever på låg ersättning och som erbjuds ett jobb, kan alternativkostnaden för att flytta ändå vara för hög. Det är kärlekspartners som helst ska följa med, men beaktas ska även ex med delad vårdnad, liksom föräldrar som ställer upp när barn behöver passas när förkylningar och kvällspass slår till.

Det blir enerverande förnumstigt att påpeka, särskilt för en regering som lutar åt ett konservativt håll, att människan sällan är en ö. Hon hör ofta ihop med fler och har ett sammanhang som bygger på mer än det krasst pengamässiga. Politiken gör rätt i att öka incitamenten för fler att ta ett jobb framför att gå på bidrag, men människan är djupare än så. Det betyder inte att hennes bekvämlighet ska garanteras av skattebetalare, däremot att de ekonomiska incitament som hon svarar på bara sträcker sig till en viss punkt.

Men just här tycks den M-ledda regeringen ha tagit på sig nationalekonomins smalaste glasögon och retorik. Lagt undan dessa, verkar den däremot ha gjort när den ska betrakta den generösa arbetskraftsinvandringens förtjänster i att skapa tillväxt och jobb. Arbetskraftsinvandringens dynamiska effekter, för den som tillåter sig.

De flesta undviker att flytta när de blivit lite äldre, inte sällan när de kommit upp i den åldern då de byggt upp en ordentlig kompetensgrund och således blivit lite mer attraktiva på arbetsmarknaden. För ett geografiskt utspritt land som Sverige, där det på sina håll snöar på skolavslutningarna, finns det ett än starkare värde i att värna de arbetstagare som vill komma hit. Vill man hjälpa företag och arbetsplatser med långsiktig rekrytering och tillväxt, kunde man kanske rentav fundera på hur man gör det attraktivt för hela familjer att komma hit.

Förflyttningar i åsikter tycks nämligen vara lite enklare att ägna sig åt, också för politiker över 30, än geografiska flyttar.

**

Nästa vecka lanseras min kollega Catarina Starfelts bok Liberalismen efter historiens återkomst. Platserna till den faktiska lanseringen tar slut när som helst, men boken borde man kasta sig över alldeles oavsett.

/Johanna Grönbäck
Följ på Twitter: @JohannaGronback

Länk till texten här

Presenttips för årets nyexade!

Blommor som vissnar? Nej tack. Istället kan du ge bort en bok som väcker tankar, idéer och drömmar. Musik, kultur, politik, USA, resor och mycket mer, hos oss finns sommarläsningen som bildar, roar och inspirerar inför nästa kapitel i livet.

Liberalismen efter historiens återkomst

För tre decennier sedan var liberalismens framtid ljus. När Sovjetunionen föll deklarerade statsvetaren Francis Fukuyama att det som världen bevittnade mycket väl kunde vara slutet av historien och den liberala demokratins slutgiltiga seger. Tiden sedan dess har inneburit en nedgång i förtroendet för den liberala demokratin och ökade konflikter om kultur, identitet och värderingar. Kritiker menar att liberalismen visade sig leda mindre till frihet och mer till främlingskap. Det sägs att Fukuyamas tes har blivit motbevisad och att det som väntar är postliberalismens era.

Välkommen till lanseringen av Catarina Starfelts bok Liberalismen efter historiens återkomst.

Medverkar i samtal vid lanseringen gör:

Catarina Starfelt, författare till boken och redaktör på Timbro förlag

PJ Anders Linder, skribent och tidigare chefredaktör för Axess Magasin

Anna Victoria Hallberg, fil.dr. i litteraturvetenskap, pro-prefekt på institutionen för kultur och lärande vid Södertörns högskola

Karin Svanborg-Sjövall, statssekreterare hos kulturminister Parisa Liljestrand, tidigare skribent och vd på Timbro

Samtalet modereras av Andreas Johansson Heinö, förläggare på Timbro förlag.

Datum: Tisdag 16 juni
Plats: Timbros lokaler – Kungsgatan 60, Stockholm
Tid: 17.00 öppnar vi dörrarna, 17.30 börjar samtalet med efterföljande mingel vid 18.30.

Även om det talas om vikten av likvärdighet är människor olika, elevsammansättningen spelar roll och det är många andra aspekter och förutsättningar som skiljer skola från skola, skriver krönikören Ulla Hamilton.

“Jag tror att hon sätter ord på vad många kollegor känner. Amanda menar att svensk skola är ganska bra, och konstaterar sedan omedelbart att hon därmed har sagt något kontroversiellt. ”Väldigt många är nämligen övertygade om att de flesta skolor i Sverige är riktigt dåliga.” Internationella undersökningar visar tvärtom att Sverige presterar väl, tex PISA och TIMSS. En OECD-rapport från 2023 visar att unga svenskar ligger bland topp tre i världen när det gäller literacitet, numeraritet och problemlösning. Trots detta är narrativet om skolan negativt. Det är som om ledande politiker inte vill ta till sig att det faktiskt är rätt bra – men att det också kan bli bättre. Men den mycket negativa bilden av skolan är skadlig, enligt henne, för såväl elever som professionen.”

Läs hela texten av Ulla Hamilton här!

Magnus Utvik: Countrymusiken – från kassettband till hajpade festivaler

“Countryn har alltid haft något nostalgiskt över sig, menar skeptikern och genuina stockholmsbon Karin Pihl, ledarskribent på Expressen. Det är en längtan hem. Till staden, landet, jorden där man växt upp. Men trots att countryn är en av världens största och mest älskade genrer så har aldrig Karin Pihl fastnat. Hon blir uttråkad. Country passar bäst på landet precis som dansbandsmusik.  

Förläggaren och Jönköpingssonen Andreas Johansson Heinö har vuxit upp med country. Familjen köpte ett kassettband på en bensinmack när han var åtta år. På kassetten fanns en nyskriven låt av Lasse Holm som fick ge namn åt Kikki Danielssons andra soloskiva, Just like a woman från 1981.”

Läs hela recensionen av boken i Jönköpings-Posten här