Det enda jag är säker på är att det inte blir nyval
“Skulle Magdalena Andersson prövas i en statsministervotering efter nästa val, så kommer våra fyra partier att rösta nej”. Det föga överraskande beskedet gav de fyra Tidöpartiledarna i en gemensam debattartikel i Aftonbladet igår.
Syftet är att få stopp på den senaste tidens spekulationer om att Kristdemokraterna i händelse av en valförlust skulle vara beredda att byta sida. Spekulationer som uppstod redan i höstas när Ebba Busch markerade mot Moderaterna att de inte kunde ta henne för given och som har hållits vid liv åtminstone varannan gång Busch fått frågor om livet efter valdagen.
Sammanhållningen är ett av Tidöpartiernas starkaste kort och de kommer spela ut det så ofta det bara går ända fram till valet.
Nu är det ingen som tror något annat än att Tidöpartierna kommer att hålla ihop om de vinner majoritet. Den nu snart fullbordade mandatperioden har visat att samarbetet fungerar ganska bra. Även utan ett gemensamt valmanifest går det att skönja konturerna av vilken politik som väntar.
Socialdemokraterna vet att de inte kan konkurrera i vare sig form eller innehåll och har därför tvingats välja en motsatt strategi. Inga besked om samarbeten före valet, i princip öppna dörrar mot alla partier förutom Sverigedemokraterna.
Det är en riskabel strategi. Väljarna lämnas med betydligt större osäkerhet gällande vad en Andersson-ledd regering skulle innebära, jämfört med en ny Kristerssonregering. Det är förståeligt att Socialdemokraterna inte på förhand vill utlova något inflytande för Vänsterpartiet, men så länge inte den dörren stängs - vilket är mycket osannolikt - kommer partiet ändå vara sårbart för spekulationer om hur stort inflytande Nooshi Dadgostar skulle få - och om hur Vänsterpartiets och Centerpartiets ömsesidiga röda linjer ska kunna hanteras.
“En röst på de rödgröna partierna är i praktiken en röst på nyval”, skriver de fyra Tidöpartiledarna i sin artikel.
Men så är det förstås inte. Nästan allt talar för att den mandatfördelning väljarna levererar i september också blir den vi får leva med de följande fyra åren.
När Stefan Löfven hösten 2014 utlyste extra val, efter att Sverigedemokraterna fällt regeringens budget, slutade det med att sex av åtta partier enades om Decemberöverenskommelsen. I skarpt läge var det endast SD som ville möta väljarna igen. Jag har mycket svårt att föreställa mig något scenario i höst som skulle göra extra val attraktivt för mer än någon enstaka aktör.
Det finns mycket att säga om den märkliga skapelse som DÖ utgjorde, men en lite bortglömd konsekvens är att den gav konstgjord andning åt Alliansen. I Sverige går partier samman för att vinna val och samarbetar så länge de har makten. Vid en valförlust är det var och en för sig själv. Alliansen upphörde egentligen valnatten 2014 men släpades runt som en död papegoja i fyra år, istället för att alla inblandade kunde fått gå vidare med sin egen sorgeprocess.
Det kommer sannolikt inte att upprepas. Vinner Tidöpartierna väntar fyra nya år med ungefär det vi har idag. Förlorar de är samarbetet historia och ingen vet vad vi får istället. Förutom att det inte blir nyval.
***
Och nu till något helt annat för ikväll lanserar vi Älskade skola av Amanda Hurst. Det är något så ovanligt som en bok om svensk skola som man inte blir nedstämd av. Läs den.
/Andreas Johansson Heinö.
Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
