Det finns förstås ett drag i nästan all opinionsbildning som inte handlar om att bilda opinion, utan snarare om att följa opinion. Om det finns en våg att följa med i är jobbet betydligt enklare än om man har fått för sig att på egen hand skapa vågen.
Men som opinionsbildare är den renodlade opinionsföljaren trist. Det är någon som kan göra viktiga insatser i att fånga upp och sammanfatta en bredare uppfattning – tacksamt för exempelvis partier med maktanspråk – men idérörelsen blir ganska ointressant. Spännande opinionsbildning kräver gärna något konträrt. Det ger perspektiv och en spänstighet till diskussionen. Det är en åsiktskorridorernas motståndskraft.
Och jag har funderat på detta i relation till några av de nyare mediesatsningarna som görs i Sverige och internationellt, vilka oftare har en direktare opinionsaspekt också i sitt nyhetsförmedlande uppdrag. De driver på för en särskild riktning. Deras finansieringsmodeller tycks i högre grad sammankopplade med direkt betalningsvilja för specifika åsikter, än på exempelvis bredare annonsfinansiering. Martin Ahlquist formulerar det i en artikel i Dagens media som att det är ”de instämmande hummandenas journalistik som säljer.”
Fenomenet är inte nytt, men blir extra intressant i dag när en opinion snabbt kan stärkas på bred front.
Det innebär rimligen att de nyare medierna kan bli mer benägna att elda på en befintlig opinion än att skapa en ny. Att de är opinionstriggande snarare än opinionsbildande. I sig kan de vara välkomna tillskott som piggar upp också andra och etablerade aktörer. Men det finns också en potentiell risk med dem, nämligen att maktkritiken försummas.
För en liberal är maktkritiken essentiell. I ideologins kärna finns idén om att den enskilda människan bör ha makten att bestämma över sig själv – att hon är målet. Därför följer en skepsis mot idéer och aktörer som vill använda eller begränsa individen för att uppnå andra mål, oaktat om de handlar om en jämlikhet, en särskild moral eller något annat. För Hayek handlade maktkritiken också om kunskap: Den är spridd mellan människor och knuten till konkreta situationer, erfarenheter, resurser och behov. Försök att planera samhället centralt kommer därför sannolikt att misslyckas, eftersom den relevanta kunskapen inte kan samlas på ett ställe. Det argumentet är till stor del ett försvar av den fria marknaden, men också ett om behovet av politisk maktdelning. Centraliserad makt missar oundvikligen många kunskaper – och ger oproportionerligt inflytande till andra.
Liberal maktkritik är således mångfacetterad och innebär en ständig skepsis mot politiska beslut och politisk makt. Men den tycks i dag ha förlorat en del av sin självklarhet. Det är inte som när Högerpartiets Gösta Bagge 1944 byggde en stor del av valmanifestet Frihet eller socialism (läsvärd och nyligen återutgiven av Svensk tidskrift) på just maktkritik.
I dag tycks begreppet närapå vänsterkodat. Och på det har vi en samtid som är så orolig, att ropen efter den stora statens återkomst hörs också från höger. I opinionen är staten populär, rentav något som man litar på, särskilt så om ens favoritlag sitter vid makten.
Och då är det lätt att maktkritiken försummas, från medialt och från annat håll.
I Sverige finns befogad kritik kring att flera etablerade medier över tid har varit dåliga på att kritisera i synnerhet statsmakten, att den stundtals har haft en blindhet inför statens brister och inför att den kollektiva makten inte alltid är välvillig eller ens duglig. Men två fel gör, som bekant, sällan ett rätt.
Som ofta är utvecklingen i USA ett tydligt exempel. Reaktionen mot vad man upplever som vänsterlutande media har besvarats med en media som är höger – inte med en som är bättre journalistiskt. Och också i den här frågan har det gått att med sorg följa den så kallade libertarianska rörelsens desorientering. Sin påstådda liberalism till trots har de snarare kommit att positionera sig emot en vänster, än för något som är klassiskt liberalt. Ivrigt tappade de bort sin egen ideologi och maktkritik för att i stället bli en hejarklack till en stat med växande maktanspråk och som på allra värsta sätt kränker människors liv, frihet och egendom.
De har gett upp på att skapa opinion. De följer mest med.
Att ta sådana steg är inte en risk som bara tillhör små amerikanska rörelser.
***
Lite självgott, förstås, men i förlagets utgivning finns det gott om konträra tänkare. I nästa vecka återlanseras exempelvis Invandrarna som byggde Sverige – som inte alls var särskild konträr första gången den gavs ut – och Björn Hasselgrens senaste bok handlar om Sveriges i modern tid kanske mesta konträr, nämligen August Strindberg.
/Johanna Grönbäck
Följ på Twitter: @JohannaGronback
Länk till texten här
