Till de mer välkända orsakssambanden i svensk inrikespolitisk historia hör att Sovjetunionen avgjorde riksdagsvalet 1968. Natten till den 21 augusti rullade Warszawapaktens stridsvagnar in i Tjeckoslovakien. Tre veckor senare vann Socialdemokraterna egen majoritet i det allra sista andrakammarsvalet. Valresultatet – 50,1 procent – står sig fortfarande som det bästa någonsin i ett demokratiskt val i ett flerpartisystem.
Och det hade med stor sannolikhet inte blivit så utan Leonid Brezjnevs beslut att med våld krossa Pragvåren.
Det har heller aldrig inträffat igen att en internationell säkerhetspolitisk kris spelat en så stor roll i en svensk valrörelse. Finanskrisen 2008-09 var inte oviktig för Alliansregeringens omval 2010, men då handlade det snarare om att förtroendet för den sittande regeringens ekonomiska politik stärktes i jämförelse med hur krisen slog i andra länder.
För fyra år sedan gick Sverige till val ett halvår efter Rysslands storskaliga invasion av Ukraina och efter Socialdemokraternas omsvängning i frågan om Natomedlemskap. Den breda blocköverskridande samsynen gjorde att säkerhetspolitiken aldrig fick en framträdande plats i valrörelsen. (Vilket, förstås, hade sina baksidor vad gäller den demokratiska förankringen av Natofrågan).
Kan det bli annorlunda 2026? Menyn över pågående, mer eller mindre akuta säkerhets- och handelspolitiska kriser uppdateras dagligen och det mentala hälsotillståndet i Vita huset framstår som en av de mest betydande osäkerhetsfaktorerna på flera generationer. Vad innebär det att hålla ett svenskt val i Trumptider?
Standardsvaret från statsvetare är att kriser, allt annat lika, får väljare att söka trygghet. Och trygghet innebär för de flesta att rösta på stora, så kallat statsbärande partier – i praktiken Socialdemokraterna och Moderaterna.
Det är också uppenbart att både S och M, åtminstone kortsiktigt, är beredda att trappa ned konfliktnivån och betona den grundläggande samsyn som trots allt finns mellan huvudalternativen i svensk politik.
Så långt är det precis som förväntat. Inte i första hand av strategiska skäl, utan därför att partierna består av människor som tycker lika illa om det mesta av det som den amerikanska administrationen nu ägnar sig åt.
Mer intressant är hur de andra partierna agerar. Sverigedemokraterna hör till de nationalistpartier i Europa som har markerat allra tydligast mot USA. Dels genom en debattartikel i Expressen i förra veckan, dels i form av enskilda uttalanden från ledande företrädare där Mattias Karlsson nog är den som gått längst genom att likna Trump vid en omvänd Kung Midas (“allt han tar i blir skit”).
För SD är denna markering en nödvändighet. Minsta tvekan vad gäller linjen gentemot Trump i det här läget och arbetet med att bli regeringsdugliga kan visa sig förgäves. Det är helt uppenbart att SD, som numera är ett mycket stort parti och därmed också ett brett parti vad gäller både väljarnas och medlemmarnas åsikter, rymmer en mångfald av attityder till Trump. Här finns de som framstår genuina i sitt avståndstagande (läs gärna Mattias Karlssons bidrag i Trumps idévärld) och här finns såklart också de som fortsätter att tilltalas av Trump. Och det är de sista som Karlsson, Henrik Vinge, Aron Emilsson och andra tongivande företrädare nu tar öppen strid emot.
Liknande spänningar finns på den andra kanten. Vänsterpartiet har haft betydande svårigheter i Palestinafrågan, som samtidigt både mobiliserar och splittrar. Och även om partiet är enigt i sin kritik av Trump råder delade meningar om hur radikal linjen mot Nato ska vara: ska kravet på utträde drivas, eller bör frågan tonas ned?
Det är ett vägval som är avgörande för om Vänsterpartiet över huvud taget ska kunna göra anspråk på statsrådsposter, och därmed också för om Socialdemokraterna ska betrakta dem som en prioriterad samarbetspartner.
Här finns ett socialdemokratiskt trauma från valrörelsen 2010, då partiet tvingades släpa runt med ett valmanifest där Vänsterpartiet drivit igenom kravet på tillbakadragande av amerikanska trupper från militärbaser runt om i världen.
Det var illa nog 2010. Sexton år senare finns inget utrymme för att behandla säkerhetspolitiken som en lekstuga.
Valet 1968 blev alltså en triumf för Socialdemokraterna och en katastrof för VPK. Partiet tog visserligen avstånd från invasionen, och hade nyss bytt namn för att distansera sig från de Moskvatrogna i Sveriges kommunistiska parti, men det hjälpte inte. Partiet fick 3,0 procent och hade blivit utan mandat om det inte varit för att fyraprocentsspärren infördes först två år senare.
Men det fanns faktiskt ett parti som förlorade ännu mer än VPK.
Folkpartiets ledare Sven Wedén varnade redan under sommaren för en sovjetisk invasion och efterlyste tydligare markeringar mot Moskva, vilket ledde till en öppen konflikt med Tage Erlander. Wedén hävdade att en neutral stat var förpliktigad att verbalt försvara folkrätten. Erlander tog i stället avstånd från allt som luktade symbolpolitik. Och när stridsvagnarna väl stod på Prags gator, och Wedén bevisligen hade haft rätt hela tiden, backade inte regeringen en tum. Erlander hänvisade till hemligstämplade säkerhetspolitiska bedömningar som sades visa att det hade varit skadligt för Sveriges nationella intressen om man hade agerat som Wedén önskade.
Resultatet? På valdagen tappade Folkpartiet 2,7 procent – mest av alla partier, till och med mer än VPK. För sådan är Folkpartiets dyrköpta historiska erfarenhet: man vinner sällan val på att ha rätt.
***
I fredags fick jag Bertil Ohlininstitutets debattörspris för 2025. Mycket hedrande! Särskilt roligt att just det här veckobrevet lyftes fram i motiveringen. Tack för att ni läser!
/Andreas Johansson Heinö.
Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
