När Donald Trump vann presidentvalet 2016 var det ingen tvekan om att han också var den europeiska ytterhögerns favoritkandidat. Många nationalister i Europa såg i Trump en företrädare för samma idéer som de själva stod för: en folklig revolt mot globalism, invandring och politisk korrekthet. Och ett glädjande bevis på att den korrupta liberala eliten, närmast perfekt förkroppsligad av Hillary Clinton, går att besegra.
Nio år senare är läget mer komplicerat.
Å ena sidan har den amerikanska administrationen under året gått ännu längre i omfamnandet av sina åsiktsfränder i Europa. Elon Musk klev exempelvis i vintras in i den tyska valrörelsen till stöd för Alternativ för Tyskland (AfD), och har fortsatt att lyfta fram en rad ytterhögerkandidater i olika länder, inklusive den Putinvänlige cypriotiske europaparlamentarikern Fidias Panayiotou. Under säkerhetskonferensen i München i februari ignorerade vicepresidenten JD Vance dåvarande tyske förbundskanslern Olof Scholz för att istället träffa AfD:s kanslerkandidat Alice Weidel.
Och, som Politico konstaterar, avsnittet om Europa i den nya amerikanska säkerhetsstrategin som publicerades i början av december skulle kunna vara ett manifest för valfritt högerradikalt parti. Alla de vanliga talepunkterna finnas med: frihandel misstänkliggörs, invandring demoniseras, och det varnas för “civilisatorisk utplåning”.
Men säkerhetsstrategerna finner ett ljus i tunneln: det växande inflytandet för “patriotiska europeiska partier”, sägs ge anledning till “stor optimism”.
Gensvaret från dessa patriotiska partier har emellertid varit anmärkningsvärt ljummet. Flera av de mest namnkunniga politikerna har helt avstått från att kommentera säkerhetsstrategin.
Reform UK:s Nigel Farage, som leder vad som i opinionen just nu är Storbritanniens största parti och som alltid har stått Trump nära, uteblev strategiskt nog när dokumentet debatterades i underhuset. I Frankrike var den marginaliserade extremhögerpolitikern Eric Zemmour ganska ensam om att jubla - “endast Trump kan försvara den europeiska civilisationen”, skrev han medan Nationell samlings ledande företrädare varit öppet kritiska. “Jag är fransk, så jag är inte nöjd med vasallskap och jag behöver ingen storebror som Trump för att fundera över mitt lands öde”, kommenterade exempelvis Jordan Bardella, i en intervju med The Telegraph. Georgia Meloni har svarat mycket avvaktande och Jimmie Åkesson har inte sagt någonting alls.
Mest positiva är de tyska nationalisterna. AfD är alltjämt isolerade i inrikespolitiken och ser uppenbarligen uppvaktningen från Washington som ett sätt att komma in i värmen. “Alliansen mellan amerikanska och tyska patrioter är en mardröm för liberala eliter och ett hopp för den fria världen”, förkunnade AfD:s utrikespolitiska talesperson Markus Frohnmaier när han häromveckan mötte USA:s biträdande utrikesminister Sarah Rogers för samtal om just den amerikanska säkerhetsstrategin.
Nu är inte Frohnmaier vem som helst. Enligt ett dokument som läckte från Kreml 2017 är han “under total kontroll [av oss]”, det vill säga en av de mest Putinlojala i ett redan Putinlojalt parti (även om han själv förnekat att han skulle vara köpt av Moskva).
Och det är också detta som är avgörande för att så många av de andra partierna tvekar inför att associeras med Trump. Ideologiskt är skillnaderna små, realpolitiskt är de betydande. Europeiska väljare ogillar både Putin och Trump och vill se ett starkt samarbete till stöd för Ukraina och europeisk självständighet. Att då som europeisk nationalist verka för motsatsen vore kostsamt.
Men hur länge? Alla strategier har ett bäst före-datum. Magarörelsen siktar uppenbarligen långsiktigt. Här finns ambitioner att påverka europeiska val framöver, och att bygga kärleksfulla ideologiska allianser. I en längre, ej offentliggjord, version av säkerhetsstrategin talas det om ett amerikanskt mål att montera ned EU och stärka ”partier, rörelser samt intellektuella och kulturella aktörer som eftersträvar suveränitet och bevarandet/återupprättandet av traditionella europeiska levnadssätt”.
Marine Le Pen och många med henne (Jimmie Åkesson inkluderad) har under större delen av sitt politiska liv verkat för exakt detta. Lämna EU, stärka nationalstaten, främja konflikten mellan Bryssel och “vanligt folk”. Den stora frågan nu är hur genuint detta taktiska skifte faktiskt är.
***
Vad gäller Sverigedemokraternas förhållande till Trump och den amerikanska utvecklingen rekommenderar jag Mattias Karlssons bidrag till Trumps idévärld som kom ut för några månader sedan, där han reflekterar över sin egen syn på Trump och Magarörelsen. Mycket läsvärt!
***
Nästa onsdag är det julafton. Då har ni bättre saker för er än att läsa texter av mig. Vi hörs i januari igen! Således: god jul och gott nytt år, kära läsare!
/Andreas Johansson Heinö.
Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
