Igår samlades de fyra Tidöpartiernas ledare för att äta lasagne hemma hos Ulf Kristersson i Strängnäs. Det blev måhända en trevlig utflykt för våra folkkära politiska journalister, men själva mötet lär knappast kvalificera ens som en fotnot i historieskrivningen om Tidö.
Tidösamarbetet är unikt i svensk historia: ett omfångsrikt sakpolitiskt samarbete där det största partiet står utanför regeringen. Men Sverige har haft många varianter av samarbeten om regeringsmakten, alltifrån regelrätta koalitionsregeringar till olika former av avtal.
Veckobrevet rangordnar idag dem alla (avgränsning: från efterkrigstiden till idag), från sämst till bäst.
11. Decemberöverenskommelsen (2014-2015/18)
En pakt mellan sex av åtta partier för att behålla makten, oavsett valresultat. Marknadsfördes i termer av att rädda demokratin. Det var inte den svenska demokratins stoltaste stund. Trots att Kristdemokraterna, och sedan Moderaterna, lämnade DÖ hösten 2015 fortsatte den i praktiken att vara gällande under hela mandatperioden.
10. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet (2009-2010)
Allt var upplagt för en storartad socialdemokratisk comeback i valet 2010. Den här gången i en regelrätt rödgrön koalition, precis som i Tyskland. Då satte LO ner foten: Lars Ohly måste vara med!. Det var kanske det enskilt sämsta strategiska beslut som fattats inför en svensk valrörelse. Valet blev inte ens spännande och många sossar har fortfarande PTSD-symptom över tanken på att gå till val med V igen.
9. Januariavtalet (2019-2021)
Här fanns potential. Avtalet rymde mängder av pigga sakpolitiska förslag. Men politiken var aldrig det viktiga. Allt överskuggades av småpartiernas fixering vid att isolera SD och V, och av sossarnas glädje över att spräcka det borgerliga blocket. Platt fall.
8. Socialdemokraterna och Miljöpartiet (2014-2021)
Att Stefan Löfven lyckades sitta kvar som statsminister i sju år i en parlamentariskt unikt stökig tid är en underskattad bedrift. Samarbetet med Miljöpartiet var dock aldrig särskilt fruktbart. När MP till sist gav upp hösten 2021 hade sossarna svårt att dölja sin lättnad.
7. Socialdemokraterna och Bondeförbundet (1951-1957)
Något av en studie i cynism. Gunnar Hedlund sålde sin själ men fick några år vid maktens grytor. Och Socialdemokraterna garanterade vad som såg ut som ett evigt maktinnehav genom att stjäla Bertil Ohlins enda möjliga samarbetspartner.
6. Socialdemokraterna och Centerpartiet (1995-1998)
Efter återkomsten 1994 lutade sig Ingvar Carlsson först mot Vänsterpartiet. Sen fann Göran Persson och Centerpartiets dåvarande gruppledare i riksdagen Per-Ola Eriksson varandra i en av svensk politiks allra finaste bromancer. Rikliga frukostar på LRF:s bekostnad lade grunden för den än idag mytomspunna budgetsaneringen. Centern gled under de här åren så djupt in i den Perssonska famnen att Timbro drog igång ett projekt för att locka dem tillbaka till borgerligheten. Persson själv ångrade i efterhand att han inte bildade en koalition med Centern.
5. Tidösamarbetet (2022-?)
Hög risk, hög belöning. Moderaterna fick tillbaka statsministerposten efter åtta svåra år och Sverigedemokraterna kom till makten efter mer än tre decenniers ökenvandring. Men Centerpartiet kapades från borgerligheten och Liberalerna riskerar att förintas. Vinner Tidöpartierna valet nästa höst klättrar de till medaljplats på listan. Förlorar de riskerar Tidö att ha varit en dyrköpt parentes.
4. De borgerliga regeringarna under Fälldin (1976-1978, 1979-1981)
Å ena sidan bekräftades bilden av att borgare inte kan samarbeta. Och politiskt gick det ju inte jättebra. Men symbolvärdet av att de tre partierna faktiskt kunde ta makten från sossarna efter 42 år och sedan samla sig igen efter första splittringen och bli omvalda. Det är svårslaget.
3. Den borgerliga fyrpartiregeringen (1991-1994)
Den djupaste ekonomiska krisen sedan 1930-talet, en rasistisk galning med lasersikte, rekordstora flyktingströmmar, ett fullständigt opålitligt populistparti som vågmästare, en konstant tjurig centerledare som till sist gjorde dramatisk personlig sorti över ett brobygge, en folkpartiledare som flörtade med Socialdemokraterna redan innan valet var förlorat - och ändå körde det här gänget på som om det inte fanns en morgondag. I synnerhet Moderaterna gick in i regeringen med en sådan reformiver att de faktiskt förändrade Sverige på riktigt.
2. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (1998-2006)
Göran Persson var aldrig mer Machiavellisk än när han seriemisshandlade sina små samarbetspartier. De var konstant missnöjda i åtta år. 2002 förhandlade Miljöpartiet parallellt med Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern för att ge tyngd åt kravet på ministerposter. Men Persson redde ut den stormen också och MP fick vänta i tolv år till på att sitta i regering.
1. Alliansen (2004-2019/?)
Den första borgerliga regeringen som höll ihop en hel mandatperiod och sen blev omvald för en till. En imponerande reformagenda som genomfördes så snabbt att det sedan inte fanns så mycket kvar att göra. Men framförallt en identitetsskapande borgerlig värdegemenskap som överbryggade flera generationer. Alliansen bildades i god tid före valet 2006 och levde kvar långt efter valförlusten 2014, ja den finns faktiskt fortfarande kvar: I riksdagen dog Alliansen först efter valet 2018 och fortfarande lever den kvar i flera regioner och kommuner. Sveriges tveklöst mest framgångsrika politiska samarbete genom tiderna.
/Andreas Johansson Heinö.
Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
