Igår tecknade Arvid Åhlund, politisk redaktör på Vestmanlands Läns Tidning, en mörk bild av tillståndet i den offentliga debatten i Sverige. Den är väl värd att återge i sin helhet:
“Sverige 2025 är ett land vars politiska samtal i viktiga avseenden är direkt infantilt. Höga politiker fläker ut sina privatliv på Instagram, som Bianca Ingrosso. Etablerade och nya medier förlitar sig i allt högre grad på opinionsbildare vars huvudsakliga uppgift är att predika för en läsekrets som redan tycker likadant. Socialdemokraterna driver konton i social medier som heter “jävla u-land”. Partiledardebatter i public service utformas som något slags konferens-kickoffer. Ledande tankesmedjor lägger sin energi på gapiga filmklipp eftersom ‘ingen längre läser rapporter’, som en företrädare uttrycker det. Alla har Tiktok, som för övrigt i praktiken kontrolleras av Kinas kommunistparti.”
Det är lätt att instämma. Men misströsta inte ty Åhlund har funnit ett ljus i tunneln: Lars Calmfors utredning om att införa euron - Dags för euron? - som lanserades på Timbro i måndags.
Det är närmast att likna vid en “motståndshandling”, skriver Åhlund, att i detta debattklimat låta Lars Calmfors och ett dussintal välmeriterade medskribenter bre ut sig över mer än 500 sidor.
Jag vill tro att Åhlund har rätt när han skriver att den här sortens rapporter - en garanterad läsfest för alla som tycker att Calmfors DN-krönikor är ytliga - fortfarande äger relevans och i längden kommer ha en större betydelse än mycket av den klickmaximerande opinionsbildning som han kontrasterar den mot. Visst behövs det, som det heter, närvaro i de forum där människor finns, inklusive Tiktok. Men du har förmodligen större chans att göra skillnad om du också har tänkt och skrivit långt innan du komprimerar ditt budskap till 30 lättsmälta sekunder.
Men det finns ytterligare en dimension här som är värd att lyftas fram.
Vid tiden för folkomröstningen om euron 2003 mobiliserade det svenska näringslivet på bred front för ett inträde. Med ett speciellt undantag: Timbro. Även om tankesmedjan inte heller på den tiden tog ställning som organisation var en majoritet av de tongivande medarbetarna motståndare till att byta valuta. Johan Norberg, Mattias Svensson och flera andra dåvarande Timbroiter opinionsbildade glatt för exakt motsatt ståndpunkt som den som intogs av organisation som indirekt men ändå otvetydigt betalade deras lön.
Hur var det möjligt? Hur är det möjligt?
Den här pluralismen inom Timbro, och friheten i relation till våra finansiärer, är fortfarande obegriplig för de flesta utomstående. Trots att den varit en konstant i vår snart femtioåriga historia.
Jag var inte med 2003 men idag skulle jag, baserat på diskussioner i lunchrummet, uppskatta att vi i eurofrågan är ganska jämnt fördelade mellan förespråkare och motståndare.
Det är dock inte själva åsiktsmångfalden som gör oss unika - den finns rimligen på många andra ställen - utan hur vi väljer att hantera den. Så sent om häromveckan ägnade vi exempelvis ett avsnitt av Ideologipodden åt att låta två kollegor med diametralt olika ståndpunkter debattera det realistiska perspektivets förtjänster och svagheter i internationell politik. Andra ämnen där vi på senare tid stolt visat upp oenigheten offentligt har gällt beredskapssocialism och 51-procentsregeln.
Timbro är som bekant Sveriges äldsta tankesmedja, grundad redan 1978 (även om själva ordet tankesmedja inte började användas i någon större utsträckning förrän en bit in på 1990-talet).
Jag vågar påstå att alla som kommit efter har varit inspirerade av oss. 1993 grundade Folkpartiet Ohlininstitutet och samma år startade även Arenagruppen men då med tidskriften som kärnprodukt - tankesmedjeverksamheten på Arena Idé uppstod först år 2000. Fem år senare bildades Miljöpartiets tankesmedja Cogito och den partipolitiskt fristående Global utmaning, 2006 det som idag är Tankesmedjan Tiden och 2007 bildade Centerpartiet tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan och Bertil Ohlininstitutet tankesmedjan Fores. Den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet grundades 2008, Timbros utrikespolitiska systersmedja Frivärld tillkom 2011 och Katalys 2012.
De senaste tio åren har tillväxten varit mer blygsam. TCO:s tankesmedja Futurion grundades 2016, Balans 2017 och Oikos 2020. Samtidigt har Global utmaning lagt ner (2023) och flera andra skurit ner på sin verksamhet. Under 2025 drog exempelvis Centerpartiet tillbaka en stor del av sin finansiering av Fores.
Det är naturligt att alla branscher går igenom faser av tillväxt och stagnation. Tankesmedjemiljön i Sverige är förstås mycket svagare än i USA och Storbritannien, men jämfört med de flesta europeiska länder ganska så välmående.
Ett av skälen till den relativa framgången tror jag är att de flesta av oss står så pass fria från partipolitiken. Näringslivet, och faktiskt i viss mån fackföreningsrörelsen, har över tid visat sig vara både mer pålitliga finansieringskällor och dessutom mindre rädda för fria tankar än de politiska partierna.
Vi är däremot inte så bra på att skryta, vi tankesmeder. Branschidentiteten är svag. Vi ordnar inga årliga galor där vi delar ut priser till varandra. Vi har inget tankesmedjornas Hall of Fame. Det närmsta vi kommer är väl tidningen Medievärldens årliga sökning i Mediearkivet som brukar resultera i en topplista där Timbro kommer högst.
Samtidigt är det lite grann som att jämföra höjdhoppare utifrån skäggväxt. Vi är bra på det också, men det är inte vårt raison d’etre.
Ytterst handlar det om att skapa en attraktiv miljö för fritänkande människor. När det fungerar bidrar tankesmedjor, som Martin Tunström skrev tidigare i år, till att vitalisera demokratin.
Omvänt är det de politiska partiernas oförmåga till denna öppenhet som ligger bakom deras långsamma förtvinande. Det intellektuella kapitalet är lika rörligt som det ekonomiska och tankesmedjor, i synnerhet Timbro, har visat sig vara en långsiktigt mycket gynnsam investering.
