Jag har bara sett den första delen av SVT:s dokumentär om Sverigedemokraterna: Sverigevänner - ett partis historia (den avslutande delen sänds på söndag). Men redan det första avsnittet, som täcker perioden från partiets grundande fram till att Jimmie Åkesson tog över som partiledare 2005, väcker några tankar.
För det första att partiets historia inte längre är att betrakta som en politisk stridsfråga. Sedan publiceringen av vitboken i somras – en mycket gedigen, akademiskt förankrad genomgång – råder inte längre några tvivel om att Sverigedemokraternas utveckling präglats av betydande kontinuitet i de flesta relevanta avseenden. Det finns inga enskilda händelser som kan sägas utgöra tydliga brytpunkter, ingen självklar plats i historien före vilken partiet var problematiskt och efter vilken partiet är oproblematiskt. Resan bort från högerextremism har varit långsam och krokig och ibland halvhjärtad. Formuleringar i partiprogram har exempelvis strukits utan att personer som stått bakom åsikterna har uteslutits. Moderering av vissa positioner har skett parallellt med att andra ståndpunkter radikaliserats.
Det är också uppenbart att förändringar drivits fram mer av omsorg om partiets image än av grundläggande ideologiska motsättningar.
Det betyder inte att SD är samma parti idag som vid bildandet eller ens för femton år sedan. Naturligtvis inte, SD har, som alla andra partier, förändrats. Men det är en mycket mer komplicerad och nyansrik utveckling än den som länge traderades inom partiet (där exempelvis åren 1991-94 beskrevs som särskilt problematiska och partiledarskiftena 1995 och 2005 har givits stor betydelse).
För det andra noterar jag att det fortfarande är något som skaver i mötet mellan å ena sidan berättelsen om Sverigedemokraterna och å andra sidan berättelsen om Sverige under samma tid. SVT-dokumentären inleds mer än lovligt klichéfyllt med en passage ur Olof Palmes berömda radiotal 1965 om fördomar mot invandrare. Och då inte i syfte att problematisera den svenska självbilden utan tvärtom för att befästa den som fond för Sverigedemokraternas uppkomst. Vilket ytterligare förstärks av det persongalleri som i dokumentären används som expertvittnen: Bengt Westerberg (ja, soffan nämns), Gellert Tamas (ja, han rastar återigen teorin om att Lasermannen var en konsekvens av den offentliga diskursen), Mona Sahlin, Lars Ohly, Peter Wolodarski.
Ett utmärkt gäng förvisso, om man vill ställa frågor om hur etablissemanget så gravt kunde underskatta kraften i den förändring som så uppenbart väntade runt hörnet.
Men den journalistiska instinkten saknas. Istället får dessa de mest självklara av usual suspects berätta vad de alltid har tyckt om SD. Det är häpnadsväckande ointressant.
Resultatet blir att SD, med enstaka undantag, beskrivs som ett fenomen som växer fram vid sidan av det svenska samhället. Invandringsmotstånd förklaras med främlingsfientlighet, inte med samhällsutvecklingen. En syn som kulminerar under protesterna mot SD efter riksdagsinträdet 2010, då bland andra Ohly och Sahlin förkunnade att det var Sverigedemokraterna som var osvenska, som inte hörde hemma i Sverige.
Det skifte som ägt rum sedan dess, inom den politiska eliten, är dramatiskt, betydligt mer så än Sverigedemokraternas framväxt. Och vill man förstå det skiftet är 1990-talets SD rentav ett sidospår. Betydligt mer intressant är de etablerade partiernas osäkra vandring genom det framväxande mångkulturella landskapet. Moderaternas nedskjutna programskrift Land för hoppfulla 1997 – som möttes av besinningslösa rasismanklagelser från inte minst dåtidens SSU-generation under ledning av den blivande lobbyisten Niklas Nordström, liksom de mer kända men lika överdrivna reaktionerna på Folkpartiets nya integrationspolitiska kurs i början av 2000-talet, är här svåra att runda. Och ingen av dessa hade något som helst med SD att göra.
Som bäst är dokumentären när den låter arkivmaterialet tala för sig självt. En mycket ung Jimmie Åkesson som ivrigt ställer sig upp och applåderar ett pompöst tal om ett homogent Sverige. Då aktiva Sverigedemokrater som inte kan förstå varför media skriver så mycket om Lasermannen. Intressant är också de nya intervjuerna med veteraner som Jerker Magnusson (som var med redan på Bevara Sverige Svenskt-tiden), Torbjörn Kastell och Johan Rinderheim (som skrev det första partiprogrammet). Detta material gör dokumentären sevärd, trots oförmågan att förklara vad som skedde.
(En randanmärkning: I dokumentären drivs lite i förbifarten tesen att SD kunde ha slagit igenom tidigare om det inte varit för att Bert Karlsson och Ian Wachtmeister hastigt valt att bilda Ny Demokrati. “Sverigedemokraterna tappar sin position till Bert Karlssons parti. 1991 får de endast 5000 röster och två kommunala mandat”. Men SD hade ingen position att förlora. Det finns ingenting som tyder på att SD skulle ha kunnat lyckats bättre utan konkurrensen från Ny Demokrati.)
***
Göteborgs-Postens kulturchef Johan Hilton ställde häromdagen frågan om varför det är så få skönlitterära författare som lyckas, eller ens försöker, att skildra Sveriges näst största stad:
“Just nu befinner både vi och staden oss mitt i den mest dramatiska lokala transformationen på evigheter. Västlänken skapar kratrar i vårt gatunät, silhuetter av nya byggnader sträcker sig mot himlen, slitna stadsdelar gentrifieras medan andra invånare förpassas till enklaver i ytterstaden. Ändå syns det knappt på vare sig romansidor eller skärmar.”
