Alla partier är sig själva närmast. Denna självklara sanning bekräftades återigen i Maggie Strömbergs intervju med Ebba Busch i måndagens Svenska Dagbladet. Busch valde nämligen att inte utesluta möjligheten att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister, i händelse av att Tidöpartierna förlorar valet:
”Är jag särskilt sugen på Magdalena Andersson som statsminister igen? Nej. Men jag vill möjliggöra för bredare uppgörelser i avgörande frågor. Och jag vill ha flera handlingsalternativ om det behövs.”
Genast framstod den svenska blockpolitiken som mindre låst än på flera år.
”Man kan väl sammanfatta kritiken ungefär som att Ebba Busch bryr sig bara om sig själv, och inte hur sådant här påverkar Tidösamarbetet”, kommenterade Fredrik Furtenbach i Ekot.
Men alla partier har ett egenintresse av att skaffa sig så stort förhandlingsutrymme som möjligt.
För Kristdemokraterna kommer detta med en låg kostnad. KD:s blocktillhörighet är inte ifrågasatt. Alla uppfattar dem som ett borgerligt parti, numera har partiet även företrädare som inte ens räds att kalla sig höger. Det var KD som en gång i tiden fällde Decemberöverenskommelsen och det var KD som tog första steget för att inleda samarbete med Sverigedemokraterna. Medan Simona Mohamsson knappt kan vända sig i sängen utan att förlora stödröster är det ingen som tvivlar på att Kristdemokraterna kommer att vara en villig del av en ny högerregering, givet att Tidöpartierna återigen vinner majoritet.
Men om det inte blir så? Om valet i september slutar i färre än 175 Tidömandat? Ja, i så fall riskerar Kristdemokraterna fyra år av total parlamentarisk irrelevans.
Sverigedemokraterna kommer att ha roligt även som ledande oppositionsparti. Moderaterna är i kraft av storlek och tradition alltid ett någorlunda viktigt parti. Liberalerna är, om de hänger kvar, en naturlig blockbytare och därmed en potentiell vågmästare.
Men ett KD med 20 mandat som ingen behöver? Hur kul är det?
Hellre då påminna omvärlden (och de egna valarbetarna) om att partiet mer än gärna agerar konstruktivt i en parlamentariskt rörig situation. En situation som lämpligt nog blir ännu mer rörig ifall KD på allvar öppnar för att släppa fram Magdalena Andersson som statsminister.
Vilka som förlorar på detta? Tja, Moderaterna verkade bli argast av alla. Partiledningen skulle säkert önska att samtliga inblandade satt stilla i båten och följde manus. Valrörelsen ska ju bli en välregisserad statsministeromröstning mellan ett sammanhållet och leveranssäkert Tidögäng och ett splittrat rödgrönt alternativ.
Så enkelt blir det inte, om samarbetspartierna nu börjar riva ner röda linjer mot sossar och strössla lovord över oppositionsledaren.
Men ännu mer frustrerande är det säkerligen för Vänsterpartiet. Det är illa nog för dem att, i händelse av valseger, behöva förhandla med Centerpartiet. Om även KD blir en potentiell förhandlingspartner för sossarna försvagas Nooshi Dadgostars utgångsläge ytterligare.
Så långt det politiska spelet.
Men här finns också ett politiskt innehåll som skänker det hela ytterligare tyngd.
Kristdemokraterna försökte i förra valrörelsen, lite överraskande men icke utan framgång, profilera sig som partiet för väljare som verkligen, verkligen gillar kärnkraft.
Det kommer inte att upprepas. Valet 2026 handlar om att gå tillbaka till rötterna. Sjukvård, familj, värderingar. Kristdemokraterna ska vara partiet som alltid sätter familjen främst, som alltid har pengar över till vård och omsorg och som inte skäms för sina värderingar.
Det är ett beprövat recept för att profilera partiet och mobilisera de egna valarbetarna. Men det leder oundvikligen till konflikt inte bara med vänstern utan också med andra partier till höger.
Mats Svegfors beskrev en gång Kristdemokraterna som ett ”borgerligt småfolksparti”, ett parti för människor med borgerliga värderingar men som inte kan identifiera sig med Moderaterna.
Här finns fortfarande en potential, men då måste man också påminna om skillnaderna.
”KostnadsDrivarna” twittrade MUF-ordföranden Douglas Thor surt efter intervjun med Busch. Det tror jag är en kritik som Kristdemokraterna kan leva med.
