Sverige har som bekant två liberala partier. I riksdagsvalet 2022 fick de tillsammans 11,3 procent. Det var redan då ett rekordlågt stöd och sedan dess har det fortsatt att sjunka. Enligt aktuella mätningar är det sammanlagda stödet för Centerpartiet och Liberalerna omkring 7,5 procent.
Det är katastrofala siffror.
Krisen är förstås djupare för Liberalerna som numera oftare hamnar under än över tre procent i mätningarna. Men det krävs en rejäl dos positivt tänkande för att inte använda tala om en kris även för Centerpartiet som nu välkomnar sin fjärde partiledare under en och samma mandatperiod.
Vad beror det på?
Det påstås ofta att vi lever i en svår tid för liberalismen. Att liberaler är pressade överallt och att motgångarna för de svenska liberalerna därför ingår i ett större sammanhang. Men det är att göra det för enkelt för sig.
Blickar vi utanför Sverige går det inte att identifiera någon generell nedgångstrend. Stödet för liberala partier i Europa har på aggregerad nivå varit stabilt de senaste åren, i genomsnitt är det rentav högre på 2020-talet än de föregående decennierna. Ser vi till de senaste valen kan noteras uppgångar i länder som Belgien, Österrike, Italien, Portugal och, nu senast, i Nederländerna.
Den svenska liberalismens kris är således hemmasnickrad. Till skillnad från Sverigedemokraterna, vars framgångar är en del av ett alleuropeiskt fenomen och måste ses i ljuset av en uppgång för nationalkonservativa partier som pågått i flera decennier, över en hel kontinent.
Ur ett strukturellt perspektiv är krisen inte helt lättförklarlig. Jämför med hur det såg ut under Alliansens gladaste dagar: en enorm trängsel strax till höger om mitten. Det här var innan Kristdemokraterna ville kalla sig höger och innan Miljöpartiet hade upptäckt woke, när Moderaterna och Socialdemokraterna båda jagade progressiva medel-klassväljare i storstäder och ingen använde liberal som skällsord. Och, kanske allra viktigast, det var en tid när vänster-högerskalan fortfarande ansågs så dominerande att det inte var lönt att profilera sig i kulturkrigsfrågor.
Då var utrymmet för ett renodlat liberalt parti trångt. I synnerhet som det fanns två, som redan då tyckte nästan samma sak om det mesta.
Det är utifrån dylika rumsliga metaforer som Sverigedemokraternas framväxt ofta görs begriplig: de fyllde helt enkelt tomrummet som uppstod till höger när Moderaterna gick mot mitten, när ingen var konservativ och när ingen ville vara “TAN”.
Med en omvänd logik borde det vara lätt att vara ett liberalt parti idag. Trängseln är avskaffad, konkurrensen svag. Det är betydligt enklare att profilera sig genom att förespråka sådant som liberaler alltid har tyckt: individ före kollektiv, frihet före tvång, pluralism före centralism.
Det är därför det är så frustrerande att de liberala partierna inte ens försöker profilera sig som just liberala. Liberalerna tycks nästan dagligen komma med nya utspel. Allt är inte dumt, en hel del ligger i sak ganska nära vad många väljare tycker men ändå verkar det inte funka.
Centerpartiets problem är det omvända: de få utspelen är i regel så anonyma att de glöms bort innan det hinner skrivas upprörda ledartexter om dem. Istället över-skuggas det mesta partiet gör av låsningen i regeringsfrågan.
Beroende på attityd till Tidö är det lätt att skylla Liberalernas problem på deras vägval i regeringsfrågan. Tidövänner vill gärna tro att partiet straffas av sin motvilja mot SD i regering efter nästa val, Tidös motståndare vill tvärtom göra gällande att partiet straffas av sitt samarbete med SD.
Det kan nog ligga en del i båda förklaringarna. Men jag tror det skulle kunna kompenseras i ganska hög utsträckning om väljarna kunde lita på partiets instinkter.
För på samma sätt som det alltid kommer finnas ett gäng väljare som röstar på Vänsterpartiet i vetskap om att de alltid kommer prioritera offentlig välfärd och generösa transfereringar hellre än skattesänkningar, och på samma sätt som det alltid kommer finnas väljare som röstar på Sverigedemokraterna för att de alltid kommer vara mer kritiska till invandring och mångkultur än alla andra, så finns det väljare som skulle vilja ha ett parti som alltid är mer frihetligt, alltid är mer skeptiskt till förbud, storskaliga enhetslösningar och maktöverföring till staten.
Men medan Centern sitter fast i ett vänsterblock gör Liberalerna sitt bästa för att vara bästa förbudsparti och mesta statskramare i sitt högerblock. De svenska liberalernas kris är i högsta grad självförvållad.
