Grundlagen förtjänar en bättre debatt än det här
Det ska bli svårare att ändra grundlagen. Det är motivet bakom en proposition som riksdagen nu har ställt sig bakom. Precis som idag ska det krävas två omröstningar i riksdagen med ett val emellan. Men ändringar ska väsentligt försvåras genom att det vid den andra omröstningen också ska krävas två tredjedelars majoritet.
Det enda riksdagsparti som motsätter sig förändringen är Sverigedemokraterna, som kräver en folkomröstning i frågan.
Reaktionerna mot SD har varit hårda. “Det här är ett hot mot Sverige på riktigt”, skriver Eva Burman i Dagens Arbete. Malin Lernfelt ser det som en tydlig påminnelse om “vad för parti SD är” och dömer ut deras folkomröstningsförslag som en “ofattbart korkad idé”. Dagens Nyheters ledarsida tycker att SD:s motstånd borde vara “en tankeställare för de som vill ge partiet ytterligare inflytande”. Exemplen illustrerar hur fattig den svenska demokratidebatten är.
Det är i sig inte nödvändigtvis fel med den beslutsordning som regeringen nu har föreslagit. Andra länder har byggt in liknande tröghet i sina system.
Men att Sverigedemokraternas ställningstagande för nuvarande ordning skulle hållas emot dem är faktiskt helt absurt. Nej, SD tycker inte exakt lika som de andra partierna i demokratifrågor. Tack och lov, en fungerande demokrati måste kunna rymma pluralism även i synen på hur riket ska styras.
Regeringsformen från 1974 placerar Sverige ganska långt åt den ena ytterligheten gällande hur en demokrati kan utformas: med mycket få begränsningar av folksuveräniteten. Sedan dess har grundlagen kompletterats, och, kanske ännu mer betydelsefullt, demokratidiskursen förändrats så pass mycket att den “rena folkviljan” nu kringgärdas av en rad farthinder.
Det går att röra sig i riktning mot ännu fler grundlagsfästa rättigheter och ännu mer juridisk överprövning av lagar utan att demokratin nödvändigtvis försvagas eller blir sämre. Kanske blir det rentav ännu bättre med en sådan utveckling. Men det finns sannerligen inget demokratiskt suspekt med att försvara gällande grundlag. Vi pratar trots allt om ett land som alltid befinner sig i den absoluta toppen av globala demokratirankningar.
Att utvecklingen i Ungern eller USA skulle vara relevant för utformningen av den svenska konstitutionen visar, som Håkan Boström påpekar, på en ganska brutal överskattning av grundlagens betydelse i vår politiska kultur. De svenska grundlagarna har aldrig och kommer aldrig att få en status som är i närheten av den amerikanska eller ens den tyska. Sådant kan man sörja men det tjänar inget att låtsas som att vi är något annat än vi är.
Det är ett fattigdomsbevis att vi inte förmår upprätthålla en bättre demokratidebatt. Men konsensustänkandet har en lång förhistoria. Ett exempel: i 1973 års valrörelse, det vill säga det riksdagsval som låg emellan de två voteringar som möjliggjorde 1974 års Regeringsform, berördes inte den stundande konstitutionella “revolutionen” (det var faktiskt så den beskrevs vid sin tid av experter) alls. Grundlagsfrågan ansågs stå över demokratin, det var inget väljare förväntades tycka till om.
Så kan man tycka men förväntningarna på debatt har ändå ökat som en följd av de ökade inslagen av liberal demokrati. Ju mer innehåll som stoppas in i grundlagen - riksdagen har redan tagit ställning för att skriva in abortlagstiftningen och det har även föreslagits att skriva in exempelvis regleringen av public service - desto mer ökar kraven på att också hålla igång en debatt om detta.
För som Fredrik Johansson skriver i en av få balanserade kommentarer: “om demokratidebatten förs i rädsla för folket är demokratin illa ute.”
Och, kan man lägga till, om Sverigedemokraterna framöver blir ensamma om att påpeka att den politiska makten ytterst vilar på folkviljan, då har vi ett större problem än vad någon grundlag kan hantera.
