Ett sista råd till Liberalerna
I förra veckan beslutade Liberalernas partistyrelse att partiet inte heller efter nästa val kommer att släppa fram en regering med ministrar från Sverigedemokraterna.
Det blev stora rubriker och en del färgstarka citat från besvikna Tidö-kollegor.
På ett plan är reaktionerna förståeliga. Liberalerna väljer att gå till val på en regeringskonstellation som visserligen existerar idag men som ingen annan säger sig vilja ha efter 2026. Och det är bara det lilla problemet.
Än besvärligare är att partiets position är svår att förklara, än mindre motivera. För om samarbetet fungerar så bra som Simona Mohamsson påstår, både i debattartikeln i DN och i söndagens partiledardebatt i Agenda, varför inte fördjupa det? Och omvänt: om SD nu är så dåliga på att “bete sig” att de omöjligen kan sitta i regering, varför i så fall legitimera dem genom ett så långtgående samarbete som det nuvarande innebär?
Svaret kräver fler nyanser än en partiledare har råd med i en valrörelse då man helst bör prata om sin sakpolitik.
Samtidigt kan jag inte låta bli att reflektera över rimligheten i att det är Liberalernas ständiga våndor som är den stora nyheten.
“Vi ska inte kliva ned i sandlådan igen”, kommenterade Ebba Busch beskedet från Mohamsson på X. Samma Ebba Busch som så sent som i 2022 års valrörelse sa nej till regeringsmedverkan - för Liberalerna. Det politiska minnet är besvärande kort så låt mig påminna om att Kristdemokraterna alltså inför förra valet ville bilda en tvåpartiregering med Moderaterna. Och att inte heller Moderaterna gav något besked före valet om Liberalernas plats i en eventuell regering. Ulf Kristersson förmådde inte ens säga att han eftersträvade en borgerlig regering, utan pratade om “partierna på min sida av politiken”.
Nu tycks det däremot självskrivet för både KD och M att även SD ska vara med i en regering. Det är rentav så självklart att det är den som tvekar som utgör problemet.
Det bästa argumentet för att Tidösamarbetet ska fortsätta är att det har fungerat över förväntan. Inga kriser, knappt några större slitningar. Och en mer än godkänd leverans av den utlovade politiken. Väljarna har fått vad de röstade på, vilket är en stor och viktig skillnad mot de två föregående mandatperioderna där Stefan Löfven och Magdalena Andersson regerade på jämförelsevis otydliga mandat.
Men gamla meriter kommer att väga lätt 2026. Brottsligheten förblir exempelvis ett samhällsproblem av historiska dimensioner men kriminalpolitiken kommer inte vara särskiljande mellan blocken på samma sätt som 2022 då en handlingskraftig höger ställdes mot en passiviserad socialdemokrati. Socialdemokraterna har likaså framgångsrikt minimerat skillnaderna i invandringspolitiken.
Istället finns det en överhängande risk att 2026 års val handlar om utvandring snarare än invandring. Sverigedemokraterna har redan pressat Tidöregeringen till att införa ett kraftigt höjt bidrag för så kallad “frivillig återvandring”, trots att idén sågades av regeringens egen utredare. Det är också SD som ligger bakom ett förslag om att återkalla permanenta uppehållstillstånd.
Om SD gör återvandringen till huvudfråga i valrörelsen borde det emellertid vara fler än Liberalerna som känner tvekan inför att ha lovat ut ministerposter i förtid. Frågan äger en tyngd som borde få alla borgerligt sinnade att dra i nödbromsen.
Drömmen om återvandring har djupa rötter i Sverigedemokraternas historia. När nuvarande partiledning gick med i partiet stod det i partiprogrammet att alla som kommit till Sverige efter 1970 skulle “repatrieras”. Numera är det “frivillig” återvandring som förespråkas. Skillnaden är förstås betydande: ett parti som förespråkar att statens tvångsmakt ska användas för att utvisa människor utan legal grund är inte demokratiskt. Men det finns också en kontinuitet i partiets syn på utvandring som överskuggar policyförslagen: föreställningen att Sverige är svenskarnas land. Att integration nog aldrig egentligen är möjlig annat än som undantag för ett fåtal, och att det bästa, för väldigt många, faktiskt vore att de reste “hem”.
En politik som strävar efter att fler ska lämna landet är således något helt annat än en politik som syftar till att begränsa hur många som kan flytta hit. En restriktiv invandringspolitik är för de allra flesta en acceptabel kompromiss mellan vackra ideal och hård realism. En godtycklig återvandringspolitik är samhällsskadlig. Den restriktiva migrationspolitiken påverkar människor i andra länder, som potentiellt hade valt att söka sig till Sverige. Återvandringspolitiken riktar sig specifikt mot invånare i Sverige och ställer frågan: hör du verkligen hemma här? Det är, bokstavligen, en politik som gör skillnad på människor.
Detta borde vara en av vår tids stora ideologiska stridsfrågor. Istället anses det ofint att påpeka hur oerhört destruktiv SD:s inställning i frågan är.
Liberalerna har gjort det om möjligt ännu svårare för sig själva genom att förnya sitt lika kategoriska som krångliga “ja till Tidö en gång till men nej till SD i regering”.
Här är ett enklare förslag: villkora samarbetet - oavsett form - med att SD en gång för alla skrotar planerna på återvandring. Det skulle tvinga SD att tala klarspråk om integrationen, det skulle tvinga Moderaterna och Kristdemokraterna att bekänna färg och, kanske viktigast, det skulle påminna borgerliga väljare om varför ni behövs i regeringen.
***
