Nog med fryspizzor i invandringspolitiken
I Skellefteå åt man ett tag mycket fryspizza. Det såldes en var femte minut, året om.
För två år sedan ledde Northvolt-staden rentav Sveriges fryspizzaliga. Coop skrev så. I dag är Skellefteås ligaplacering mindre känd. I ärlighetens namn var väl nyhetsvärdet tveksamt redan 2023.
Men varför så mycket fryspizza, frågade sig ändå några. ”De många nyinflyttade saknar nog ordentliga kök”, var spekulationen från någon på Coop. De många nyinflyttade är kanske singlar, var i stället kärnan i spekulationen från nationalekonomiprofessorn Kristina Nyström.
Det är också ungefär den gruppen som tycks ha enklast för att komma till Sverige, singlarna. För den långsiktiga kompetensförsörjningen är det synd. De flesta vill så småningom bilda eller ha närhet till familj. Om man inte har eller får det på sin nya plats, lämnar man den. Om man alls tog sig dit.
Synd är det också eftersom familj ofta ger mer ro och stabilitet i vardagen.
I invandringsfrågan, liksom många andra, är det lätt att låta fokus gå mot siffror. Skoleleven som ska läsa en bok berättar glatt hur många sidor hon har tagit sig igenom. Polisen som ska visa gott arbete går ut och haffar fortkörare. Det betyder inte nödvändigtvis att läsförståelse eller trygghet har följt med. Det betyder inte motsatsen heller. Men när något görs till siffror är det oftare enklare att diskutera, särskilt om man vill kunna ge konkreta, snabba svar. Och det anas i invandringsdebatten, kanske för att det närmar sig valår, kanske för att den är svår.
Lågt antal invandrare tycks svara för framgångsrik invandringspolitik. Eller rentav för god integrationspolitik. En minskad invandring är en förutsättning för en fungerande integration, menar exempelvis Moderaterna. Och häromveckan föreslog en utredning skärpta villkor för anhöriginvandring.
Det är nog ett perspektiv för fryspizzor.
Närhet till familj, släktingar och bekanta har återkommande visat sig påskynda arbetsmarknadsintegration. Någon studie kunde se att flyktingar som slumpmässigt hamnade i närheten av landsmän hade bättre möjligheter till god försörjning än de som hamnade långt ifrån. Någon annan att invandrarföretagare har större chans att lyckas om de har familjemedlemmar i närheten (det gällde även när familjen inte var officiellt aktiv i företaget).
Det är ganska intuitivt, lätt att relatera till. Trygghet och stöd i det lilla, hemkänsla om man så vill, gör det ofta lättare att orka med det andra.
Men arbetsmarknadsintegration är inte tillräcklig som integration, invänder några. Och det finns poänger i det. Men då är motfrågan: Vem eller vad ska leda en in till majoritetssamhället i stället? Det är rimligen en ganska utlämnad, osäker, tillvaro att försöka förstå ett nytt land och en ny kultur, ännu mer så om man gör det på egen hand. Släktingar och bekanta är ofta de som hjälper mer nyanlända med översättning, som förklarar kulturskillnader och tipsar om var man hittar jobb och utbildning – och som ger något tryggt att luta sig mot när allt annat har nyhetens stormighet.
Vikten av ett starkt civilsamhälle, skulle det kanske ha hetat i en annan tid.
Den som kommer hem till fryspizzor har för all del en ganska god måltid, och en skönt snabb process, framför sig. Men den som vill skapa långsiktigt hållbar integration gör klokt i att kolla på mer än de enkla siffrorna. Lite mindre på mikro-minuterna för singeln och lite mer på mormors gamla familjerecept, om man så vill.
***
Den familj och hemkänsla som innebär trygghet för många kan vara förtryckande för andra. För bara några månader sedan kom Separatismen i Sverige ut i pocketformat. Här diskuterar Mauricio Rojas och Robert Hannah med författare motsatsen till det öppna samhället. Den står för övrigt i fokus under ett av de 70 samtal som Timbro förlag arrangerar under Bokmässan i nästa vecka.
***
/Johanna Grönbäck, redaktör. Följ på Twitter: @JohannaGronback
Länk till texten här
