Efterlängtad oenighet om arbetskraftsinvandringen
Den politiska hösten inleddes i måndags med en välkommen spricka i regeringssamarbetet. Det färskaste statsrådet av dem alla, arbetsmarknadsminister Johan Britz, tog i en intervju i DN avstånd från den planerade höjningen av lönekravet för arbetskraftsinvandrare som både Tidöpartierna och Socialdemokraterna tidigare har ställt sig bakom.
Britz fick omedelbart kritik, inte bara från S och SD, utan också från Patrik Kronqvist. Expressens ledarsida har länge förespråkat hårdare regleringar av arbetskraftsinvandringen, men det som bekymrade Kronqvist mest den här gången var själva oenigheten. Först var det Ebba Busch som körde solo i utrikespolitiken, och så nu en öppen konflikt om arbetskraftsinvandringen. Håller regeringen på att slarva bort sitt trumfkort?
Jag hoppas det. Som väljare vill jag rösta på partier av bättre skäl än att de har lätt att komma överens.
Jag är för ung för att minnas Fälldins och Ullstens regeringsår men jag växte upp med Palmes och Carlssons (och de politiska journalisternas) hånfulla attityd gentemot den borgerliga splittringen. Som om det vore en självklarhet att landet skulle styras av ett stort parti som inte behövde kompromissa med andra.
Möjligen är det därför jag aldrig har uppskattat när partier till höger spelar samma kort.
Visst ska en regering kunna hålla ihop. Men svenska partier har här ett väldigt gott track record, både historiskt och i nutid. Antalet regeringskriser eller öppna konflikter mellan regeringspartier är väsentligt färre här än i många jämförbara länder.
Och visst ska väljarna veta vad de röstar på. Det vore demokratiskt bekymmersamt om ett parti kompromissar bort alltför mycket av det man lovat väljarna. Men ser vi till de senaste decennierna har de riktigt stora positionsförflyttningarna skett inom partierna, och i takt med väljarna (ex vis Socialdemokraternas syn på Nato och de flesta partiers syn på migrationen).
Sverige hade länge vad som skulle kunna beskrivas som ett asymmetriskt flerpartisystem. Mångfald på den högra halvan och ett jättestort parti på den andra. Numera är asymmetrin borta och det är inte realistiskt för något parti att regera ensamma. Att då fixera sig vid motståndarsidans interna splittring, eller skryta om den egna enigheten, är enfaldigt.
Men det finns också realpolitiska skäl till att applådera öppen oenighet bland Tidöpartierna.
Det politiska minnet är ofta väldigt kort. I valrörelsen 2022 svävade Moderaterna länge på målet gällande Liberalernas plats i en regering. Man vägrade också säga att man avsåg att bilda en borgerlig regering. Istället pratade Ulf Kristersson om “partierna på min sida av politiken”. Först efter förhandlingarna på Tidö slott fick samarbetet ett namn.
Det är ingen tvekan om att en hel del gott har kommit ur det samarbetet. Men Tidö är inte och kommer aldrig att bli någon ödes- eller värdegemenskap. Och varken Liberalerna eller Moderaterna eller Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna kommer kunna gå till val med 2022 års politik som huvudnummer. Så fungerar inte svenska väljare.
För Liberalernas del handlar det dessutom om mer än en borgerlig valseger. Partiet kan mycket väl stå inför sitt sista riksdagsår. Någonsin. Inför 2022 var analysen att partiet bara kunde hänga kvar om man slöt upp bakom Ulf Kristersson som statsministerkandidat. Det var rätt tänkt då, men samma strategi kommer knappast att räcka 2026. Få väljare kommer att belöna L för att de varit duktiga, potentialen finns hos dem som vill se en förändring i mer liberal riktning. SD-plåstret är sedan länge avrivet, nu måste allt fokus ligga på vad man vill åstadkomma i form av politiskt innehåll. Och här är ett attitydskifte, och en policyförändring, i migrationspolitiken helt avgörande för partiets trovärdighet. Låt Johan Britz visa vägen: ni har absolut ingenting att förlora längre.
***
Vi drar igång bokhösten med Christian Sandströms granskning av Northvoltkraschen. Vi hade väntat oss stor efterfrågan men kanske inte så stor att första upplagan hann sälja slut på tio dagar. Beställ här så slipper du vänta på den tredje tryckningen.
/Andreas Johansson Heinö. Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
