“Vad ska de göra, sparka henne?”
Det började ungefär så bra det kunde för Simona Mohamsson. Mindre än tre timmar efter att hon formellt hade valts till partiledare höll hon det bästa talet av en debutant som jag hört i Almedalen. Trygg leverans, intressant innehåll. Det var uppenbart på reaktionerna att det både skapade påtaglig entusiasm hos de närmast berörda men också väckte en respektingivande nyfikenhet från många andra.
Mycket av innehållet i talet kändes igen från det idépolitiska arbete som Liberalerna presenterade i mars. Då hade Johan Pehrsson ännu inte luftat några tankar om att avgå och partisekreteraren hette fortfarande Jakob Olofsgård. En av arkitekterna bakom framtidsvisionen “Ett Sverige att tro på”, där “bilda dig, bete dig, bry dig” var nyckelfrasen, var just Simona Mohamsson.
Jag skrev delvis kritiskt om programmet den gången. Jag har inte hunnit ändra uppfattningen sen dess, jag tycker fortfarande att Liberalerna visar en naiv tilltro till staten som garant för individers frihet, och det har redan hunnit spåra ur några gånger, inte minst med förslaget om obligatorisk förskola för småbarn.
Likväl har Liberalerna fel på ett intressant sätt. Och Simona Mohamsson har alla förutsättningar att vara den personer som ger trovärdighet och djup åt dessa budskap. Folkpartiet classic, som hon kallade det. Hon har under sin första vecka parerat frågor om SD på ett ganska effektivt sätt. Varje fråga om Tidösamarbetets framtid blir en chans att prata om det egna partiets politik. Men det kommer såklart inte hålla särskilt länge. Och i en valrörelse måste Liberalerna även få andra att prata om deras politik, då kan inte regreingsfrågan tillåtas överskugga varje debatt, varje utfrågning.
Jag tror att Mohamsson inser detta och därför kommer att rycka av plåstret i tid. Hon har rimligen ett starkt mandat att göra vad hon vill – som Viktor Barth-Kron mycket riktigt konstaterar: vad ska de göra, sparka henne? Ingen annan ville ju ha jobbet. Men hon har också chansen att göra det på ett bättre sätt än vad hennes företrädare har förmått.
Tidöavtalet blev av på grund av att samtliga fyra inblandade partier tyckte att innehållet var tillräckligt bra. Samma förutsättningar kommer rimligen gälla även 2026. Kan man samarbeta med SD i så stor utsträckning, och med Sverigedemokrater i regeringskansliet, är inte det avgörande steget att också låta dem få ministerposter. Det avgörande är huruvida det politiska innehållet blir tillräckligt liberalt. Här finns förstås en massa skäl till oro. Sverigedemokraternas återvandringsfantastier bör exempelvis vara en liberal dealbreaker. Att flytta över till röda linjerna till sakfrågor snarare än till samarbetesformen är den logiska konsekvensen av det Mohamsson säger. Fullfölj det.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
