Sista striden om mångkulturen - är borgerligheten redo?
Ska vi ge upp om integration som politiskt mål?
Det var rubriken när tankesmedjan Oikos arrangerade ett seminarium i Göteborg i måndags. Jag var inbjuden tillsammans med Peter Esaiasson och huvudtalaren Ivar Arpi.
Frågan är inte ny. Integrationsdebatten har varit sig ganska lik under mina femton år som opinionsbildare. Jag sa flera saker som jag sagt och skrivit många gånger förut. Efteråt kom jag att tänka på Johnny Cashs gamla uppmaning att man gör bäst i att gilla sina egna hits, för man kommer få spela dem varje kväll resten av livet.
Min ingång till frågan är att integration aldrig har varit ett gemensamt mål i Sverige. Inte i någon relevant bemärkelse. Till skillnad från politiska mål som tillväxt eller sysselsättning eller bättre sjukvård, där olika partier med olika ideologier kan dela vision även om de är oeniga om vägen dit, har det aldrig funnits en motsvarande enighet om hur det integrerade samhället bör se ut. Politiker har dock sällan själva förmått artikulera de avgörande ideologiska konflikterna. Här har ord som integration (och mångfald, mångkultur, tolerans) varit till stor hjälp för dem som skyr precision.
Samtidigt är det uppenbart att det ända sedan de första invandrarpolitiskadebatterna på 1960-talet har funnits en grundläggande spänning mellan assimilation och mångkultur. Men konflikten har inte följt de vanliga hjulspåren - inte vänster mot höger, inte socialister mot liberaler. Snarare har de båda perspektiven rymts (och skavt) inom alla ideologiska läger.
Förvirringen förvärrades av att assimilationsidealet så länge förblev underförstått. Själva ordet ansågs så hårt belastat att det inte användes i debatten innan Sverigedemokraterna plockade upp det. Men samtidigt vilade stora delar av integrationspolitiken på en slags förväntad assimilation, inte sällan med chauvinistiska förtecken. Självklart skulle de flesta invandrare så småningom bli svenskar, alldeles frivilligt. Varför skulle någon inte vilja bli svensk? Det var något som alla både förväntades kunna och vilja; en slags invandrarpolitisk spegelbild av en nationell självbild djupt präglad av moderniserings- och framstegstänkande.
Den svenska mångkulturalismen uppstod därför inte så mycket som en reaktion mot en tidigare assimilationspolitik, utan snarare som ett, högst begränsat, skydd mot majoritetssamhällets naturliga assimileringstryck. Politiken utformades utifrån insikten att det är svårt att vara minoritet. Diskriminering, rasism, absolut, men även på många andra sätt. Det följer sociala och materiella kostnader av att vara annorlunda. Det går att utifrån både socialistiska och liberala utgångspunkter argumentera för att individen inte bör bära hela denna kostnad själv. Att staten skulle kunna mildra sådana kostnader var tanken bakom de reformer som sjösattes under 1970-talets andra halva och den ideologiska helgarderingen gällande politikens avsikter markerades av att både valfrihet och jämlikhet blev honnörsord.
Som Adam Cwejman påpekar är situationen numera den omvända. Assimilation har blivit en praktisk omöjlighet. Inte för alla, inte överallt, men för tillräckligt många i Sverige har kostnaden för att assimileras ökat betydligt. I det segregerade Sverige handlar assimilation i praktiken nämligen om att lämna majoritetsgruppen för att ingå i den svenska minoritetsgruppen.
En politik som lite grann uppmuntrar och underlättar assimilation kommer därför inte heller att göra så stor skillnad. Inte för att demografi är ”den enda faktor som faktiskt spelar någon roll”, som Cwejman skriver i en lika tillspetsad som tidstypisk analys, men för att det är så mycket annat som också talar emot den spontana assimilationen. Segregationen är självförstärkande, naturliga motvikter saknas.
Som Peter Esaiasson påpekade under seminariet gör vi oss själva en otjänst om vi inte förmår särskilja förorternas specifika problem från den allmänna invandrarerfarenheten i Sverige. De flesta utrikesfödda bor inte i förorter, de flesta jobbar, de flesta har barn som presterar bra i skolan. Och så vidare.
Men så blir det oundvikligen när debatten hela tiden utgår från grupper och inte en mer konkret problembeskrivning.
Det som har hänt de senaste veckorna, som faktiskt markerar ett slags skifte, är att Socialdemokraterna för första gången på mycket länge tagit initiativ i denna debatt. Det går att plocka ut enskildheter och kritisera (eller berömma) men det intressanta är helheten och här är jag helt enig med Adam Cwejmans slutsats. Socialdemokraterna går alldeles för långt i sin vilja att bryta segregationen. Det är frånvaron av våld, kriminalitet, fattigdom, destruktiva normer som ska bekämpas. Inte en specifik demografisk struktur. Som Johanna Grönbäck skrev i det här nyhetsbrevet för ett par veckor sedan är det bekymmersamt när politiken riktas mot segregationen som sådan:
“I en ofta välvillig iver har man kopplat samman all segregation med några av dess eventuella konsekvenser och entydigt tolkat den som orättvis eller omoralisk”.
Johannas uppmaning var att låta minoriteterna ta plats.
Det är den striden som väntar. Vi är på väg mot en debatt om mångkultur mot assimilation som är tydligare än den varit någon gång sedan 1960-talet. Där många, likt Lawen Redar och hennes Socialdemokrater, i jakten på att bekämpa segregationens baksidor kommer att gå alldeles för långt. Och där motståndet från höger kommer att handla om negativa effekter för majoritetsbefolkningen.
Men de ideal som lyfts fram saknar all realism. Sverigedemokraterna kommer aldrig få sitt Astrid Lindgren-Sverige tillbaka (det har aldrig funnits, och inte ens den nationella homogenitet som fanns i Sverige fram till kanske 1990 kommer någonsin kunna återskapas). Socialdemokraterna kommer aldrig få ett blandat Sverige där grupper lever jämlika, men osynliga, bredvid varandra. Mångkulturen är som marknaden: den är disruptiv. Den låter sig inte inordnas i femårsplaner eller tämjas av sociala ingenjörer.
Borgerligheten, däremot, skulle kunna formulera en mer realistisk vision. Det är en vision om ett samhälle som förmår samla sig resurser för att krossa gängkriminaliteten. Ett samhälle som lutar sig mot grundmurade demokratiska traditioner och individualistiska normer för att steg för steg bemästra destruktiva kulturer. Och som förmår dra gränser kring statens och majoritetens makt, som litar till all den erfarenhet som visar hur mycket mer välmående och välfungerande samhällen blir som förmår vara öppna, nyfikna och toleranta även inför det okända.
Här finns förstås utrymme för nyanseringar och preciseringar. Men det är faktiskt inte ett alternativ att borgerligheten står passiv när Socialdemokrater och Sverigedemokrater gör upp om segregationen.
***
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
