Ta det lugnt, ingen har någonsin avgått pga SCB:s stora undersökning
Imorgon presenterar SCB sin numera årliga väljarundersökning. Den är i kraft av sin storlek (mångdubbelt antal respondenter) den mätning av opinionen som väger allra tyngst i Sverige. ”SCB:s stora partisympatiundersökning”, brukar den kallas, enligt samma språknorm som också gett oss exempelvis ”socialdemokraternas mäktiga verkställande utskott”.
Och jo, visst är den stor, åtminstone vad gäller att fler respondenter ger en förmodat högre träffsäkerhet i nivåskattning av partierna. Den ger också bättre underlag för varifrån nya väljare kommer och vart gamla tar vägen.
Men hur viktigt är det egentligen? Opinionsmätningar är, oavsett storlek och kvalitet, oundvikligen färskvaror. Det går några dagar och så kommer en annan mätning med ett annat resultat.
Istället för att spekulera om morgondagen tänkte jag istället blicka bakåt. Hur har det sett ut tidigare i opinionen enligt SCB vid motsvarande tidpunkt (femton månader före ett val)?
I juni 2021 var den stora nyheten att SCB visade ett historiskt lågt stöd för Liberalerna: endast 2,5 procent. Partistyrelsen hade i mars samma år tagit ställning för att verka för en borgerlig regering i valet 2022, även om detta förutsatte samarbete med Sverigedemokraterna. SCB kunde visa ett stort väljartapp till Centerpartiet, som ju höll fast vid Januariavtalet med S och MP. Men trots katastrofsiffrorna skulle det dröja nästan ett år innan Nyamko Sabuni meddelade sin avgång som partiledare. Och ökningen från 2,5 i juni 2021 till 4,6 i valet 2022 är faktiskt den procentuellt största som ett parti har uppnått under den här undersökta tidsperioden.
I juni 2017 var fokus på Moderaterna. Även här hade beskedet att öppna för samarbete med SD, som Anna Kinberg Batra gav i januari samma år, lett till en opinionsmässig nedgång. Men SCB påvisade ett stöd på 18 procent, bättre än närliggande mätningar, vilket gav tillfällig andhämtningspaus. Kinberg Batra fick sommaren på sig men när augustimätningarna visade att stödet återigen var nere kring 16 procent var det kört och hon tvingades avgå.
I juni 2013 visade SCB vad alla redan visste: luften hade gått ur Alliansen. De rödgröna (S+V+MP) samlade nära 51 procent mot 41 procent för Alliansen. Till valet kom avståndet att halveras, men den stora förändringen stod SD för som ökade från 7,7 procent i SCB:s junimätning till 12,9 procent i valet 2014.
I juni 2009 bekräftade SCB att det sensationella var på väg att inträffa: Alliansen hade nästan kommit i fatt! De rödgröna hade haft ett stort övertag ända sedan Alliansregeringen tillträdde i oktober 2006 och sjösatte sina utlovade men initialt impopulära reformer av bland annat sjukförsäkringarna. Det var i samband med detta som statsvetaren Sören Holmberg uttalade de bevingade orden att Alliansen var rökt. Men redan 2009 var avståndet nere på tre procent mellan blocken och ett år senare blev det en ojämn valrörelse där en ny Alliansseger aldrig var hotad. Socialdemokraterna tappat 5,9 procent från SCB i juni till valet i september, den enskilt största förändringen i procentenheter. SD var fortfarande en bubblare vid sidlinjen som fick 3,0 i SCB:s junimätning.
I juni 2005 blåste det medvind för den nybildade Alliansen. SCB gav en något mer modest övervikt än andra institut men även här hade de fyra partierna en absolut majoritet: 50,1 procent. Noterbart är att Folkpartiet fortfarande kvar på tvåsiffriga nivåer (11,7 procent) vilket även gällde följande två SCB-mätningarna. Det stora tappet kom först i valrörelsen 2006 (FP slutade den gången på 7,5 procent).
Jag stannar återblicken där, men känner mig trygg i att landa i slutsatsen att ingen någonsin har avgått på grund SCB:s stora partisympatiundersökning.
***
I fjol vid den här tiden lanserade vi boken Hårdrock, frihet, uppror…. Det var en på alla sätt seriös publikation där samtliga medverkande skribenter levererade synnerligen genomarbetade texter (inte så konstigt när samtliga, tror jag, för första gången fick chansen att skriva om hårdrock). Som redaktör och förläggare var det både roande och lite frustrerande att följa reaktionerna. Roande eftersom så många ansträngde sig så oerhört för att tolka in diverse bakomliggande syften med att just Timbro gav ut en bok om hårdrock (det var omöjligt att inte associera till 1980-talets moralpanik där det skulle tolkas in farliga budskap vid baklängeslyssning på LP-skivor). Frustrerande eftersom det hade varit roligt om recensionerna ägnat lite mer utrymme åt att diskutera även innehållet i boken.
Idag gör vi vårt andra intrång på musikscenen med Kramgoa texter - hur dansbanden förändrade Sverige. Den här gången har PM Nilsson varit redaktör och samlat ihop en synnerligen namnkunnig skara skribenter. Eller vad sägs om namn som Björn Ranelid, Bert Karlsson och Lasse Holm? Själv bidrar jag med ett kapitel där jag försöker skriva in dansbanden i en svensk kulturkanon och just det kapitlet går idag att läsa i Smedjan. Men köp hela boken, du får du ytterligare tio kapitel, massor med bilder och flera roliga listor.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
