Lyssna inte på Per Gudmundson, ungdomar!
I det mig närstående idémagasinet Smedjan gav Per Gudmundson nyligen några råd till ”unga moderater”. Det viktigaste var att hålla tassarna bort från liberalkonservatismen, ett problemskapande begrepp som Gudmundson markerade lite extra distans till genom att omringa det med citattecken.
Jo, jag inser att jag befinner mig långt ifrån målgruppen men i händelse av att någon ung moderat läser detta nyhetsbrev tänkte jag ändå passa på att anmäla avvikande mening.
Gudmundson sticker inte under stol med att han är skeptisk till ideologi i största allmänhet. Bra partier löser samhällsproblem, skriver han, de trasslar inte in sig i ideologiskt finlir. I Gudmundsons idealvärld är Moderaterna ett parti med moderata åsikter. Svårare behöver det inte vara. Exakt vilka åsikter som är moderata beror, förmodar jag, på dagsform, magkänsla och opinionsmätningar. Den annars så spänstige stilisten Gudmundson har nämligen blivit så mycket kompis med tidsandan att han inte längre räds power point-vokabulär som “ordning och reda”, “kontroll på ekonomin” eller den närmast Schlingmannska uppmaningen att “hitta gärna värderingar som delas av fler”.
Så kan man ju få tycka att det borde vara. Men det är inte en sann beskrivning av Moderaterna.
Trots sin storlek har Moderaterna, under lång tid, varit ett synnerligen idédrivet parti. Gösta Bohman, Carl Bildt och Ulf Kristersson, för att nämna tre framträdande men samtidigt representativa exempel, hör alla till de mer ideologiskt förankrade partiledarna vi har haft i Sverige.
Det är sant att Moderaterna i perioder, under slutet av Reinfeldteran och sen igen under 2020-talet, har tonat ner sin ideologiska retorik och hellre pratar i termer av “lösningar på samhällsproblem”. Men det betyder ingalunda att ideologiska drivkrafter saknas, tvärtom.
Det finns en stark tendens att tillskriva ideologiska motiv till politik man ogillar medan det man själv förespråkar hellre kläs i termer av pragmatism och saklighet.
Enligt denna logik var migrationspolitiken under Reinfeldt ideologisk, medan migrationspolitiken i Tidösamarbetet står stadigt förankrad i verkligheten. Realism har ersatt idealism.
Men en politik som kastar ut människor (barn, ungdomar) som levt hela eller större del av sina liv i landet med hänvisning till administrativa misstag blir förstås helt obegriplig om den inte sätts i sammanhanget av en grundläggande förskjutning i synen på samhällsgemenskapen.
Inte heller Moderaternas energi gällande den så kallade könsbyteslagen låter sig förklaras med den Gudmundsonska begreppsapparaten. Även här är det visioner om hur samhället borde vara, som ger bränsle åt reformarbetet.
Att denna vision sedan må vara svårförenlig med liberalkonservatismen såsom den kommit till uttryck i partiets tradition och idéskrifter är en annan sak. Det är framförallt ett starkt skäl för unga moderater att ägna mer, inte mindre, tid åt sina ideologiska rötter.
***
Någon gång i höstas fick jag ett mail från en man som jag aldrig träffat eller ens hört talas om, med ett i princip färdigt manus: en fotobok från resor i Ryssland under åren 1979-2019.
Jag fångades direkt av såväl fotografierna som de kärnfulla bildtexterna. Författaren och fotografen, Rolf Hjeds Christensen, berättar en slags social historia som inte minst understryker kontinuiteten i ett samhälle som genomgår politiska konvulsioner av globala implikationer.
Det finns något lockande i den här typen av periodindelningar som inte följer historieböckernas kapitelindelningar. Boken börjar under Brezjnevs sista år vid makten, fortsätter över Gorbatjov, Tjernobyl, glasnost, perestrojka, imperiets sammanbrott, Jeltsin, Tjetjenien, för att sluta 2019, när Ryssland tagit Krim men ännu inte påbörjat det storskaliga kriget.
I Ryssland 1979-2019 är faktiskt den andra fotoboken vi lanserar på mindre än en vecka. Redan imorgon kommer nämligen Hembränt, råbiff och dans med Mört-Eva. Tack vare mina kollegor Fredrik Kopsch (text) och Erik Johnson (foto) behöver jag nu inte längre svara avvaktande på frågan “när ska Timbro ge ut en kokbok igen?”. (Och tro mig, det är den enskilt vanligaste frågan jag får om utgivningen).
Jag håller med om att det var på tiden. Det är mer än 40 år sedan Direktörernas kokbok med odödliga recept som Jan Stenbecks viltgryta och Harry Scheins kokta ägg.
På tal om Stenbeck så har nu Janerik Larsson äntligen tecknat ner berättelsen om sina år på Kinnevik på 1990-talet. I essäboken Allt var möjligt. Mina år med Jan Stenbeck berättar han om hela resan, från första mötet med Stenbeck (då i rollen som journalist som fick generöst med intervjutid) via rekrytering till rollen som vice vd och fram till det abrupta slutet. Det är en roande pusselbit; inte bara i förståelsen av Stenbeck utan också i det svenska näringslivet under den tiden.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
