Inför helgens presidentval i Polen och Rumänien: därför ska du bry dig
I helgen går tre europeiska länder till val: det är parlamentsval i Portugal (för tredje gången på tre år), det är första omgången i presidentvalet i Polen och andra omgången i presidentvalet i Rumänien. Portugiserna får ursäkta, men den här veckan är jag mer intresserad av de båda presidentvalen (trogna läsare minns dessutom att jag skrev om det senaste portugisiska valet, någon måtta får det vara).
Polen och Rumänien är inte bara de två folkrikaste postkommunistiska EU-länderna, det råkar också vara två av de länder i regionen som efter kommunismens fall valde att utrusta presidentämbetet med starkast befogenheter.
Maktdelning är en hörnsten i liberala demokratier men existerade inte i det kommunistiska Öst. I Polen (och flera andra kommuniststater) manifesterades det bland annat genom att det inte ens fanns något presidentämbete. All makt var koncentrerad till partiet vars ledare, generalsekreteraren, i praktiken var diktator. I Rumänien valde Nicolae Ceausescu, generalsekreterare sedan 1965, att 1974 inrätta ett presidentämbete för att kunna ge sig själv denna titel, men i praktiken gjorde det ingen skillnad.
När kommunistregimerna föll gjorde länderna olika vägval vad gällde statsskick. Medan exempelvis Ungern, Tjeckoslovakien, Estland och Lettland inrättade ceremoniella presidentämbeten á la Tyskland och Italien kom Polen och Rumänien att istället tilldela sina presidenter betydande formella maktbefogenheter, mer i linje med länder som Finland och Frankrike (semipresidentialism är den statsvetenskapliga termen ni letar efter här).
Det här har i båda länderna resulterat i återkommande perioder av institutionell maktkamp.
I Polen blev Lech Walesa president 1990. Eftersom det dröjde till hösten 1991 innan Polen genomförde fullt demokratiska parlamentsval åtnjöt Walesa till en början en extra legitimitet som landets enda demokratiskt valda politiker. Han förvaltade dock detta i ett alltmer auktoritärt ledarskap, vilket var ett av skälen till att exkommunisten Aleksander Kwasniewski kunde besegra honom 1995. Kwasniewski, som sedan omvaldes 2000, spelade en viktig roll för Polens medlemskap i Nato (1999) och EU (2004).
Men sedan 2005 har alla presidentval i Polen stått mellan en kandidat från nationalkonservativa Lag och Rättvisa (PiS) och liberalkonservativa Medborgarplattformen (PO).
Under femton av dessa tjugo år har president och premiärminister kommit från samma parti. Sedan 2023 är emellertid Donald Tusk premiärminister för en PO-ledd regering, medan den nu avgående Andrzej Duda (från PiS) varit president sedan 2015. En liknande “cohabitation”-situation rådde mellan 2007-10, även då med Tusk som premiärminister men med Lech Kaczynski som president.
Inför söndagens val leder Rafal Trzaskowski i mätningarna. Han är borgmästare i Warszawa och var PO:s kandidat förra gången men förlorade då knappt. PiS kandidat heter den här gången Karol Nawrocki och är precis som sitt parti nationalist och EU-skeptisk men inte Putinvänlig.
De polska valen har blivit allt jämnare, där vinnaren i de tre senaste valen fått 53, 51,5 och 51 procent i andra omgången. Om Nawrocki mot förmodan vinner väntar sannolikt två år av fortsatt maktkamp. Polens president kan endast utlysa nyval i specifika situationer men kan däremot lägga veto mot all lagstiftning. För att köra över presidentens veto krävs tre femtedels majoritet i parlamentet, vilket inte den sittande regering har. Sedan Donald Tusk tillträdde har Duda vid flera tillfällen använt detta veto för att stoppa lagförslag om allt från minoritetsspråk till dagen efter-piller.
Rumäniens president är formellt något mäktigare än den polska. Mellan 1990 och 2004 hade Rumänien gemensamma valdagar för parlaments- och presidentval, men de senaste tjugo åren har skilda mandatperioder (fem år för president och fyra för parlament, precis som i Polen) bidragit till långa perioder av skarp polarisering mellan presidenten och regeringen, inklusive försök att genom riksrätt avsätta statschefen. Den nu avgående presidenten Klaus Iohannis, en relativt liberal mittenhöger-politiker, har i tio år spelat en viktig roll för att hålla Rumänien på rätt kurs. Men nu väntar sannolikt något helt annat.
Valet skulle ha genomförts redan i höstas men ställdes in efter första valomgången sedan författningsdomstolen ogiltigförklarat resultatet. Skälet var att den kandidat som fått flest röster, Calin Georgescu, ansågs ha haft hjälp av vad som beskrevs som en regelrätt rysk påverkansoperation.
Men utfallet ser inte ut att bli så annorlunda den här gången. Istället för Georgescu, som är förbjuden att delta, är det George Simion, ledare för Rumäniens nationalkonservativa parti AUR, som ligger bäst till. Simion kom fyra i valet i höstas men vann nu första omgången med 41 procent. Hans motkandidat i andra omgången, Bukarests borgmästare Nicusor Dan, fick bara 19 procent och har således en till synes omöjlig uppgift att vända detta.
Simion är till skillnad från Georgescu inte uppenbart Putinvänlig, snarare obändigt lojal med USA under Trump. Han har dock gjort tillräckligt många märkliga uttalanden för att ha belagts med inreseförbud i Ukraina. Han är inte heller välkommen i Moldavien eftersom hans parti vidhåller att landet bör slås ihop med Rumänien (vilket inte är en helt ovanlig uppfattning i Rumänien, och tidigare inte heller i Moldavien). Simion och hans parti är lätta att karikera med hänvisning till MAGA-influenser, vaccinmotstånd och reaktionära ståndpunkter i sociala frågor, men men har samtidigt lyckats bygga en tillräckligt bred väljarkoalition för att bli landets näst största parti i senaste parlamentsvalet.
Det är alltså EU:s femte och sjätte största land som väljer president i helgen. Utfallet är således inte oviktigt. Samtidigt är det också ett tillfälle till eftertanke för alla oss som brukar tala oss varma för maktdelning: medan de flesta europeiska liberaler sätter sitt hopp till att en någorlunda mittenorienterad rumänsk regering kan balansera en radikalt nationalistisk president är det frånvaron av en sådan broms som nu efterfrågas i Polen. Motsägelsefullt? Inte nödvändigtvis. Men enkelt är det inte.
***
SVT:s nya serie Sverige och kriget har förnyat intresset för de moraliska frågorna som Sveriges agerande under världskriget väcker. Jag kan bara återigen rekommendera Mauricio Rojas smått lysande bok Dåligt samvete som går rakt på sak, tar in relevant kontext, och inte duckar för svåra avvägningar. På samma tema vill jag förstås också rekommendera Pär Isakssons unika skildring av hur stat och näringsliv samverkade för att stärka den civila beredskapen i Vår beredskap var god.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
