Liberalerna till vägs ände med friheten
Säga vad man vill men Liberalerna har en speciell känsla för tajming. Bara dagar efter att partiet med glatt humör hade lanserat sin nya politiska inriktning på riksmötet i Karlstad stal partisekreteraren och jämställdhetsministern rubrikerna genom sin mystiska simultanavgång. Sedan följde en veckas spekulationer kring vad som hade hänt och absolut ingen brydde sig om att följa upp vad partiets nya, mer statspositiva, inriktning skulle innebära.
Igår, en dag efter att partiledaren själv överraskande klivit av scenen, kom ett delsvar: obligatorisk förskola för alla barn från tre års ålder.
Obligatorisk. Minst 30 timmar i veckan. För alla treåringar.
Perspektiv: 95 procent av alla treåringar i Sverige är redan inskrivna i förskola eller motsvarande verksamhet. Eftersom barnen trivs, för att föräldrarna behöver tjänsten, för att det i vissa fall inte finns något realistiskt alternativ. Att den är just frivillig och inte obligatorisk innebär dessutom stora möjligheter till flexibilitet för föräldrar och barn: en vecka hos mormor på landet, en längre utlandsresa under lågsäsong innan barnen blir så stora att det bara finns dyra lovtider att välja på, kortare dagar när farfar kan hämta, lediga onsdag för att få ner stressen. Alla har sina skäl, alla hittar sina lösningar i en hygglig balans mellan valfrihet, respekt för familjens integritet och en tillgänglig välfärdsstat.
Även som gravt paternalistiskt lagd socialliberal skulle man kunna tycka att det där funkar ganska bra och att 95 procent är en med de flesta rimliga jämförelsemått mycket hög siffra.
Men nej. Här accepteras inget annat än hundra procent. Alla ska med. Staten sätter villkoren. “Föräldrar har självklart inte ‘rätt’ att neka barnen detta”, skriver riksdagsledamoten Joar Forsell på X.
Men det här förslaget går faktiskt inte att sälja in som liberalt på något sätt. Det är inte jämförbart med pappamånader eller ens med en fullt ut kvoterad föräldraförsäkring, reformer som trots allt handlar om att staten (överutnyttjar) möjligheten att detaljreglera välfärdsutbudet. Det här är något annat. En utvidgning av skolplikten långt bortom vad någon på allvar anser är rimlig skolålder. I syfte att förverkliga en ideologisk agenda. Som Fredrik Haage skriver utgör det “en principiellt dramatisk frihetsinskränkning”. Eller med Susanna Birgerssons ord på X: “revolutionärt, socialistiskt, totalitärt”.
Det är också sannolikt inom kort Socialdemokratisk politik. Ett nästan identiskt förslag lades fram av Lawen Redars arbetsgrupp förra året.
Vilket bäddar för en intressant valrörelsen. Liberalerna har tagit mycket stryk för möjligheten att sitta i en regering med stöd av Sverigedemokraterna, vilket man, som jag ser det, har hanterat väl överlag. Men till vilken nytta kan man undra, om det är detta man vill med politiken?
Den bittra ironin är förstås att när Liberalerna till slut verkligen tar ett kliv i auktoritär riktning är det inte till följd av anpassning till Sverigedemokraterna. Istället är det SD (och Kristdemokraterna) som en frihetligt sinnad borgare nu tvingas lita på för att galenskapen ska stoppas. Eller vågar man möjligen hoppas på att det ska kliva fram en partiledarkandidat som säger att det där med vilka vi regerar med, det är en bisak så länge vi inte själva förmår skilja mellan frihetlig och auktoritär politik?
“Vi har kommit till vägs ände med frivilligheten”, sa regeringens nationella samordnare mot utanförskap Gulan Avci, när hon igår presenterade förslaget.
Vägs ände var det, sa Bull.
***
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @JohanssonHeino
Länk till texten här
