Till de knöligas försvar
I Lund känns några av dem igen på sina lätt snurrade mustascher, sina färgstänkta och välanvända kläder eller sina skeva inlägg. Andra på yviga frisyrer och lika yviga gester.
De är per definition inte så många till antalet. Excentrikerna avviker från normen, de utgör den aldrig. Men de tar plats, såväl estetiskt som kulturellt.
I Lund är de ofta iögonfallande, ofta oförargliga. Det tycks höra studentstaden till att de lite mer besynnerliga tar plats i parker, på krogar och i seminariesalar. Det kan ses som ett tecken på en välmående akademi, att den attraherar och har plats för personer som utmanar invanda föreställningar. I den akademiska sfären är toleransen för excentriker förmodligen högre än i många andra, eftersom en av forskningens grundpelare är ifrågasättandet och motbevisandet.
Det betyder inte nödvändigtvis att toleransen är hög. Excentrikern är en knölig typ. Det är alltid bekvämare att tillhöra normen. Att vara avvikande kräver sin karaktär.
Och excentrikerna skapar oordning. Deras avvikelser kan vara en stilmässig, en social eller en intellektuell likväl som en entreprenöriell eller en kulturell. Excentrikerna kan vara geniala eller galna, både och, eller ingetdera.
Just därför är de viktiga och just därför är de ofta svåra att tolerera. Och jag undrar om inte toleransen för dem håller på att minska.
I en känd reklamfilm från 1997 hör man Steve Jobs dedikation till ”the crazy ones, the misfits, the rebels, the troublemakers the round pegs in the square holes, the ones who see things differently—they’re not fond of rules. You can quote them, disagree with them, glorify or vilify them, but the only thing you can’t do is ignore them because they change things, they push the human race forward.”
Det var en del av Apples slogan ”Think different”, men svarar väl mot en bred bild av en innovativ marknad där entreprenörer testar nya idéer och föreställningar hela tiden. Det är ingen slump att Anders Johnsons bok om svenska entreprenörer heter Besvärliga människor eller att Jan Stenbecks ord om att ”teknik slår politik” blivit bevingade. Galna, har människorna bakom idéerna rimligen kallats både en och två gånger när de föreslagit saker bortom de gränser vi för tillfället är vana vid att uppehålla oss inom och se som vår önskvärda ordning. Ibland har deras företagsidéer och innovationer lyckats, ibland misslyckats. Det hör till själva processen, att det är svårt att på förhand veta vad som är genialt och vad som är galet. Det är därför de måste få prova.
Det finns en poäng att göra kring Northvolt i detta. Dess problem låg dels i sådant som att kostnaderna och riskerna för projektet kunde läggas på skattebetalarna och i att företaget fick offentlig uppbackning som om megaprojektet självklart skulle lyckas om alla bara hjälptes åt, dels i att den faktiska förmågan tycks ha handlat mer om retorik än tillverkning.
Problemet var däremot inte att en företagsledare ville göra något nytt och obeprövat.
Företagare ska inte ängsligt behöva fundera på vad som passar in i normen och dagens ordning. Det hör till deras roll att vara visionära, och att göra det visionära konkret. De får gärna vara motvalls. En gång galna idéer har skapat välståndsökningar som kommit otaliga till gagn. Som en Apple-telefon, en permobil eller en ny teleoperatör och avreglerad telefoni.
Skulle man på förhand försöka skilja goda idéer från dåliga, skulle vi sannolikt aldrig nå den sortens oväntade innovationer.
Men det är något av en kamp. Normen är alltid hemtrevligast och den som bryter mot den, skapar lätt dålig stämning. John Stuart Mill skrev om det 1859 i Om frihet, att ”olikformigheten, blotta vägran att böja knä för seden i och för sig [är] välgörande. Just därför att excentricitet är klandervärd i den allmänna opinionens ögon, är det önskvärt att människor är excentriska för att bryta detta tyranni. Det har alltid funnits gott om excentricitet där det funnits gott om starka karaktärer. Och graden av excentricitet i ett samhälle har i allmänhet stått i proportion till dess tillgång på geni, själsstyrka och moraliskt mod.”
Det gäller akademi och näringsliv, men också i samhällets andra sfärer. Det konforma som så lätt blir trygga mönster, behöver utmanas för att kunna bli bättre, och det är ofta de knöliga typerna som gör just det. Ofta på ett sätt som skaver. Det gäller i konsten, i det fria ordet och i det öppna utrymmet. Därför behövs en tolerans mot att den som söker och testar nytt också ibland hamnar snett, även i sådant som vandel. Det långsiktigt goda samhället är aldrig det statiskt prydliga.
Blickar man utanför Sveriges gränser är det svårt att inte nämna Elon Musk som på en och samma gång personifierar argument både för och emot excentrikerna. Som entreprenör var han just den sortens excentriker som i all sin galenskap gjort viktiga insatser. När samma excentrism når den lagstiftande makten och den offentliga förvaltningen är det i stället ett, i alldeles för milda ordalag, problem. Den offentliga makten består av sfärer som borde ha betydligt mindre utrymme för excentriker, men i många fall tycks ha utvecklat närapå störst tolerans mot dem som vill utmana gränserna. Den offentliga makten behöver sitt lagstyre, sin förutsägbarhet och långsiktighet för att skapa en tillit och trygghet för samhällets övriga sfärer att manövrera kring.
Men det är som att den minskade toleransen för avvikande beteenden i andra sfärer hör samman med den ökande toleransen för avvikande beteenden hos lagstiftaren.
Sverige är fortfarande i mångt och mycket ett konsensusland. Det är dels inbyggt: Vi saknar författningsdomstol och andrakammare, vi fokuserar på utredningar som ska peka ut en riktning att följa. Det är också mellanmänskligt: Vi målar våra inneväggar i greige, tränar på gym, äter sparris, byter sticklingar, röker inte, och följer gärna samma åsiktspendel också politiskt. Vi gör gärna som andra, det är bekvämast så.
Det finns ett särskilt värde i att vara, eller åtminstone värna, den som avviker. Det ger ett skydd mot en konformism som står still eller rentav kommer långt, men åt fel håll.
***
Ett lästips: Senare i vår kommer Janerik Larsson ut med essän Allt var möjligt: Mina år med Jan Stenbeck på Timbro förlag. Väl värd sin väntan.
/Johanna Grönbäck, redaktör Timbro förlag. Följ på Twitter: @johannagronback
Länk till texten här
