I huvudet på en riksdagsledamot
Sveriges riksdagsledamöter hör till de mest kartlagda i världen, åtminstone vad gäller deras åsikter. Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet har sedan 1969 genomfört de så kallade riksdagsundersökningarna och därmed skapat världens längsta tidsserie med frågeundersökningar till nationella parlamentsledamoter.
Den senaste undersökningen – Riksdagens landskap, redigerad av Patrik Öhberg och Jakob Ahlbom – landade nyss på mitt skrivbord och här är de sex mest intressanta resultaten:
Nöjdheten med hur demokratin fungerar är mycket hög
Trots högljudda varningar om att den svenska demokratin är hotad visar sig 100 procent av Miljöpartiets riksdagsledamöter och 99 procent av Socialdemokraternas vara nöjda med demokratin i Sverige. Övriga partier placerar sig mellan 94-100 procent, med undantag för Sverigedemokraterna (86 procent). Det är dock nästan en fördubbling för SD sedan partiet kom in i riksdagen 2010 (44 procent). Men även Vänsterpartiets och MP:s ledamöter har blivit väsentligt mer positiva sedan dess.
Det är intressant att notera att denna nöjdhet korresponderar med motsvarande uppfattningar i väljarkåren, där SD-väljarna blivit väsentligt mer positiva till demokratins fungerande på bara några år. Som redaktörerna påpekar är detta av allt att döma ett resultat av att partiet fått inflytande genom Tidöavtalet: “det är bra för demokratin när högerpopulistiska partier får vara med och bestämma – åtminstone i den bemärkelsen att det leder till ett ökat stöd för demokratin”, skriver de.
Väljarna vill ha intelligenta ledare, riksdagsledamöterna är nöjda med att vara medelmåttor
I en jämförelse av vilka egenskaper som väljare respektive riksdagsledamöter efterfrågar hos politiker framkommer intressanta skillnader. Precis som väljarna tycker riksdagsledamöterna att det är viktigt att vara kunnig och ärlig. Intelligens, erfarenhet och förmåga att vara en stark ledare värderas dock jämförelsevis lågt av ledamöterna, men högt av omkring hälften av väljarna. Som kapitelförfattarna summerar: “medborgarna har högre förväntningar på riksdagspolitikerna än de folkvalda själva”. Här finns också en könsskillnad, där manliga riksdagsledamöter är allra mest tillfreds med att vara medelmåttor.
Politiker underskattar sin egen makt över opinionen
Två tredjedelar av riksdagsledamöterna tror att det i huvudsak är väljarna som påverkar partiernas åsikter, medan en tredjedel tror att det framförallt är det omvända sambandet som gäller. Detta, påpekar kapitelförfattarna Mikael Persson och Anders Sundell i bokens kanske mest intressanta avsnitt, går stick i stäv med både tidigare och nya forskningsresultat, som visar att väljarnas åsikter i hög utsträckning påverkas av partiernas förflyttningar. I ett fördjupande kapitel om kärnkraftsopinionen visar exempelvis Sören Holmberg hur ett skifte har skett sedan 2010-talet: där partierna tidigare i hög grad följde väljarnas åsikter har nu stora förändringar skett som huvudsakligen har drivits av partierna.
Det går att spekulera kring i vilken utsträckning denna attityd är ett resultat av falsk blygsamhet (få i Sverige gillar att tillskriva sig själva makt), önsketänkande (det anses alltjämt finare att eftersträva ett demokratiideal där partierna representerar sina väljares åsikter) eller lathet (det är slitsamt att driva opinion). Men nog finns skäl att ytterligare uppmärksamma den opinionsbildande potential som politiker trots allt besitter.
Fler feminister än liberaler (eller socialister eller konservativa)
Feminism är den vanligaste ideologiska etiketten när ledamöternas klassificerar sig själva, men också den etikett med störst könsskillnad (68 procent av kvinnliga ledamöter respektive 32 procent av männen säger sig vara feminister). Som Lena Wängnerud och Patrik Öhberg påpekar i sitt bidrag spelar kön alltjämt stor roll, i attityder till sakfrågor och i värdering av hur viktiga dessa är. Trots jämställdhetsfrågornas relativt låga prioritering på senare år finns strukturella förutsättningar för ett hastigt skifte givet rätt inramning.
Det finns inte längre några stora åsiktsglapp mellan partier och väljare
I en sammanvägning av avstånden mellan väljarnas och riksdagsledamöternas åsikter i ett stort antal (politiserade) sakfrågor landar den nuvarande riksdagen på en rekordlåg nivå: den genomsnittliga avvikelsen är blott 12 procent enheter. Allra högst var den 2006 med 23 procent. Historiskt finns många exempel på tunga sakfrågor som splittrat partierna (kärnkraft, EU, invandring) och skapat bristande representation i riksdagen för åsiktsminoriteter (eller ibland rentav åsiktsmajoriteter). Idag är det svårt att se någon sådan fråga av större vikt.
Riksdagen är mer polariserad än någonsin, åtminstone delvis
Den affektiva polariseringen, det vill säga polarisering i form av känslouttryck, mäts här genom att ledamöterna uttrycker sitt gillande/ogillande av andra partier. Det sammanlagda resultatet visar då en rekordhög affektiv polarisering. Givet hur polarisering ofta tillskrivs negativa följdeffekter är det intressanta att notera hur detta mönster sammanfaller med att nöjdheten med demokratin också är mycket hög. Henrik Ekengren Oscarsons kapitel visar också ännu en gång det vi redan vet, nämligen att Tidösamarbetet inte bara är sakpolitiskt: Moderater och kristdemokrater (i riksdagen, men också i väljarkåren) gillar numera Sverigedemokraterna mycket mer än Centerpartiet.
***
Den här veckan får ni två boktips, inspirerade av riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas. Det första är Magnus Utviks historieskrivning av Vänsterpartiet: Partiet som kom in från kylan. Det andra är David Anderssons historiska analys av den svenska Israeldebatten - Med skuldkänslan som drivkraft - som kom i nytryck i fjol med nyskrivet förord som ger perspektiv på debatten efter 7 oktober 2023. Båda är mycket läsvärda!
Följ på Twitter: @johanssonheino
Länk till texten här!
