Beklagligt att Liberalerna sväljer myten om den krympande staten
I helgen besökte jag Liberalernas riksmöte i Karlstad och fick lyssna till ett av de mer självkritiska tal jag hört från en svensk partiledare. Johan Pehrsons ärende var inte att berätta om liberala framgångar inom Tidösamarbetet eller att påminna om att hans parti varit först på många av de bollar som andra partier nu springer efter.
Tvärtom. Det här var ett tal som förkunnade att Liberalerna har haft fel fokus, erbjudit svar på frågor som ingen har ställt och nu måste tänka om rejält.
Det var ett tal till ett parti som har åkt ur riksdagen.
Men det har man ju inte gjort. Inte än.
Vad visionsprogrammet innebär i praktiken får vi möjligen veta vid partiets beslutande landsmöte i höst – om man nu har tålamod att hålla i “Selma” – som programmet kallas – till dess. Men två spår stakades ut som särskilt prioriterade.
Det första handlar om att staten ska kliva fram, på marknadens bekostnad. Vi har varit “förblindade” och inte sett politikens konsekvenser, sa Pehrson. Det är en analys som omedelbart applåderas av bland andra Expressens och Göteborgs-Postens ledarsidor. Resonemangen känns igen från det så kallade postliberala narrativet: liberalismen har gått för långt: för mycket marknad, för mycket kapitalism, för mycket individualism och valfrihet. Dags att rulla tillbaka.
Det andra spåret handlar om gemensamma värderingar i samhället. En positionering som obegripligt nog ramades in som ett avståndstagande mot partiets tidigare rädsla för att uttrycka värderingar. Nu var inte Nyamko Sabuni där och jag hoppas att Mauricio Rojas inte lyssnade, för det var direkt förolämpande mot de folkpartister som tog strid för frihetliga och individualistiska perspektiv på den tiden som integrationsdebatten faktiskt hade ett pris.
Men om man nu bestämt sig för att låta som alla andra hoppas jag att Liberalerna löper linan fullt ut. Här öppnar sig nämligen en intressant konflikt med Kristdemokraterna, som ju också vill ha gemensamma värderingar men av allt att döma inte riktigt samma gemensamma värderingar som Liberalerna tänker sig. Jag ser också fram emot den intellektuella akrobatik som lär krävas när Liberalerna ska genomföra sitt statliga värderingsarbete tillsammans med Sverigedemokraterna, det vill säga ett parti vars värderingar fortfarande anses vara så förkastliga att Liberalerna vägrar att sitta i regering med dem.
Som kommunikativ strategi är det frimodigt. Innehållsmässigt är jag mer tveksam.
För ett liberalt parti saknas det ju inte viktiga politiska konflikter att välja bland. Vi har en moderat finansminister som skyller på matvarukedjorna för att priserna är för höga. Omvärldsläget har utlöst reflexer av beredskapssocialism långt in i borgerligheten. Sverigedemokrater och Socialdemokrater tävlar med varandra om att vara mest folkhemsnostalgiska och med Moderaterna om att vara mest invandringskritiska.
Här finns med andra ord stora ytor för ett liberalt parti att bli relevant genom att stå upp för de idéer – företagsamhet, öppenhet mot omvärlden, tolerans mot minoriteter – som gjort Sverige till ett av världens bäst fungerande samhällen. Och ur denna erfarenhet hämta inspiration för nya reformer. Men medan skatter och regleringar och korporativistiska strukturer fortfarande tillåts stå i vägen för en mer rörlig arbets- och bostadsmarknad, vilket på allvar begränsar människors frihet, väljer Liberalerna att ta strid för en ännu starkare stat och att ge politiker ännu mer inflytande över människors vardag.
Som om Karin Pihl skulle ha rätt när hon beskriver den svenska staten som “superliberal”. Som om Håkan Boström skulle ha rätt när han likställer 2000-talets trots allt ganska beskedliga liberala reformer med en naiv och ansvarslös idealism.
Liberalism med verklighetskontakt, sa Johan Pehrson. Jag rekommenderar i så fall läsning av Ruchir Sharmas uppmärksammade bok What went wrong with capitalism (som vi ger ut i svensk översättning senare i vår), som punkterar åtskilliga myter om hur staten skulle ha krympt under 2000-talet (det är alltså inte sant). Något som Mattias Svensson visade redan 2017 i Den stora statens återkomst – en av de viktigaste böcker jag varit med om att ge ut men som helt ignorerades av såväl ledar- som kulturskribenter.
***
Ikväll återlanserar vi Frihetens grundvalar av Friedrich Hayek. Boken, som gavs ut på engelska 1960, kom första gången i svensk översättning 1983. Sedan har det blivit nya upplagor 1999, 2015 och nu är det dags för den fjärde svenska utgåvan. Så vitt jag vet är det bara Hayek (med Frihetens grundvalar och tidigare också med Vägen till träldom) som förärats så många utgivningar på Timbro.
Eventet är fullsatt men om du är medlem i Liberalerna släpper jag av humanitära skäl in dig även om du saknar biljett.
Följ på Twitter: @johanssonheino
Länk till texten här!
