Glömskan gör Nina Björks socialism möjlig
I veckan som gick var det fyrtio år sedan Michail Gorbatjov tillträde posten som generalsekreterare för Sovjetunionens kommunistiska parti. Ett skifte som kom att bli avgörande för såväl kalla krigets slut som Sovjetimperiets upplösning.
Men årsdagen passerade obemärkt för svenska tidningsläsare. Sovjetunionen är inte längre levande historia.
I tomrummet frodas återigen en romantisering av den ideologi som de förtryckande regimerna vilade på. Som Nina Björk, som häromåret glatt tog emot Leninpriset skrev i DN i måndags: “Aldrig har det väl varit så lätt att vara socialist som idag”.
Glömskan gör socialismen möjlig.
“Under två hundra år”, fortsätter Björk, “har socialister varnat för hur naturen kommer att plundras, samhällsväven att slitas sönder och nationer falla varandra i strupen om inte industrikapitalismen tyglas hårt eller avskaffas”.
Det är häpnadsväckande historielöst.
Miljöförstörelsen i de kommunistiska staterna saknade motstycke. Har Björk hört talas om Aralsjön, en gång i tiden världens fjärde största insjö, innan den började torka ut när Sovjetunionen försökte bli självförsörjande på bomull? Känner hon till miljörörelsen i Ungern som i slutet av 1980-talet samlade tiotusentals demonstranter för att protestera mot det groteska dammbygget vid Gabcikovo/Nagymoros och som föregick så gott som alla regimkritiska demonstrationer i Öst? Har hon läst om försurningarna och luftföroreningarna i ett system som aldrig erkände några brister?
Få system har lika framgångsrikt slitit sönder samhällsväven som socialismen. Mellanmänskligt förtroende, liksom förtroende för institutioner, befinner sig fortfarande på väsentligt lägre nivåer i de forna socialiststaterna, jämfört med Västeuropa, mer än 35 år efter att muren föll. Samma mönster återkommer för de flesta variabler som kan relateras till mellanmänskliga relationer. Polariseringen, misstron och svårigheten för demokratiska institutioner att få fäste är en logisk följd av ett genomkorrumperat system.
Ännu allvarligare är glömskan vad gäller socialismens ansvar för nationalismen. Så skickligt odlades myten om hur de kommunistiska staterna lyckades tämja etniska motsättningar att västeuropeiska intellektuella alltjämt tyvcks tro på Lenins gamla tes om imperalismen som kapitalismens högsta stadium.
Men både Sovjetunionen och Jugoslavien främjade etniska konflikter, snarare än motarbetade dem. De kvasifederala strukturerna utformades på ett sätt som förstärkte känslor av bitterhet och ressentiment. I enhetsstaterna - Polen, Ungern, Bulgarien, Rumänien - försökte regimerna inte ens dölja sin instrumentella användning av nationalismen. När den svenska regeringen för första gången verkligen stängde gränserna - genom det så kallade Luciabeslutet i december 1989 - var det flyktingströmmen av etniska turkar från Bulgarien som var den utlösande faktorn. En grupp som flydde i tiotusentals, på grund av den desperata sönderfallande bulgariska kommunistregimens försök att skylla landets problem på en etnisk minoritet.
Detta är socialismens verkliga arv. Miljöförstörelse. Krossad tillit. Etniska konflikter.
Liberala samhällen är grönare, präglas av starkare mellanmänskliga relationer och färre etniska konflikter.
Nina Björk är, som så många gånger tidigare, ointresserad av att jämföra utfall. Istället tycker hon sig nu ha ett nytt trumfkort: Donald Trump. Varför jublar inte liberaler över hur Trump nu fullbordar kapitalismen, frågar hon sig? Står vi inte för våra principer?
För att övertyga om rimligheten i sin retoriska poäng citerar hon Friedrich Hayek: “Konkurrens är lika mycket som något annat en metod för att forma en viss typ av sinnen: de stora entreprenörernas framsteg hade inte varit möjliga utan den miljö i vilken de utvecklat sina förmågor”.
Bra sagt av Hayek, tänker jag. Så vad är problemet här? Tror sig Björk ha avtäckt liberalismens sanna natur i denna vurm för ett entreprenöriellt sinnelag? Och skulle det alltså vara en svaghet?
Jag tillhör den förkrossande majoritet av liberaler som inte vill se marknadslogik i politiken. Röster ska inte kunna köpas, stater ska inte leka företag, oligarki är lika illa i Washington som i Moskva. Men det är korruption, inte en samhällsanda av konkurrens, som gett techmiljardärerna dess position i Trumpadministrationen.
I det liberala samhället är konkurrens granne med pluralism. På marknaden konkurrerar företag om kunder genom att erbjuda bättre eller billigare varor. (Vi vet vad alternativet resulterar i). I ett fritt samhälle präglas kulturen och det sociala livet av pluralism.
Just Hayek är kanske den som bäst av alla har fomulerat hur detta hänger ihop. Hur enskilda människors val, baserade på den unika kunskap som var och en av oss besitter om våra egna preferenser, tillsammans lägger grunden för ett välmående samhälle (i betydelsen välstånd, välfungerande institutioner, individuell frihet osv). Detta kan uttryckas i till synes livlösa akademiska termer som “prissignaler” eller “spontan ordning”, men vad det egentligen handlar om är en optimistisk och moraliskt synnerligen attraktiv teori om samhället.
Socialismen - som ide, och som praktik - erkänner varken konkurrens eller pluralism. Någon annan vet alltid bättre än den enskilde. Produktionen kan planeras. Konsumtionen kan styras i enlighet med vad någon annan anser vara det rätta behovet. Livsval kan läggas till rätta. Målet är alltid enhetlighet, planerbarhet, storskalighet.
Det är säkert sant som Nina Björk skriver, att det är enkelt att vara socialist i en tid när ingen minns vad socialismen innebär i verkligheten. Så låt mig sammanfatta med enkel tumregel:
Donald Trump är en bug i liberalismen. I socialistiska samhällen är det en feature att ledarskapet är korrupt, maktfullkomligt och ointresserat av lagstyre.
***
Det blir mycket Hayek på förlaget nästa vecka, se mer nedan om vår stora Hayekkväll och nylansering av Frihetens grundvalar!
Följ på Twitter: @johanssonheino
Länk till texten här!
