Fortsatt svag krisinsikt i alltmer irrelevant Centerparti
Så blev det återigen dags för Centerpartiet att välja ny ledare. Två år har gått sedan Muharrem Demirok röstades fram på stämman i Helsingborg i början av februari 2023.
Mycket hinner hända i politiken på två år men för Centerpartiet har tiden stått stilla.
För det första har är det, vad jag kan se, exakt samma kandidater som det spekuleras i nu som det spekulerades i den gången (undantaget då Muharrem Demirok själv).
Sådant måste inte vara ett problem. En annan som misslyckades flera gånger med att vinna sitt partis förtroende - Friedrich Merz - kunde i söndags kväll utropa sig till segrare i det tyska valet. Förvisso vid den för svenska förhållanden obegripligt höga åldern av 69 år, men ändå. Uthållighet lönar sig, åtminstone ibland. Vi får se hur det går för Anna-Karin Hatt, som väl i detta avseende är Centerns svar på Merz.
För det andra är de realpolitiska förhållandena också oförändrade sedan vintern 2022-23. Vi har ett identiskt parlamentariskt läge, vilket är ett annat ord för att beskriva Centerpartiets irrelevans. Ett parti som under innevarande mandatperiod inte behövs för att bilda majoriteter, och som heller inte har någon särskild roll att spela i oppositionen.
För det tredje: Tidösamarbetet ser alltjämt alldeles för stabilt ut för att Centerpartisterna ska kunna hoppas på någon omprövning av de gamla Allianspartiernas samarbetspreferenser, alltmedan de rödgröna partierna om något förflyttat sig längre ifrån Centern. För ett parti med självbilden av att vara politikens Hallsberg är det förstås smärtsamt när tågen inte längre stannar vid perrongen.
Och för det fjärde: omvärldsläget, liksom de senaste årens inrikespolitiska agenda, premierar sakfrågor där Centerpartiet står svaga.
Muharrem Demiroks ansvar för ovanstående bör inte överdrivas. Efterfrågan på centerpolitik är i nuläget låg, oavsett vem som leder partiet.
Men det finns ett ännu större problem, och där ansvaret ofrånkomlingen vilar på partiledaren: den ekande frånvaron av en (någorlunda realistisk) idé om vad för parti man vill vara.
Drömmen om “den breda mitten” realiserades aldrig. Men ironiskt nog är den där mitten så rätt välmående i Sverige, även om det inte är Centern själva som definierar dem.
Jo, jag vet att vi har en blockpolitik och en polariserad debatt. Men lyft blicken och det svenska partisystemet är i sig ett bevis på att mitten håller ihop.
För att återigen jämföra med Tyskland: svensk politik saknar i praktiken ytterkanter. Här finns inga motsvarigheter till vare sig Alternativ för Tyskland eller Sarah Wagenknechts BSW. Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet må rymma en hel del företrädare som bäst hålls utanför möblerade rum, men i riksdagen är de välintegrerade partier som varken bråkar om Nato eller Ukraina, som sitter med även när de stora och breda besluten fattas och som gjort stora ansträngningar för att bli regeringsdugliga. Moderaterna och Socialdemokraterna är inte redo att regera tillsammans, nu heller, men det hindrar dem inte från att ständigt snegla på varandras politiska förslag. De sakpolitiska avstånden mellan de största svenska partierna är mindre än i många jämförbara länder.
Att i ett sådant sammanhang framställa sig som garanten för att hålla extremister borta från inflytande är inte långsiktigt hållbart. Vilket också framgår av Centerns väljarstöd sedan detta blev partiets huvudnummer.
Så vad göra? Jag kan se två alternativa vägval som skulle kunna ge Centern en någorlunda meningsfull roll.
Det första är att bejaka rollen som ett resultatinriktat och lagom ideologiskt drivet liberalt mittenparti. Fokusera på ett par enskilda symboliskt betydelsefulla sakfrågor i kombination med ett igenkännbart ideologiskt förhållningssätt varhelst det finns en debattscen. Bli ett alliansfritt parti i riksdagen i syfte att kunna inta en fri roll i debatten. Men det ideologiska måste manifesteras i form av innehåll, inte i poser. Driv på för liberala reformer - ekonomiskt, kulturellt, socialt - och var glad över alla som bidrar på vägen.
För att vara övertydlig: denna strategi är inte förenlig med vägran att samarbeta med Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Tvärtom, ett sådant parti måste vara berett att förhandla åt olika håll och välja de alternativ som ger bäst utdelning.
Det andra alternativet är enklare på pappret, men sannolikt svårare i praktiken. Det är att ta klivet tillbaka in i borgerligheten. Att återigen betona de stora likheter som finns mellan Centern och de övriga borgerliga partierna. (Och kanske lite grann i smyg hoppas på att ta Liberalernas plats i det inte helt otänkbara scenario där L röstas bort från riksdagen 2026). Det är att gå tillbaka till en roll partiet haft i flera tidigare omgångar. Den har tjänat både partiet och Sverige väl, inte minst under Alliansåren. Det är en roll som partiet fortfarande har eller vill ha i många kommuner och regioner.
Och ja, även här krävs omprövning av relationen till Sverigedemokraterna.
Jag är medveten om invändningarna. Väljarbasen har hunnit att förändras en hel del sedan förra gången Alliansen uppstod och är idag mer vänsterlutande. Samtidigt har borgerlighetens intresse för Centern avtaget.
Det troligaste scenariot är därför att den rådande linjen, eller vad man ska kalla det, ligger fast. Jag har svårt att se hur någon kandidat ska kunna bli vald till partiledare utan att huvudsakligen bekräfta status quo. Krisinsikten är helt enkelt för svag bland svenska liberala partier (det finns ju ett annat som har ännu större problem, åtminstone vad gäller väljare).
Jag hoppas att jag har fel. Att partiledaren avsätts/uppmanas att avgå är förstås ett nödvändigt första steg för en förändring. Men jag håller inte andan i väntan på att man även ska göra upp med de mer grundläggande problemen.
***
I eftermiddag har vi traditionsenlig bokrea i våra lokaler på Kungsgatan i Stockholm. Kom förbi så lovar jag att tipsa om obskyra böcker från förr!
***
På torsdag är ni välkomna på vad kan utlova blir ett myclet intressant samtal om politikens mer grundläggande förutsättningar. En namnkunnig panel kommer resonera om ”Det trögrörliga samhället och dess fiender” med avstamp i den nyligen utkomna boken om spårbundenhet. Välkomna då!
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
Länk till texten här!
