I skuggan av den heilande armen
“Det spelar ingen roll om han menade det, det var underbart ändå.”
De amerikanska nynazisternas reaktion på Elon Musks utsträckta högerarm säger det mesta.
Kanske heilade Musk medvetet, kanske inte (vad nu sannolikheten är för att någon gör just den gesten, vid just det tillfället, av helt andra skäl, men låt oss inte fastna där).
De flesta ser ändå vad de vill se. Förvånansvärt många svenska högerröster kände sig uppenbarligen kallade att relativisera agerandet, åtminstone på plattformen X.
En relevant kontextualisering bör dock också inkludera Musks kampanjade för de tyska högerextremisterna Alternativ för Tyskland. Liksom tidigare tveksamma uttalanden.
Och oavsett vilken vikt man fäster vid detta kvarstår en sak: bilden av en djupt omdömeslös man som givits farligt mycket politisk makt.
Ändå var det inte det mest upprörande som hände i måndags.
Bara timmar efter att Musk sänkt sin högerarm var Trump nämligen klar med benådningen av omkring 1500 personer som var inblandade i stormningen av Kapitolium för fyra år sedan. Personer som åtalats och dömts för synnerligen allvarliga brott. Bland dem ledaren för högerextrema Proud Boys. Demokratins fiender, återigen på fri fot.
Innan Trump svor eden för andra gången inleddes ceremonin av Demokraternas senator Amy Klobuchar. “Vi är här för att hylla vår varaktiga demokrati”, sade hon. Och nog gör de vad de kan. Hela det Demokratiska etablissemanget har agerat synnerligen korrekt under transitionen. Kontrasten mot Trumps hämndlystna och hotfulla agerande är dramatisk.
Trump öppnade i sitt installationstal också för en territoriell expansion, bland annat genom att utlova att USA ska återta Panamakanalen. Grönland nämndes inte den här gången, men Trump har på kort tid frammanat bilden av en nygammal amerikansk imperialism. Det är alltså snart 120 år sedan som USA senast tillfogade sig nytt territorium. Kalla krigets alla konflikter, i Centralamerika, Afrika och Östasien, handlade alltid om att motverka spridning av kommunism (vilket i alltför många fall innebar stöd till högerauktoritära diktaturer). Men aldrig om att USA skulle “expandera sitt territorium”, vilket Trump nu talar om.
Överhuvudtaget var installationen en orgie i absurditeter. “Weird shit”, mumlade George W Bush vid motsvarande övning för åtta år sedan. Det gäller nu också. Knasigt, men också farligt.
Det lär fortsätta så. Donald Trump tänker sig uppenbarligen en rivstart på sin andra presidentperiod. Den här gången omgiven av folk som kommer att hjälpa till, snarare än att försöka bromsa honom.
Risken för utmattning och avtrubbning är likväl stor. Trump och Musk kommer bombarbera medier med utspel som kommer generera ständigt nya varianter på samma debatter: om man ska tolka dem bokstavligt eller ej, om de är fascister eller inte och så vidare.
Jag skriver den här texten mindre än ett dygn efter installationen. Ändå tvekar jag inför vinkeln. Kommer inte Musks heilande och Trumps benådningar redan vara passé på onsdag morgon när texten skickas ut? Hur länge ska man egentligen tjata om sånt här utan att tjatet i sig blir problematiskt? Och så vidare.
Just den reaktionen är en del av problemet.
Risken är nämligen inte att hotet från Trump överdrivs utan att vi gradvis vänjer oss vid både galenskap och genomtänkt men lik förbannat usel politik.
Den heilande armen symboliserar därför två problem: dels är det allvarligt i sig, med allt vad det signalerar (om nynazister rörs till glädjetårar av ens armrörelser har man problem, oavsett avsikt).
Dels är det uppenbart att den skuggar andra, mer substantiella, utspel, som också måste bemötas.
Men av vem? Republikanerna är helt förlorade till Trump, åtminstone för de kommande 1-2 åren. Det är också oklart om vad i detta de amerikanska Demokraterna kommer att kunna ta strid. I frågor om frihandel och globalisering tävlar de med Trump om att vara mest protektionistiska. Demokraternas radikalisering i diverse sociala och kulturella frågor är en bidragande orsak till Trumps seger, inte en del av botemedlet.
Samtidigt är amerikansk idédebatt fortsatt relevant för resten av världen och inte minst Sverige. Hur galen politiken än verkar så förblir USA ett otroligt viktigt land: ekonomiskt, intellektuellt, kulturellt. Vi får inte tillåta oss att släppa blicken från det som sker, trots alla distraktioner som väntar.
***
Joakim Broman reste strax innan valet till Ohio och Kentucky för att försöka förstå fenomenet J D Vance. Det har resulterat i en synnerligen läsvärd essäbok: Rostbältets spruckna röst. Lansering om ett par veckor, möjlig att förbeställa redan nu.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
Länk till texten här!
