Dåliga nyheter från Österrike
I Österrike väntar nu regeringsförhandlingar mellan högerradikala Frihetspartiet (FPÖ) och kristdemokratiska folkpartiet (ÖVP). Om partierna kommer överens blir det tredje gången som de regerar ihop under 2000-talet. Ändå är helgens besked mer oroväckande än på länge.
Första gången, i början av år 2000, var det en stor skandal. EU:s övriga fjorton medlemsländer, däribland Sverige, inledde en bojkott av Österrike. Inga bilaterala samarbeten, diplomatiska kontakter på lägsta möjliga nivå och österrikiska kandidater skulle motarbetas i internationella sammanhang. Även länder som Norge, Polen och Kanada agerade på liknande sätt.
Något liknande varken kan eller bör upprepas. Det är dock på sin plats att påminna om att dagens FPÖ är en om något ännu mer osmaklig samarbetspartner än för tjugofem år sedan.
Den gången var det i första hand partiets historia som spökade, trots att det hade gått 45 år sedan partiets grundande. FPÖ:s första två partiledare hade båda varit SS-officerare, sådana ränder försvinner inte så lätt.
Men partiet försökte normaliseras. Redan 1967 skedde en större splittring där de högerextrema lämnade och bildade ett eget parti. 1983 var FPÖ så modererat både retoriskt och ideologiskt att det utan några större rubriker kunde regera tillsammans med socialdemokraterna (SPÖ).
Även denna liberalisering födde emellertid sin motreaktion. Samma år som Norbert Steger förde partiet till regeringsställning valdes den mer konservative Jörg Haider till ledare för partiet i delstaten Steiermark. Maktkamp följde, som Haider vann, och partiet styrdes med honom vid rodret i riktning mot invandrings- och EU-motstånd. Haider såg även till att partiets historia gjorde sig påmind, bland annat genom ett skandalöst uttalande tillförsvar för Nazitysklands arbetsmarknadspolitik. Men invandrings- och EU-motståndet belönades av väljarna som 1999 gav FPÖ rekordhöga 27 procent i valet. Förhandlingar om ännu en storkoalition mellan ÖVP och SPÖ bröt samman, ÖVP valde att bryta tabut med FPÖ, och helvetet bröt loss.
Fast ändå inte. Haider avstod från att ta plats i regeringen som i en smått unik deklaration förklarade att den skulle verka mot antisemitism och främlingsfientlighet och för minoriteters rättigheter. Något hot mot demokratin realiserades aldrig. I september 2000 avbröt EU sin bojkott, sedan en “expertgrupp” som följt regeringspolitiken i Wien konstaterat att det mesta var som vanligt.
Det kostade emellertid att regera. 2002 straffades FPÖ hårt av väljarna, regeringskoalitionen överlevde, men inte sammanhållningen i partiet. Haider lämnade då och bildade utbrytarpartiet BZÖ, som övertog platsen som koalitionspartner med ÖVP, medan FPÖ fick ett mer radikalt ledarskap. 2006 föll regeringen och både FPÖ och BZÖ blev oppositionspartier. När Haider sedan omkom i en bilolycka 2008 blev det starten på det definitiva slutet för BZÖ medan FPÖ sakta repade sig.
2016 skrällde partiets kandidat Norbert Hofer genom att nästan vinna presidentvalet. Och 2017 följdes en stor valframgång av en ny ÖVP-FPÖ-koalitionen, nu under ledning av kristdemokraten Sebastian Kurz. Många imponerades av vad som framstod som en modern och handlingskraftig höger.Fallet blev tungt när den så kallade Ibizaaffären briserade 2019. FPÖ:s ledare filmades med dold kamera under arrangerat möte som avslöjade att de var beredda att sälja statshemligheter till ryska oligarker. Regeringen föll, liksom Strache.
Återigen var FPÖ uträknade, även denna gång hade kritikerna fel. Vändningen kom med pandemin. FPÖ:s nuvarande partiledare, Herbert Kickl, en gång i tiden talskrivare åt Haider, var en stenhård kritiker av nedstängningspolitiken liksom en framgångsrik spridare av konspirationsteorier om vaccinet. Detta, i kombination med invandringsfrågans fortsatt framträdande roll, belönade sig så småningom i valet i september 2024 då FPÖ slog alla tiders rekord: 29 procent.
Nu, efter tre månaders strandlösa förhandlingar mellan ÖVP, SPÖ och liberala NEOS (ett parti vars rötter kan spåras tillbaka till de liberaler som lämnade FPÖ 1994 i protest mot Haiders politik), är det så återigen dags för ÖVP och FPÖ att göra upp.
Så varför är då detta ett större problem nu än för 25 år sedan? Ett parti som redan suttit i regering tre gånger, och som för närvarande ingår i hela fem delstatsregeringar i Österrike?
Ett ord: Ryssland.
FPÖ är ett av EU:s mest Putinvänliga partier. Det är ett parti som tagit emot stora pengar från Moskva. Med en partiledare som inte står Viktor Orbán eller Robert Fico långt efter när det gäller villigheten att sälja ut Ukraina. Som har argumenterat för att Ryssland och Ukraina båda bär skuld till kriget och vägrat fördöma invasionen. Och vars parlamentsledamöter lämnade förbundsdagen när Zelensky talade.
Och det är alltså Herbert Kickl som, om förhandlingarna går i lås, kommer att bli förbundskansler. FPÖ är ju för första gången största parti i förbundsdagen.
Synen på Rysslands krig mot Ukraina framstår alltmer som den mest centrala skiljelinjen i europeisk politik. FPÖ har, som bekant, sällskap av många likasinnade partier även i denna fråga. I ljuset av detta är Sverigedemokraternas uppslutning till stöd för den pro-ukrainska linjen ganska anmärkningsvärd. SD vidhåller visserligen en synnerligen destruktiv hållning i EU-politiken, men har lojalt ställt sig bakom såväl det svenska Nato-inträdet som stödet till Ukraina.
Diskussioner om samarbeten med högerpopulistiska/nationalkonservativa partier tenderar att fastna i invanda hjulspår. Likheterna mellan partierna är ofta stora, i synnerhet i invandringspolitiken, men synen på Ryssland är på väg att bli en avgörande vattendelare. Det var FPÖ, tillsammans med ungerska Fidesz och tjeckiska ANO, som efter Europaparlamentsvalet i juni grundade den nya partigruppen Patriots for Europe. Samsynen mellan dessa vad gäller Ryssland och Ukraina är stor.
Bojkotten från 2000 bör inte återupprepas. Den var illa motiverad, illa genomtänkt och illa genomförd. Men det vore också fel att rycka på axlarna åt en regering i Wien under ledning av en Putinapologet.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
Länk till texten här!
