Det är slående vad politisk stabilitet betyder för utvecklingen i ett land
Har ni hört om den senaste opinionsmätningen?
Nej, inte jag heller. Det råder lågkonjunktur i Partipopularitetsundersökningssverige, åtminstone att döma av intresset för de månatliga mätningarna.
Det är inte så konstigt. Det händer ju så lite.
Jo, det har förstås hänt massor i politiken. Partier har bytt åsikter och samarbetspartners i en sådan hastighet att den väljare som varit lyckligt nedfrusen i tio år skulle få väldigt svårt att orientera sig. Invandringen, Nato, SD-samarbete, böcker i skolan, kärnkraften, försvaret - ja ni förstår min poäng utan att jag tröttar ut er med fler välkända exempel: partierna förändras men väljarna rör sig förvånansvärt lite.
Men kanske är det stabiliteten som är det verkligt intressanta. Det är snart trettio år sedan som den nyblivne statsministern Göran Persson reste till Kina och tänkte högt om vad politisk stabilitet betydde för ekonomisk utveckling.
Det var såklart både klumpigt och felaktigt. Stabilitet i betydelsen enpartidiktatur är knappast ett framgångsrecept i något avseende.
Däremot framstår ett visst mått av politisk stabilitet idag som en bristvara. Nyval i Tyskland. Stundande regeringskris i Frankrike. Segdragna regeringsförhandlingar i Österrike. Och i stora delar av det postkommunistiska Östeuropa slits demokratin sönder innan den hunnit slå rot av den kombinerade kraften från inhemsk klientelism, rysk påverkan och destruktiv nationalism.
Man behöver inte vara betald Tidöpropagandist för att uppskatta det nyvunna lugnet i svensk politik. Den svenska regeringens företrädare och förespråkare jämför gärna med de föregående åtta åren. Vilket förstås är rimligt. Men det finns skäl att tänka ett steg längre än att detta handlar om att högern förmått skapa en parlamentarisk majoritet där vänstern misslyckades.
När Persson fällde de bevingade orden om Kina var han mitt inne i den första fyraåriga mandatperioden sedan enkammarriksdagens införande 1970. Övergången från tre till fyra år var en del av Lindbeckkommissionens förslag. Ytterst syftade det till att ge bättre förutsättningar för reformpolitik. Tre år ansågs vara för kort tid för att kunna genomföra ordentligt reformer.
Det var en bra reform. Men fler behövs. Låsningarna i svensk politik 2014-22 berodde såklart först och främst på Sverigedemokraternas tillväxt och de andra partiernas osäkerhet och ovilja att orientera sig i det nya landskapet.
Men låsningarna förvärrades också av vår märkliga svenska konstruktion med extra val. Det vill säga nya val, som bara gäller för resten av den gällande mandatperioden. Incitamenten för att utlysa ett extra val när det bara återstår 1-2 år till nästa reguljära val är alldeles för svaga, vilket förklarar att instrumentet bara använts en gång (1958). Den nuvarande ordningen borde ersättas av möjligheten att utlysa reguljära nyval, som också blir starten på en ny mandatperiod.
En nyvalsreform innebär också i praktiken ett steg mot skilda valdagar för riksdags- respektive kommunal- och regionalval vilket vore önskvärt av flera skäl. Fyra år är en bra längd på en mandatperiod, men för lång tid utan politiskt deltagande från väljarna. De gamla argumenten om att gemensamma valdagar behövs för att hålla uppe valdeltagandet i alla val måste vägas mot de uppenbara nackdelarna som den nuvarande ordningen skapar. Politisk stabilitet är eftersträvansvärt, men bör inte uppnås på bekostnad av minskat demokratiskt inflytande.
Det finns också starka skäl att ifrågasätta riksdagens storlek: 349 ledamöter är betydligt fler än vad som anses behövas i de flesta andra demokratier av jämförbar storlek.
Sådana reformer kan man man fundera på, när man inser vad politisk stabilitet betyder för möjligheten att genomföra ekonomiska reformer i ett land.
***
Ett sakfel i förra veckans nyhetsbrev behöver korrigeras. Jag skrev att Peter Kullgren ingick i det presidium som utmanade Göran Hägglund om partiledarskapet i Kristdemokraterna 2011. Det var fel: vid sidan av Mats Odell och Ebba Busch ingick den i texten också omnämnde Bengt Germundsson. Det var KDU som i sitt förslag hade med Kullgren, därav sammanblandningen.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
