Vem är Centerpartiets Mats Odell?
Så har det nu gått flera dagar utan nya rubriker om krisen i Centerpartiet. Är krisen över? Har marken slutat gunga under Muharrem Demiroks fötter?
Kanske. Så länge inte någon motkandidat träder fram ur skuggorna kan inte så mycket hända. Demirok sitter där han sitter, om än med oklart mandat. Men inte nödvändigtvis mer skadeskjuten än de kritiker som inte heller åstadkommit något.
Vanligen är det de lyckade kupperna som går till historien. Bohman vs Holmberg i Farsta gymnasium hösten 1970. Reinfeldts seger över Kristersson vid Slaget i Lycksele 1992. Avsättningen av Fälldin 1985. Självklara hållpunkter i varje historieskrivning.
Själv har jag de senaste dagarna istället tänkt ovanligt mycket på Mats Odell.
Även ett misslyckat kuppförsök kan nämligen visa sig få betydelse längre fram.
Hösten 2011 mullrade det i Kristdemokraterna. Partiet satt visserligen i regering men hade tappat väljare tre riksdagsval i följd. Opinionssiffrorna var tillbaka på ganska usla nivåer. Och det hela ansågs, som brukligt, vara partiledarens fel. Göran Hägglund beskrevs som trevlig men otydlig. Någon man hellre drack öl med än röstade på.
Under några spektakulära höstveckor var det full cirkus i partiet. Någon nominerade Lars Adaktusson (det här var när han fortfarande var journalist om än med allt mindre hemlig partibok). Och under ett minnesvärt dygn kandiderade Marcus Birro till partiledare.
Till slut klev Mats Odell fram. Partiets mest meriterade företrädare. Han som hade varit kommunikationsminister redan i Carl Bildts regering på 1990-talet för att sedan återkomma som finansmarknadsminister i den första Alliansregeringen. Efter 2010 tog dock statsrådskarriären slut. Anders Borg hade tröttnat på att ha en kristdemokratisk bråkstake på sitt departement och Hägglund såg då chansen att förnya laguppställningen (in klev istället Stefan Attefall)
Odell tog inte beskedet med ro. Han var bitter men inte förbrukad. Ett år senare kom hämnden.
Det var nu aldrig särskilt uppenbart hur Odell skulle rädda KD. Anklagelserna mot Hägglund var ungefär lika vaga som de som vevats mot Demirok denna höst: “bristande ledarskap”, “otydlig kommunikation”.
Konturerna av ett förändrat parti framträdde istället när man drog streck mellan de som slöt upp bakom Odell. Här fanns det småländska kommunalrådsfenomenet Bengt Germundsson och här fanns de flesta från partiets vid den här tiden ännu mycket inflytelserika värdekonservativa falang, inklusive dess utomparlamentariska uppländska förgrening i Livets ord (vars vd startade en kampanjsida på nätet mot Hägglund). De var alla besvikna över att Hägglund pratade så lite om etik och kristna värderingar. Att han som socialminister drivit igenom möjligheten för utländska kvinnor att få göra abort i Sverige var svårsmält.
Och här fanns också framtiden. Odell kandiderade som ledare för ett helt nytt presidium. Vid hans sida: Ebba Busch och Peter Kullgren.
Ungdomsförbundet, som vid den här tiden leddes av Aron Modig, han som tagit över efter Charlie Weimers och var på väg att fullborda projektet med att förankra KDU, och på sikt även KD, i konservatismen, samtidigt som han efterlyste en svensk Tea Party-rörelse, tog entydigt ställning för Odell.
Det hela slutade med att Hägglund vann slaget men förlorade kriget. Han blev omvald till partiledare vid en extrastämma i början av 2012, ledde partiet till ännu en valförlust 2014, och avgick sedan under ordnade former.
Men successionen kunde han inte kontrollera. Partiet ville varken ha Acko Ankarberg Johansson eller Jakob Forssmed som partiledare, de ville ha Mats Odells mest profilerade supporter. De ville ha Ebba Busch.
Och under henne fortsatte den ideologiska resa som ungdomsförbundet så skickligt stakat ut för partiet. För Alf Svensson, och även Hägglund, var det aldrig aktuellt att prata om Kristdemokraterna som vare sig “höger” eller “konservativa”. Tvärtom, generationer kristdemokrater har fått lära sig att de är just kristdemokrater och inget annat.
Nu är partiet på en annan plats, med en annan självbild och en delvis förändrad ideologisk kompass.
Vill man förstå hur det blev så är Mats Odells misslyckade kuppförsök en allt annat än oviktig detalj.
Så här kommer då frågan som såväl Demirok som hans kritiker bör ställa sig: vem är Centerpartiets Mats Odell?
***
Vi har två böcker kvar att lansera innan vi knyter ihop säcken för i år. Jag kan varmt rekommendera båda. Dels är det Dåligt samvete av Mauricio Rojas som handlar om Sveriges agerande under andra världskriget. Är vi redo att lämna den moraliserande historieskrivningen bakom oss? Läs boken och döm själv.
Den andra boken heter Kontinuitet och förändring och är en mycket rik samling av populärvetenskapliga texter som alla tar avstamp i begreppet spårbundenhet.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
