Nyliberalismen är död, länge leve nyliberalismen
Världen utanför USA har nästan alltid varit krånglig för amerikanska libertarianer. Det har bland annat inneburit att man ganska enhetligt hamnat i en idé om utrikespolitisk isolationism, vilket i en amerikansk kontext länge var en obskyr position. Men jorden har snurrat, världen blinkat och idén om att USA inte ska engagera sig i andra länders krig och politik anammas nu av också statsbärande rörelser.
Den amerikanska libertarianismens huvudbry kring gränsen mellan USA och resten, fortsätter dock. Här utspelar nu sig en del av libertarianismens pågående och djupa splittring. Den framkom tydligt när jag i förra veckan var på besök i Washington D.C.
I det ena lägret finns Libertarianska partiet (LP) och den nyliberalism som Andreas Johansson Heinö häromveckan dödförklarade i detta nyhetsbrev. Han har inte fel, men patienten fortsätter sprattla. I det andra märks tankesmedjor som Cato och mediehus som Reason.
Som rörelse är libertarianismen marginell, men litenhet har förstås aldrig hindrat en splittring. Tvärtom.
Låt oss börja med den ena sidan.
Det libertarianska partiet har kommit att ställa sig nära Trump. De bjöd rentav in honom till sitt eget partikonvent. Att samma Trump under sina första år som president – då senaten och kongressen hade republikansk majoritet – ökade statens offentliga utgifter och således också lät staten växa, tycks spela föga roll. Inte heller några av Trumps andra tydligt illiberala positioner har hindrat partiet från att heja på honom.
Hur hamnade dessa libertarianer där?
Partiets kanske främsta utgångspunkt handlar om äganderätten och den medföljande rätten att diskriminera. Om man äger exempelvis en butik, har man rätten att bestämma över denna och således också rätten att bestämma vilka som inte ska få besöka och handla i den. Den här principen extrapolerar partiets anhängare till att handla om nationen och staten. USA som stat ska ha rätt att bestämma vilka som får komma in i landet, men också vilka man handlar med och till vilka priser.
Så har dessa libertarianer kommit att landa i att den amerikanska staten kan neka andra länders företag, produkter och handel vid gränsen. Man har utökat den utrikespolitiska isolationismen till en även handelspolitisk isolationism.
LP har således gjort det ideologiska konststycket (det finns mindre vänliga ord) att bli nationalister som är okej med en växande stat som vill neka amerikanska individer rätten att göra fria avtal med andra fria individer.
I detta ställningstagande finns också, som i nästan all amerikansk politik, några stänk av kulturkrig. Dessa libertarianer menar att kulturellt intrång – med vilket man främst menar (mainstream-)media – i en människas liv, är värre än statligt intrång. Därför anses det okej att staten växer och att statliga verktyg som minskar friheten används för att minska det kulturella intrånget. Det är viktigare att vara emot woke än för friheter.
Det går att fråga sig hur mycket statlig makt och statliga intrång en libertarian kan förespråka innan denna upphör att vara libertarian annat än till benämningen. Därav påståendet att nyliberalismen faktiskt är död, även om patienten sprattlar. Och om inte nyliberalismen är död i det här fallet, så är ironin det.
Men på andra sidan splittringen, lever nyliberalismen än.
På tankesmedjan Cato har man lanserat och kraftsamlat bakom projektet ”Defending Globalization”. Här hörs det klassiska försvaret om de friheter som dels utgör, dels stärks av globalisering. Det är handel som en frihet att producera och sälja till det pris man finner lämpligt, och som bidrar till tillväxt och välstånd hos både säljare och köpare. Det är öppenhet inför världen och människors rörlighet.
Under ett besök som Stureakademin gjorde hos Cato i onsdags berättade Clark Packard, research fellow, hur globaliseringen i amerikansk debatt kommit att stå till svars för den manliga industriarbetaren som sägs upp, medan sjuksköterskan som förlorar jobbet till följd av politiska prioriteringar knappt syns.
Det som i debatten osynliggörs är dels politikens problem, dels globaliseringens vinster. Här har libertarianer något att jobba med.
Nyliberalismen är död, hördes från Timbro förlag häromveckan. Länge leve nyliberalismen, hörs denna.
***
På tankesmedjan Cato sitter bland andra Deirdre McCloskey. Två av hennes böcker har Timbro förlag översatt och gett ut på svenska, nämligen Liberalism: Frihet, jämlikhet, välstånd och Dygder, individer, samhällen. Hon kallar för övrigt Trump för fascist.
Ansökan till spetsutbildningen Stureakademin för 2025 har förresten öppnat. Läs mer och sök här.
/Johanna Grönbäck, redaktör Timbro förlag
