Etablissemanget hade rätt om EU
Idag är det trettio år sedan Sverige röstade ja till att bli medlemmar i EU.
När en statsvetare i folkomröstningskampanjens slutskede ombads sammanfatta de gångna veckornas begivenheter fastnade vederbörande för det i sammanhanget något ovanliga adjektivet “folkuniversitetskaraktär”.
Kampanjen hade med andra ord varit saklig. Och tråkig.
Det gjordes återkommande jämförelser med kärnkraftsomröstningen fjorton år tidigare, ännu i någorlunda färskt minne för flertalet väljare. Den gången hade det sprakat om den svenska folkviljan. Nu var det avslaget. “Det är förvånande att så lite hände”, reflekterade Peter Esaiasson i valforskningsinstitutets eftervalsanalys.
Det är i efterhand lite svårt att förstå varför den politiska temperaturen var så låg. Frågan var tveklöst viktig, ur ett nationellt perspektiv närmast existentiell. Det var också den första folkomröstningen sedan högertrafiken utan någon ”linje 3”. Det var raka rör som gällde, antingen gick vi med eller så gick vi inte med. Väljarundersökningarna visade därutöver att folkomröstningen var populär: en klar majoritet ansåg att det var rätt att genomföra en folkomröstning i skarp kontrast mot den allmänna uppfattningen om kärnkraftsomröstningen.
Partiernas försiktighet hade dock en dämpande effekt. I tidigare folkomröstningar hade alla partier lyckats välja en linje kring vilken de mobiliserat sina väljare, även när det inneburit obekvämt sällskap (som när C, VPK och KDS kampanjade sida vid sida om kärnkraften).
Men den här gången var både Socialdemokraterna och Centerpartiet djupt splittrade: de flesta av partiernas företrädare var på ja-sidan, men en majoritet av deras väljare höll fast vid nej. Olof Johansson mumlade fram för- och motargument med samma bristande entusiasm, först mot slutet blev det klart att han faktiskt tänkte rösta ja.
Ännu värre var det för Socialdemokraterna som slets mellan att hålla ihop partiet och att göra det bästa för landet. Ingvar Carlsson, som trots allt frontade ja-kampanjen med stark övertygelse, valde samtidigt att ge två nej-sägare plats i sin nya regering (Margareta Winberg och Marita Ulvskog), tog ingen offentlig debatt med socialdemokrater på nej-sidan och avstod explicit från att sätta sin position på spel. Även vid ett nej avsåg regeringen att regera vidare.
Det är, när man läser tidningarna från den tiden, noterbart hur sent många på pappret tunga aktörer tog ställning. Kommunals, TCO:s och SKTF:s ledning anslöt till ja-sidan först under sista veckan. Stockholms-sossarnas tyngsta namn, det nytillträdda finansborgarrådet Mats Hulth, gick först på fredagen före omröstningen ut med sitt nej, vilket han, kanske inte helt förtroendeingivande, motiverade med ilska över att Stockholms landshövding (Ulf Adelsohn) och Stockholms biskop sagt att de skulle rösta ja.
Nej-sidan hade greppet om opinionen nästan hela året. Först under valrörelsens sista vecka visade mätningarna att det var dött lopp. SVT:s prognos som presenterades när vallokalerna stängde klockan åtta blev en chock: 57 mot 43 för ja-sidan. Spänningen dog.
I verkligheten var det jämnare: 52,3 procent röstade ja, 46,8 procent röstade nej. Ca 295,000 röster skilde sidorna åt.
Expressens löpsedel dagen efter valet visade upp ett delat land. Storstäderna hade röstat ja, resten av landet nej. Männen sa ja, kvinnorna sa nej. Yngre var mer negativa än positiva. Endast två av de sju riksdagspartiernas väljare (Moderaterna och Folkpartiet) stod tydligt på ja-sidan. Efter omröstningen svängde EU-opinionen snabbt över i nej-favör, vilken kom att bestå under hela 1990-talet.
Folkomröstningen ägde rum i ett kallt Sverige. Det var bokstavligen exceptionellt kallt, med minusgrader över nästan hela landet. Men det var också en på andra sätt mörk och kylig höst.
Arbetslösheten var fortsatt hög, vi hade ännu inte lämnat den ekonomiska krisen bakom oss. I september hade Estonia förlist på Östersjöns botten, den största katastrofen i svensk efterkrigstid. Parallellt med valkampanjen rapporterade medierna från rättegången mot Mattias Flinck, fänriken som mördat sju personer på I13 i Falun. Och bara några veckor efter omröstningen skulle Tommy Zethraeus skjuta med automatvapen rakt in i en folkmassa på Stureplan i Stockholm och mörda fyra personer
Stämningarna i landet speglades i Ja-sidans argumentation som präglades av allvarsamhet. Det var nödvändigt med ett medlemskap för att säkra de svenska jobben, förklarade ledande men allt annat än leende politiker på texttyngda svartvita annonser i dagstidningarna. Fredsargumentet förekom också flitigt, om än något försvagat efter tre års misslyckande med att hantera det pågående kriget i Bosnien.
Nej-sidans huvudnummer var demokratin. Man varnade för det så kallade demokratiska underskottet i Bryssel (där fanns lobbysiter, bara en sån sak) och för att Sverige var på väg att frånsäga oss vårt inflytande över såväl välfärd som vår röst i världen.
Och så varnades det för miljögifter i maten, europeisk djurhållning och knark. Och för katoliker.
“Jag vill inte höra tyska i skärgården”, är ett Astrid Lindgren-citat som inte åberopas lika flitigt av de som annars gärna lyfter fram hennes opinionsbildande insatser. Men vid sidan av kampen mot marginalskatterna och för djurens rättigheter gav Lindgren vid den här tiden också röst åt en rätt sunkig nationalism. Hon hade visserligen “inget emot tyskar som folkslag”, bara de inte kom hit med sina D-mark och köpte svenska sommarstugor. “EG kan dra åt helvete!”, utbrast hon i en Expressen-intervju ett år före folkomröstningen.
Täppas Fogelberg, av någon anledning en av Folkrörelsen mot EG:s främsta profiler, kallade skojfriskt unionen för “dumskallarnas sammansvärjning”, vilket måhända överträffades av PO Enqvists jämförelse mellan EU och Sovjetunionen.
Margareta Winberg hade under hela kampanjen en långvarig hang-up på Påven. Ett svenskt medlemskap skulle innebära att vi påtvingades Vatikanens familjepolitik, menade hon. ”Det här kommer jag skämmas för länge”, sa Carl Bildt. ”Fördomsfullt mot katoliker”, kommenterade Winbergs partikollega, utrikesminister Lena Hjelm-Wallén.
Men fördomarna mot kontinenten förekom sedan länge som ett grundackord i nej-kampanjen.
I skriften Europas mörka hjärta som gavs ut av Nej till EG-kampanjen framställdes EG som en förlängning och ett befästande av en europeisk ”herrefolksmentalitet”. Särskilt fransk kultur tycktes väcka en vrede hos författarna (litteraturvetarna Maria Bergom Larsson och Ingrid Rasch):
“Genom magen, tungan och könet har det Franska ockuperat det omedvetna och infiltrerat kroppens lustar och därmed kommit att få en långt större makt över vårt känsloliv och vårt tänkande än den som kan växa ur några kärnvapensstridsspetsar.”
Men nog skramlades det med kärnvapen. I slutdebatten företräddes nej-sidan av LO-ekonomen Agneta Stark,
Handels ordförande Kenth Pettersson samt jordbrukaren Eva Hellstrand. Hellstrand var för de flesta okänd och omskrevs inför debatten för sina ”muskulösa gräsrotsvingar” men i den mån hon blivit ihågkommen är det nog för påståendet att EU skulle skaffa egna kärnvapen (vilket i och för sig mer namnkunniga socialdemokrater också hävdade).
Rädslan för katoliker och kärnvapen kompletterades av rädslan för knarket. En opinionsundersökning visade att 72 procent av väljarna instämde i att ett EU-medlemskap skulle innebära att “knark och brottslighet väller in i landet”. Det tolkades på nyhetsplats i DN som ett uttryck för att kampanjen varit saklig och att den väsentliga informationen hade nått väljarna.
Hösten 1994 kan framstå avlägsen. En tid när brottsligheten var ett hot från utlandet, när en skjutning sysselsatte journalister och allmänhet i månader och när väljargruppen unga kvinnor var mer mottagliga för populistiska argument än äldre män.
Men det var också en tid när etablissemanget - eliterna - faktiskt visade sig ha rätt. Det var ju rätt beslut att Sverige gick med i EU. De farhågor som nej-sidan gick till val på kom inte att besannas. Kenth Pettersson hade fel när han sa att EG bara var för “storföretagare, storbönder, grevar och baroner”.
Väldigt många av de som den gången stod på nej-sidan har också kommit att ändra sig. Gott så.
Men framförallt bör vi minnas stämningarna och argumenten och debatterna eftersom utfallet mycket väl hade kunnat bli annorlunda. Och sannolikt hade blivit så om det inte vore för att just eliterna - i det här fallet först och främst politiker, näringslivstoppar och fackföreningpampar, men också biskopar, ledarskribenter och enskilda entreprenörer gott in med full kraft och argumenterat för sina ståndpunkter. Eller, om man så vill, övertalat väljarna.
Eliterna har åkt på många smällar sedan dess. Ibland välförtjänt. Men det får också finnas gränser för självspäkningen. Ibland har etablissemanget rätt. Trettioårsminnet av den svenska folkomröstningen är ett utmärkt tillfälle att sträcka på ryggen.
***
En betydligt mer djupgående analys av Sveriges väg in i EU finns i Joakim Bromans bok 1994: Sommaren som förändrade Sverige för alltid. Den borde ni verkligen läsa.
Och är ni i Stockholm ikväll är ni välkomna till Timbro där bland andra Joakim och jag pratar om den svenska vägen in i EU.
