Jo, den här gången är nyliberalismen faktiskt död
Ni vet hur det brukar låta från vänsterhåll när det varit val utomlands och högern förlorat: nyliberalismen är död!
Nu var det vänstern som förlorade men låt mig då istället låna talepunkten och erbjuda en modifierad version: den gren av nyliberalismen som utgörs av den organiserade amerikanska libertarianismen är nu redo att dödförklaras.
Lite historia först.
Libertarianska partiet (LP) grundades 1971 och är sedan flera decennier USA:s tredje största parti, både sett till antalet registrerade väljare och sett till andel röster i nationella val. Det är förstås ett mycket litet parti med amerikanska mått och som aldrig vunnit representation i Kongressen. Det har ändå haft ett visst inflytande.
Väljarstödet mättes länge i promille men med Gary Johnson, tidigare republikansk guvernör i New Mexico, som presidentkandidat i två val i följd på 2010-talet lyfte partiet. 2012 passerade man för första gången en miljon väljare. I 2016 års val valde hela 4,4 miljoner väljare Johnson. Det motsvarade 3,3 procent av rösterna, inte alls obetydligt i ett val där Hillary Clintons segermarginal - i “popular vote” - över Trump var 1,9 procent (och Johnson tog betydligt fler väljare från Republikanerna än Demokraterna).
I 2020 års val var Jo Jorgensen partiets kandidat. Stödet sjönk då till 1,2 procent. Det gav ändå återigen en tydlig tredjeplats. Som jämförelse fick det gröna partiets kandidat Jill Stein 0,3 procent.
LP har som sagt flest väljare från Republikanerna, men är samtidigt starkast i redan säkra republikanska delstater. I samtliga nio delstater där LP nådde över två procent 2020 vann Trump med mycket stor marginal över Biden.
Värt att notera är dock att LP har haft ett ganska jämnt väljarstöd över hela landet, med ca 1-1,5 procent även i nästan alla swing states.
Det fanns således en potentiell chans att faktiskt påverka, på marginalen. Så blev det inte. Rösträkningen är förstås inte avslutad men LP ligger i skrivande stund på 0,4 procent. Fullständigt irrelevant.
Historiskt har libertarianerna alltid varit måna om distans till båda de stora partierna även om den ideologiska och sakpolitiska överlappningen varit större med Republikanerna. Åtminstone så länge ekonomiska frågor dominerade agendan. Då vägde det tyngre att man var ”mer fiskalt konservativa än Republikanerna” än att man var ”mer socialt progressiva än Demokraterna”.
Med kulturkriget har spelplanen förändrats. Libertarianer har kompromissat rejält inte minst i invandringsfrågor för att kunna bevara enigheten i ekonomiska frågor. 2022 togs ytterligare ett kliv efter vad som framstår som en kupp av närmast trotskistisk modell. En falang bestående av så kallade paleokonservativa - ”Mises Caucus” - leder nu partiet. Med det har partiet slutligen tippat över i en invandringsfientlig och socialkonservativ, för att inte säga reaktionär, hållning i kulturkrigsfrågorna. Partiet har exempelvis bytt ståndpunkt om abort. Samt, kommit att ta ställning för Trump.
Vid partiets konvent i våras bjöds Trump in som talare, vilket var unikt: aldrig tidigare har en presidentkandidat talat på ett annat konvent än det egna partiets.
Sedan dess har partiet i flera delstater valt att rekommendera sina anhängare att rösta på Trump i valet. Även partiets ordförande stöttar Trump i valet.
Den libertarianska rörelsen är förstås större än det Libertarianska partier men skiftet har skett över hela linjen. Klassiska högertankesmedjor som Heritage är numera helt lojala med Trump. Namnkunniga libertarianska intellektuella, som David Henderson, utgiven på svenska av Timbro i början på 2000-talet, ser Biden och Trump som lika dåliga alternativ.
Den här utvecklingen kritiseras förtjänstfullt i en rasande artikel av Shikha Dalmia, amerikansk journalist, opinionsbildare och grundare av The UnPopulist. Det borde ha varit självklart för den libertarianska rörelsen i USA att bemanna den första försvarslinjen mot Donald Trumps auktoritära populism, skriver hon.
Ändå stöder de nu helhjärtat Trump, eller, vilket knappast är särskilt mer hedervärt, beskriver honom som den minst dåliga av två olämpliga kandidater.
Gunnar Hökmark, inte direkt känd för att vara soft on socialism, skrev mycket bra i Dagens Industri häromdagen om det orimliga i att framställa Trump och Harris som likvärdiga kandidater:
Det är en fundamentalt annan syn på hur ett mänskligt samhälle ska styras än vad som utvecklats i västvärldens moderna historia. Det är inte bara farligt för demokratin och den konstitutionella balansen i USA utan också för den internationella rättsordningen och därmed för den globala ekonomin
Hur förmår libertarianer, som i decennier framställt sig själva som mer principfasta än alla andra politiker eller ideologier, inte se att Trump är det största hotet mot individuell frihet i modern tid? Hur har man kunnat kompromissa bort sitt motstånd mot en stark stat när man står inför en kandidat som inte tycks de några begränsningar för vad han kan använda staten till?
Dalmia sätter in skiftet i ett längre historiskt sammanhang, och tar bland annat avstamp i Matt Zwolinski och John Tomasis historieskrivning över den libertarianska rörelsen i boken Individualisterna (som vi gav ut på Timbro i våras). Enligt det här perspektivet kom libertarianer redan i början av kalla kriget att fixera sig vid att socialismen var den allt annat överskuggande ondskan, så till den grad att man inte förmådde alliera sig med ”vänstern” i kampen för svartas lika rättigheter i sydstaterna. Idag är det kampen mot woke som nollställer all rimlighet: det är viktigare att vara emot woke-vänstern än att ta ställning för individuella rättigheter, oavsett varifrån hotet kommer.
Andy Craig spårar å sin sida skiftet till tidigt 1990-tal och den omsvängning som en av den amerikanska libertarianismens portalgestalter, Murray Rothbard, genomgick mot slutet av sin karriär. Rothbard började då skissa på en paleokonservativ rörelse, en slags brygga mellan libertarianer och högerextremister.
En draksådd som nu skördas av Trump.
Craig menar att Trump i praktiken har dödat libertarianismen i USA. De vettiga har flytt rörelsen, de som återstår har i allt väsentligt övergett principerna.
Det är en nattsvart skildring av vad som historiskt har varit en liten men ändå relativt inflytelserik del av den amerikanska högern. En rörelse som bland annat påverkat Republikanerna i riktning både mot ökad frihandel, mot öppnare gränser och mot en mer progressiv syn på sociala frågor.
Finns något hopp kvar? Libertarianska partiets presidentkandidat den här gången heter Chase Oliver, kommer från Georgia, beskriver sig som “minarkist” (alltså anhängare av en minimal stat - i princip begränsad till ett militärt försvar, polis och domstolar, och den del av partiet som i begynnelsen stor emot anarkisterna - de som Inte vill ha någon stat alls) - och vidhåller att Trump är en dålig kandidat. Och när Trump talade vid konventet i våras blev han faktiskt utbuad av stora delar av publiken.
I sammanhanget är det en liten tröst.
Den amerikanska libertarianismens moraliska dikeskörning är en angelägenhet för alla med intresse för nyliberalismens fortsatta överlevnad.
***
Läs Nils Karlsons bok Ett liberalt försvar mot populismen - nyligen publicerad i billig pocket på svenska. Nils har varit en del av den internationella nyliberala rörelsen i decennier och hör till dem som tidigt varnat för populismens konsekvenser.
Läs också Caspian Rehbinders essä i Smedjan om den svenska vänsterns kärlek för dödförklaringar av nyliberalismen.
