Lars Trägårdh och de sju besvikna Stockholmsresenärerna
En av sämsta invändningarna mot en kulturkanon är att det skulle vara vanskligt att välja ut de relevanta verken. Det är förstås nonsens. Allt som krävs är självförtroende.
Mitt favoritexempel är, som så ofta annars, Jerry Lee Lewis. Knappt halvvägs genom karriären tvekade han inte att placera sig själv på den amerikanska sångtraditionens allra översta hylla: “There have been many great performers, but only four great stylists—Al Jolson, Jimmie Rodgers, Hank Williams, and Jerry Lee Lewis.”
Svårare än så behöver det inte vara.
Om man nu inte får för sig att blanda in andra kriterier än kvalitet.
Vilket råkar vara precis vad den svenska regeringens kulturkanonutredare Lars Trägårdh har gjort. Ända sedan starten har han tydliggjort att hans utredning kommer att tillämpa ett brett kulturbegrepp, antropologiskt snarare än estetiskt. Det handlar mer om att lista verken - om det nu ens är verk som ska listas - som har format Sverige, alltså det som historiker brukar kalla nationsbyggande, än om att välja de allra bästa.
Trägårdh har likaså varit angelägen om att arbetet med kanon inte ska vara ett renodlat expertprojekt. Allmänheten har nog minst lika mycket att bidra med som den intellektuella eliten, menar han.
Sådant prat väcker förhoppningar.
Det vilade en således en doft av lokaltidningsbesvikelse över DN:s artikel i måndags om de sju representanterna för Sveriges fem nationella minoriteter som rest till Stockholm för att få träffa utredaren och berätta vilka verk de hoppades få med.
Trägårdh hade, högst motvilligt men i linje med förordningarna, bjudit in representanterna till ett informationsmöte. Han lät dock snabbt deltagarna veta att han betraktade mötet som onödigt. Hela hans idé om en kanon är oförenlig med det grupptänkande som minoritetspolitiken vilar på. “Jag är mer intresserad av intelligenta individer än representanter för olika intressen”, hade han sagt till den lilla delegationen.
Trägårdhs agerande utgör “ett fortsatt förtryck”, enligt Anette Kohkoinen, vice ordförande i Svenska tornedalingars riksförbund-Tornionlaaksolaiset, som enligt DN rest 80 mil för mötet.
Anders Eriksson från Sverigefinländarnas delegation oroades å sin sida över vilka verk som riskerade att lyftas fram om inte hans grupp fick sista ordet: ”Tänk om den sverigefinska litteraturen skulle representeras av Svinalängorna. Det är en väldigt bra bok, men den befäster bilden av att finnar super och slåss. Det vore förfärligt.”
En kanon får alltså gärna bestå av bra böcker men det måste vara böcker som ger en trevlig bild av respektive samhällsgrupp.
Jag känner igen resonemangen från de reaktioner som följde på det seminarium på Bokmässan i Göteborg som Timbro arrangerade tillsammans med Katalys för en månad sedan. Varför saknade vissa grupper representanter i panelen, undrade en journalist från SVT. Jag svarade något i stil med att vi inte tänkte i gruppkategorier utan eftersträvade en intressant idépolitisk debatt mellan fristående intellektuella.
Intelligenta individer, inte representanter för gruppintressen. Tydligen väldigt kontroversiellt.
Av bara farten dömer Trägårdh i samma DN-intervju ut hela den svenska minoritetspolitiken. Det är något överilat. På totalen är den trots allt ganska väl avvägd och mindre omfångsrik än man kan tro, givet debatten. Jämfört med många andra länder har Sverige få inslag av grupprättigheter. Fokus är, med all rätt, på stöd till minoritetsspråken, inte till de etniska/nationella grupperna. Identitetspolitiken sitter främst i huvudet hos individer, varav många jobbar inom organisationer och myndigheter med visst inflytande. Men i lagtexten regerar ännu de medborgerliga, universalistiska idealen.
Kritikerna av kanonutredningen har sedan starten försökt göra gällande att det är ett nationalistiskt projekt. Några upprörda minoritetsröster tas nu till intäkt för att så skulle vara fallet, att Trägårdh och regeringen skulle ägna sig åt att dra gränser för svenskheten och att udden skulle vara riktad mot minoriteterna. I en oförskämt konspiratorisk text i Göteborgs-Posten framställer Mats Kolmisoppi utredningen som ett smutsigt beställningsjobb: “ifrågasättandet av de nationella minoriteternas ställning kommer till slut att göra det lättare att bedriva en konservativ och marknadsliberal politik”.
Det är som om tjugo års kritik mot identitetspolitiken inte har ägt rum. I Sverige har denna visserligen haft en liberal slagsida men internationellt har vänsterröster varit minst lika tongivande. Hur kan detta vara okänd materia för en kulturskribent?
Det förefaller också något onödigt med den gissningslek som omgärdar Trägårdhs intentioner. Det är ju bara att läsa valfri intervju, han har gjort ganska många, så framträder en, faktiskt, både koherent och välgrundad idé om det projekt han håller på med.
Anders Lindberg vet förstås redan nu att “slutprodukten helt kommer att sakna legitimitet”. Tänka sig. Själv blir jag mer nyfiken ju mer jag läser.
***
I förra veckans nyhetsbrev skrev jag om regeringens planer på att undersöka värderingar bland invandrare: “Den stora utmaningen är nämligen inte att samla in ny kunskap utan att veta vad vi ska göra med det vi redan vet”. I SvD-podden Ledarredaktionen (17 oktober) tog Andreas Ericson över stafettpinnen och ställde just denna fråga till ansvarig minister, Mats Persson. Ni kan lyssna här och själva avgöra om ni tycker att hans svar övertygade.
