Jimmie Åkesson kommer överleva oss alla
Det finns väl en hel del som talar för att Jimmie Åkesson kommer att behöva lite tid för att ladda om efter förra månadens bröllopsfest. Jag tänkte dock ändå påminna om att det snart är dags för nästa firande.
I maj nästa år har Åkesson nämligen suttit som partiledare för Sverigedemokraterna i tjugo år. En bedrift som bara överträffats två gånger under svensk efterkrigstid: av Alf Svensson (31 år) och Tage Erlander (23 år).
Åkesson tillträdde när Göran Persson fortfarande var statsminister i Sverige. De som då ledde oppositionen - Fredrik Reinfeldt, Lars Leijonborg, Maud Olofsson och Göran Hägglund - har i tre av fyra fall även hunnit se sina efterträdare pensioneras från rikspolitiken. Twitter fanns ännu inte, men bloggosfären var stor. På torsdagar kl 22 ledde Lennart Persson Debatt från Göteborg.
Det är inte mycket som är sig likt i svensk politik - förutom då att Åkesson sitter kvar.
En del av förtjänsten får nog tillskrivas hans val av parti. Nationalistiska partier har visat sig vara bra på att odla långa partiledarskap. Jean-Marie Le Pen satt kvar i 39 år efter att han grundat franska Nationella fronten och Umberto Bossi i 23 år efter att han grundat italienska Lega Nord. Timo Soini ledde Sannfinländarna i 20 år, Geert Wilders är nu inne på sitt 19 år och Pia Kjaersgaard var Dansk Folkepartis ledare i 17 år. Jörg Haider avgick efter 14 år, men fortsatte att i praktiken leda österrikiska FPÖ i ytterligare fem år.
De har däremot varit sämre på välordnade partiledarskiften. Splittringar, kupper och avsättningar har varit vanligt förekommande. Så även i Sverige 2005, när Åkesson ledde en fraktion som lyckades kuppa bort företrädaren Mikael Jansson.
Åkessons främsta prestation är förstås inte överlevnadsförmågan utan att han lyft sitt parti från fullständig irrelevans till absolut centrum i svensk politik. Varje riksdagsval har varit en framgång. Ideologiskt och policymässigt har partiet skördat större triumfer än någon rimligen kunnat drömma om. I valet 2026 kan det räcka med att partiet håller ställningarna någorlunda för att han ska kunna runda av karriären med en statsrådspost.
Och då kommer även 2024 års dikeskörningar vara bortglömda. Inklusive valet att bjuda ledaren för ett kriminellt MC-gäng till sitt bröllop.
Det här är alltså partiet som inte bara överlevde utan gick stärkt ur järnrörsskandalen för tolv år sedan.
Nej, så blir det knappast nu, och ja, både partiet och tiderna har förändrats. SD-väljarna är fler, och därmed mer lika andra väljare. Den logik som gäller andra partier har i allt högre utsträckning börjat gälla även Sverigedemokraterna. I korthet: det är positivt när partiet intar en populär ståndpunkt i en viktig fråga medan det är negativt när partiledaren umgås med gängkriminella.
Men på samma sätt som alla partier är lika är också alla partier olika. En partiledare för Vänsterpartiet kommer undan med ett annat umgänge än en partiledare för Kristdemokraterna (och vice versa). Och är det någonstans i politikens utkanter man förväntar sig en viss närvaro av kriminella MC-gäng så är det trots allt hos Sverigedemokraterna.
Det är knappast till fördel för partiet och det är tillräckligt spektakulärt för att inte sorteras in i “hund biter man”-kategorin. Medierapporteringen är motiverad. Men det är samtidigt inte tillräckligt överraskande för att göra skillnad, vare sig för partiets eller Åkessons popularitet. I detta avseende lever arvet från den där sommarkvällen på Kungsgatan 2010.
Därmed inte sagt att ett eventuellt tjugoårsjubileeum kommer ha lika stark representation från Comanche MC.
***
Ikväll lanserar vi Individ & kollektivism: Sverige 1968-88. Det är en, i ordets bästa bemärkelse, unik historieskrivning. Tidsperioden, det långa 1970-talet och det korta 1980-talet, är förstås omsjungen många gånger tidigare, men, det vågar jag lova, aldrig på det här sättet.
I 27 egensinniga och i många fall också personliga kapitel, skildras inte bara, eller ens främst, de ekonomiska eller sociala eller politiska skeendena. Allt det finns förstås också med, men tyngdpunkten i boken ligger på det mer oväntade. Här finns till exempel kapitel om tidskrifter, om rollspel, om leken, om serietidningar och om tv-drama: skärvor som tillsammans belyser de här decennierna på ett fascinerande sätt. Beställ boken - och dess föregångare Radikalism & avantgarde: Sverige 1947-67 - och kom på lanseringen ikväll. Vi siktar på att slå rekord: minst 17 författare på scen utlovas!
