Det verkliga demokratihotet kommer inifrån
Demokratins kritiker är ofta mer intressanta än dess försvarare, noterar Svante Nordin i Världsandens partisaner. Carl Schmitt, Martin Heidegger och Ernst Jünger (för att exemplifiera med de tre filosofer vars livshistorier och idéer behandlas i Nordins synnerligen läsvärda bok) har fängslat generationer av såväl antidemokrater som demokrater, till vänster och till höger.
Mönstret går igen i flera epoker. Att läsa 68-vänsterns mest radikala uttolkare kan fortfarande vara fröjdefullt. Och även i vår egen tid är det anmärkningsvärt ofta från ytterkanterna som de mest färgstarka och intellektuellt utmanande tankarna formuleras.
I jämförelse är böcker som försvarar den liberala demokratin ofta oförlåtligt tråkiga. Jag talar av erfarenhet. Mina studentuppsatser baserades på idel uppbygglig demokratiteori. Varefter jag förslösade flera doktorandår på att läsa postmodernister, marxister och nationalister, av egentligen inget annat skäl än att det var roligare. (Derrida var svår att förstå på ett lockande sätt. Habermas var svår att förstå på ett tråkigt sätt. Valet var enkelt.)
Jag fortsätter att vara luststyrd i mitt läsande. Hellre Torbjörn Tännsjös postleninistiska feberdrömmar om upplyst global despoti än Åsa Wikforss elevrådsförnumstiga demokratilektioner. Jag missar ogärna en intervju med köttbullenationalismens Mattias Karlsson eller Putinvänsterns Kajsa Ekis Ekman, men lyckas sällan tränga mig igenom plakatprosan i de återkommande uppropen till stöd för demokrati, tolerans, mänskliga rättigheter eller något annat som jag ju också, handen på hjärtat, står bakom.
Kort sagt: jag dricker gärna öl med Slavoj Zizek i ett samhälle vars institutioner utformats av Robert Dahl. Helst inte det omvända.
Så vad är problemet? Till att börja med att Slavoj Zizek inte hade blivit långlivad i svensk offentlighet. Som Sakine Madon kyligt påpekar i en kritik av helgens upprop i DN har ribban lagts lite väl lågt när en förolämpning anses kvalificera som ett demokratihot. Man kan analysera detta i termer av åsiktskorridorer och andra abstraktioner, men ytterst handlar det om att det finns för få redaktörer, förläggare och publicister som på allvar lever upp till sina höga ideal och är beredda att betala för verklig självständighet. Antalet verkligt fria intellektuella i Sverige, alltså fria i betydelsen att de vägleds av sin egen nyfikenhet och inget annat, går att räkna på fingrarna.
Det är lätt att förstå varför: den som trots allt lyckas försörja sig utan att behöva kompromissa med sin intellektuella hederlighet tvingas likväl betala ett högt socialt pris för att stå utanför de sammanhang där tankefördunklande lojaliteter oundvikligen formas.
Lägg därtill akademins tilltagande bortvändhet från samhällsdebatten. Snart pensioneras den sista generationen samhällsvetare som på bred front kunnat och velat kommunicera med allmänheten. Samtidigt fylls allt fler maktpositioner nu av en generation som fötts upp på en cocktail av värdegrundsdokument och memes.
Vad återstår då?
Språket formar tankarna. Jag tror att en beståndsdel i den upplevda lågkonjunkturen för liberala och demokratiska värderingar handlar om att argumentationen för den rådande ordningen blivit så stum, så livlös.
Jag inser att det är tjatigt och orättvist att exemplifiera med Almedalsveckan men de formulerar det så väl på sin hemsida: “En plats med fokus på mötet och samtalet, där olika röster och olika perspektiv får höras”. Jag förstår att syftet är gott, och ibland blir resultatet också bra, men på det stora hela leder det till hegemonin för ett kravlöst, koffeinfritt demokratiideal där det viktigaste är att alla samtalar, men det är mindre viktigt vad samtalet handlar om. Alla ska få uttrycka sin åsikt, ingen behöver säga något intressant. Deliberativ demokratiteori på speed.
I en livskraftig demokrati välkomnas inte bara avvikande åsikter där det, för tillfället, finns starka majoritetsuppfattningar, utan också regelrätt systemkritik. Även från dem som tycks ha helt andra ideal. Istället för att slentrianmässigt reducera högeridentitärer, wokeprofeter eller klimatapokalyptiker till demokratifiender behöver vi anstränga oss för att förstå världsbilden och bemöta deras bästa argument.
Men få tycks intresserade av dylika stresstest. Ingen utgivning under mina tio år på Timbro har väckt i närheten av samma ilska som översättningen av Jason Brennans Efter demokratin. Nästan ingen av de som gapade högst tycktes ha läst boken. På ett motsvarande sätt är det ytterst få av de många böcker och artiklar som skrivits om hoten mot den liberala demokratin som överhuvudtaget intresserar sig för idéerna bakom.
Desto lättare då att skylla på invandringen eller nyliberalismen eller bristande utbildning eller ren illvilja.
Det är tråkigt att bli missförstådd eller förolämpad. Men det stora hotet mot demokratin kommer inifrån. När vad som borde vara en livaktig diskussion får ge vika för debattartiklar formulerade som trosbekännelser. Det är när de rimligaste idéerna stelnat till dogmer som alternativen framstår som mest lockande.
***
Imorgon inleds Bokmässan och i förväg har jag sett kritik (ok, ärligt talat var det väl bara en tweet av Victor Malm men den var intressant) mot att boken inte längre står i centrum, eller åtminstone inte lika mycket i centrum som förut. Jag vet inte om det stämmer, kanske är det så och i så fall finns säkert skäl att vara vaksam innan även Bokmässan muterat till ett torg för samtal och åsikter.
Men än är vi inte där. Själv instämmer jag med Johan Hilton: “Det finns få företeelser i svenskt kulturliv som är så genuint hoppingivande som den årliga bokfesten här i Göteborg”.
Vi på Timbro arrangerar som vanligt ett stort antal författarintervjuer och debatter. Här nedanför hittar ni samtliga våra programpunkter och jag vågar utlova att samtliga är värda att besöka.
