I huvudet på den tröttaste vänstern i Sverige
Har Sverigedemokraterna skakat liv i en “antidemokratisk impuls” i svensk höger? Det är Daniel Suhonen som ställer frågan i sitt förord till Peter Gustavssons nya bok Angreppet - så urholkar Tidöregeringen vår demokrati (Arkiv förlag)
Det är allvarliga anklagelser som formuleras redan i undertiteln. Dessvärre förblir de också otydliga, svepande och illa underbyggda. Några exempel:
Att ett tidsbegränsat särskilt statligt stöd till så kallade “hågkomstresor” inte omedelbart förlängdes, beskrivs i boken som att regeringen “ströp” stödet. Att regeringen därefter avsatt extra resurser för arbetet mot antisemitism nämns däremot inte.
Att regeringen avskaffat det statliga stödet till organisationer på etnisk grund återges i boken som exempel på en “attack” på civilsamhället. Inget av de argument som regeringen (och liberala debattörer som undertecknad) anfört till stöd för förändringen återges, eller bemöts.
Likaså beskrivs omläggningen av biståndet som ett sätt att knäcka civilsamhället. Efterfrågan på bättre underlag och utvärdering från Sida beskrivs som ett försök från regeringens sida att “detaljstyra” en väl fungerande verksamhet. Inget nämns om de angivna motiven att komma till rätta med bristande effektivitet, korruption etc.
En detaljförändring i gymnasieskolans ämnesplan för samhällskunskap, som ger mindre utrymme åt arbetsmarknadens parter, tolkas som ett sätt att bakvägen minska fackens ställning. Att det pågår en debatt, med aktivt deltagande från inte minst lärare, om att kursplanerna är överbelastade och prioritering är nödvändig, får läsaren inte veta.
Den omfattande kritiken av studieförbundet Ibn Rushd, som det skrivits mängder av artiklar om de senaste åren, återges mycket kortfattat som ett exempel på en “islamkritisk vändning” i samhällsdebatten. Inte ett ord om de eventuella legitimitetsproblem som kan finnas med skattepengar till verksamheter som åtminstone borde kunna kvalificeras som tveksamma, ur ett demokratiskt perspektiv. Regeringen vill knäcka studieförbunden, hävdar Gustavsson, men motivet förblir även här oklart för läsaren.
Ett antal bekymmersamma uttalanden från ledande Sverigedemokraterna radas upp och kritiseras med all rätt av Gustavsson. Men det nämns inte att SD:s inflytande över regeringens kulturpolitik är synnerligen begränsat. Inte bara Liberalerna, utan även Moderaterna och i synnerhet kulturminister Parisa Liljestrand, har ju återkommande markerat mot SD:s kulturpolitiska reflexer.
Hur mediepolitiken ska utformas kan man ha olika åsikter om, här finns legitima intressen som krockar. Men vill man driva hem tesen att ett smalare SVT (i betydelsen ett SVT som inte nödvändigtvis prioriterar Melodifestivalen) är ett demokratihot borde det väl åtminstone presenteras argument?
Att avsnittet om lotteriverksamhet inte har åldrats särskilt väl behöver knappast påpekas.
Jag själv instämmer i sak i kritiken mot de så kallade angiverilagarna. Men återigen - varför inte bemöda sig med att bemöta motargumenten?
Sammantaget summerar Angreppet paradoxalt nog till ett av de starkare försvar för Tidösamarbetet som jag har läst. Var det alltså inte värre än så här? Krävs det verkligen överdrifter, fultolkningar och osynliggörande av verkliga motiv för att fylla ut även en mycket tunn bok om den här regeringens brister?
Möjligen inser även Gustavsson själv att han har ett svagt case, när han väljer att rama in anklagelseakten med, ja ni gissade rätt, Donald Trump.
SD ligger nära Trump ideologiskt, konstaterar Gustavsson och går raskt vidare i berättelsen. Ja, det finns ideologiska trådar som förenar, men också sådana som särskiljer. Det hade möjligen varit intressant att nysta i dessa, i en bok som utlovar att ta demokratins överlevnad på allvar, istället för att försöka antyda en stundande mjukisbyxeattack mot Riksdagen, skulle Tidögänget förlora nästa val.
Men Peter Gustavsson har inte tid att fördjupa sig i idéernas värld. Argument, ideologiska utgångspunkter, intresse- och målkonflikter skyndas förbi. I hans berättelse ryms bara två aktörer: folkrörelsernas osjungna hjältar och demokratins blåbruna fiender. Det är både gapigt och sömnigt på samma gång, och, givet de synnerligen allvarliga anklagelser som framförs, närmast förolämpande mot läsaren. Boken utgör på så sätt en förtjänstfull guide till världsbilden hos den minst relevanta falangen av svensk vänster. Den som söker en välgrundad idékritik av regeringspolitiken får däremot leta någon annanstans.
***
Det blåser snålt kring Northvolt och de andra gröna industrijättarna. Vill man få en fördjupad och mångsidig bild av vad som faktiskt pågår i norra Sverige ska man läsa Gustaf Nilssons reportagebok Det luktar pengar som vi lanserade i förra veckan. Här kommer många röster till tals, inte minst lokala företagare, politiker och väljare i Norrbotten. (Och inom kort kommer ni kunna förhandsbeställa Christian Sandströms nya böcker - Gröna bubblor 2 och Gröna bubblor 3 - har ni inte läst Gröna bubblor 1 är det hög tid att beställa den nu)
