Svensk politik har äntligen blivit tråkig igen
För några veckor sedan efterlyste jag i den här spalten förändringar i regeringen. Halvtid i mandatperioden, och Ulf Kristersson borde skaka om lite bland sina ministrar, tyckte jag. Jag ska erkänna att jag skrev texten i övertygelsen om att det knappast skulle bli någon mer förändring än det nödvändiga skiftet på EU-ministerposten.
Igår meddelade statsministern ytterligare fyra förändringar. Liberalerna Mats Persson och Johan Pehrson byter jobb med varandra samtidigt som Tobias Billströms avhopp som utrikesminister utlöst en rockad som innebär nya jobb för inte mindre än tre moderater.
Jag hade gärna sett ännu fler skiften men för att vara en koalitionsregering mitt i en mandatperiod är det faktiskt en ovanligt stor förändring.
Någon dramatik handlar det däremot knappast om. Snarare vilar ett ovanligt lugn över svensk inrikespolitik när det nya riksdagsåret nu inleds. Kristerssons regeringsförklaring målade, precis som förväntas av någon som haft makten i två år, utvecklingen i samhället i betydligt ljusare färger än tidigare. Sakpolitiskt håller man fast vid de linjer som stakades ut i god tid före förra valet och som stadfästes i Tidöförhandlingarna.
Den stora nyheten är nog snarare vad som inte händer. Efter ett kaotiskt decennium med flera regeringskriser, ännu fler hot om regeringskriser, dramatiska opinionsförändringar och ännu mer dramatiska åsiktsbyten har det plötsligt sluta hända stora saker. Inrikespolitiken har på kort tid blivit väldigt mycket tråkigare, gränsande till tristess.
Kanske kommer det att fortsätta så ett tag nu. Sommaren kom och gick och jag tror inte att en enda minister behövde ställa ifrån sig semesterdrinken för att någon journalist ringde. Mängder av dramatik i amerikansk, fransk och brittisk politik men stiltje här hemma. Inte ens Tobias Billströms plötsliga avgång blev egentligen någon större händelse. Expressens erkänt nyfikna politikredaktion har trots en veckas bakgrundsprat ännu inte grävt fram någon ens måttligt underhållande förklaring. Tristessen regerar vidare.
Först och främst handlar det förstås om en förändrad parlamentarisk verklighet. Minoritetsregerandets permanenta osäkerhet har ersatts av majoritetsregerandets trygga förutsägbarhet. Dessutom fungerar regeringssamarbetet överlag mycket bra, väldigt mycket bättre än vad de flesta trodde, i betydelsen att partierna håller sams och är på väg att genomföra tillräckligt mycket av vad de har utlovat. Valet 2026 ser därför ut att det bli det första på mycket länge där väljarna kommer få chansen att utvärdera utfallet av sitt förra val.
Lugnet är inte enbart självförvållat. För första gången på länge har ingen dramatisk omvärldshändelse skakat om partiernas åsikter. Mellan 2014-22 förändrade flertalet partier sina ståndpunkter radikalt i tunga frågor som invandring, integration, Nato och försvar. Inget liknande har hänt sedan valet.
Det hela återspeglas också i vad som numera framstår som en ovanlig stabilitet i väljarkåren. Två år efter förra valet ligger sex av åtta partier omkring en procent från sitt valresultat. Inget parti avviker från valresultatet med mer än ca tre procentenheter. Så låg rörlighet var det längesen vi upplevde.
En annan orsak till lugnet är förstås att Sverigedemokraterna numera står på insidan av tältet. Lyndon B Johnson hade uppenbarligen rätt (även om det fortfarande skvätter på tältgrannarna ibland).
Men kanske är vi också på väg mot ett förändrat politiskt ideal? När seklet var ungt intervjuade jag vid ett tillfälle Lettlands dåvarande finansminister Krisjanis Karins (han blev senare premiärminister). Jag minns mest hur storögt imponerad han var av svenska politiker, som han beskrev som sällsynt kompetenta, sakliga och resultatinriktade. Hans personliga favorit var Thomas Östros. Det var i det ögonblicket jag insåg att genuin tråkighet faktiskt kan vara hårdvaluta i politiken.
Därför välkomnar jag tristessen. Politik är som bekant nte hähä och hepp hepp. Ytterst handlar det om att några få ges rätten att bestämma över sina medmänniskors pengar och liv. Det bör inte vara alltför lustfyllt. Låt oss därför hoppas att vi nu ser början på ett nytt normalläge. Inrikespolitiken som ett dämpat bakgrundsbrus till livet som pågår i övrigt.
***
Politisk show av stort underhållningsvärde bjuds ju på annat håll. När ni läser det här har Donald Trump och Kamala Harris mötts i sin första, kanske enda, debatt. Vill man förstå hur amerikansk politik kunde hamna där den har hamnat vill jag verkligen rekommendera Hans Bergströms nya bok, Presidentvalet 2024 och demokratin i Amerika. Det är en initierad, fördomsfri analys, som med sin lågmäldhet och saklighet sticker ut från det mesta som skrivs på svenska om USA.
