När Reagan var ett hot mot världsfreden
“Det är skrämmande att denne man är på väg att bli sitt partis [...] kandidat. Ett sådant påstående är kanske värt en förklaring och (möjligen) en ursäkt. En journalist förväntas vidarebefordra en balanserad och objektiv bild, men jag måste erkänna att jag aldrig tidigare följt en ledande politiker i ett demokratiskt styrt land som på samma sätt [...] förenklar och förvanskar allvarliga och komplicerade frågor.”
Nej, det här handlar inte om Donald Trump. Citatet är från mars 1980 och kommer från en artikel av Dagens Nyheters USA-korrespondent Harald Hamrin som följt Ronald Reagan under primärvalskampanjen. Han gillar inte det han ser. Tvärtom, han ogillar det så mycket att han tvingas till denna för tiden ovanliga brasklapp om att han inte längre kan vara politiskt neutral. Reagan är en förolämpning, vill Hamrin låta läsarna veta.
Hamrin var inte ensam. Reagan avfärdades länge i svensk press som ett skämt. En töntig B-skådis som givetvis inte hade i politiken att göra. Sedan, i takt med att en seger i presidentvalet framstod som alltmer trolig, började Reagan att framställas som ett allvarligt hot. Mot det amerikanska folket, mot välfärden, men i synnerhet mot världsfreden. Dagens Nyheters ledarsida beskrev honom exempelvis som en “enkelspårig bakåtsträvare, grymt okunnig om det moderna samhällets och de internationella problemens krav” och dagen efter presidentvalet inleddes huvudledaren på följande sätt:
“Förenta staternas folk har för första gången anförtrott sig åt en ren ytterlighetsman som president”.
Kollegorna på Expressens ledarsida instämde: “Just när det gäller internationella mellanhavanden har Reagan avslöjat sin klumpighet och en brist på verklighetssinne, som i ett ömtåligt läge kunde få katastrofala följder”.
Amerikanska presidentval har länge varit stora mediehändelser i Sverige. Att läsa svenska journalisters och opinionsbildares beskrivningar och omdömen om kandidaterna ger i efterhand en fascinerande inblick i tidsandan, även om det inte alltid säger så mycket om amerikansk politik. George H W Bush, Reagans vicepresidentkandidat, beskrevs exempelvis av Anders Mellbourne som en “något klyftigare men betydligt mer ruggigt aggressiv pocketupplaga” av Reagan. Really?
Bilden av Reagan är intressant av fler skäl än att påminna om att det finns en lång förhistoria till de senaste årens rapportering från amerikansk politik. Idag är det många som sörjer tomrummet efter den konservatism som han representerade, det tomrum som i USA fyllts av Trump och i Europa av våra inhemska högerpopulister av varierande problemgrad.
Men ett större bekymmer än de aktörer som den bortdomnade och undanträngda konservatismen skapat utrymme åt är nog frånvaron av konservativ broms i politiken.
I en ny biografi - Reagan - his life and legend - skriver författaren Max Boot att Reagan är missförstådd, både av anhängare och kritiker. Reagan var både mer ideologisk, och mer pragmatisk, än vad som hävdas. Han var mer ideologisk, i bemärkelsen radikal höger, än vad många tillskyndare vill erkänna, exemplifierat i första hand med hans flört på 1960-talet med smått konspiratoriska idéer och hans motstånd mot medborgarrättsrörelsen. Men samtidigt går det inte att komma ifrån den pragmatism som utmärkte Reagans år vid makten, både som guvernör i Kalifornien och som president. I Kalifornien undertecknade han både några av de hårdaste vapenlagarna och de mest liberala abortlagarna som införts i USA. I Vita Huset sänkte han skatter för att sedan höja dem och fortsätta blåsa på med offentliga utgifter på rekordnivåer.
En invändning mot resonemanget är att konservatismen, så som den brukade uppfattas i en mer rimlig tid, nästan definitionsmässigt är pragmatisk. Reagan drevs av värderingar och ideal men var oftast kapabel att ompröva sina idéer om den bästa vägen för att uppnå den. Allra mest så, förstås, i kampen mot kommunismen. “Nej”, svarade Reagan när han vid ett besök i Moskva sommaren 1988 fick frågan om han fortfarande ansåg att Sovjetunionen var ondskans imperium: “Det var en annan tid, än annan era”. (Det hade gått fem år)
Och året innan hade arga högerpolitiker i USA jämfört Reagan med Chamberlain, så impopulär var nedrustningspolitiken hos delar av partiet. Men Reagans instinkter var riktiga, både när det gällde upprustningen under den första mandatperioden och när det gällde förhandlingarna med Gorbatjov under den andra.
Det kalla krigets slut blev också Reagans stora triumf, och förklarar varför han 35 år efter presidenttidens slut, och tjugo år efter sin död, fortfarande faller mycket väl ut i expertrankingar av de stora presidenterna. Trots Iran-Contrasskandalen, trots misslyckandet att hantera den inhemska AIDS-epidemin, trots principlösheten inför Apartheidregimen i Sydafrika och trots en hel del annat som tynger ner omdömet hamnar Reagan vanligen bland de främsta presidenterna från 1970-talet och framåt.
För yngre generationer, även i Sverige, är Reagan idag reducerad till några one-liners som flimrar förbi i korta klipp på Instagram. Reagan som berättar en rolig historia, Reagan som håller ett känsloladdat tal, Reagan som en allmänt mysig farbror som hamnade på rätt sida av historien.
Det finns dock skäl att påminna om hur kontroversiell Reagan uppfattades, under större delen av sin presidenttid. Både för att det säger något om den förvridna tidsanda då det var Reagan, snarare än ledarna i Moskva, som uppfattades hota världsfreden. Men också för att påminna om att Reagans eget ideologiska bagage rymmer en hel del bråte som vi inte heller bör bortse ifrån.
***
Professor Lars Nord, en av Sveriges främsta experter på politik och media, har avlidit. Vi hade häromåret glädjen att få ge ut en av Lars böcker: Politik är att vinna (samförfattad med Niklas Bolin och Marie Grusell) som kartlade de senaste svenska valkampanjer. Läs gärna Jesper Strömbäcks minnesord över Lars i Dagens Nyheter.
