Det ska sägas att Göran Persson hade det lättare, som chef för en enpartiregering. Är du däremot statsminister i en koalitionsregering lägger du inte hela pusslet själv; i Ulf Kristerssons fall är nästan varannan minister i praktiken utnämnd av Ebba Busch eller Johan Pehrsson.
Det finns förstås både för- och nackdelar med försiktiga regeringsbildare. Ett avskräckande exempel på alltför otålig regeringschef är den nu avgångne brittiska premiärministern Rishi Sunak som under sin mycket korta tid på Downing Street likväl hann genomföra inte mindre än fyra ombildningar av olika storlekar.
Men jag är heller inte säker på att den svenska modellen med hög anställningstrygghet för statsråd är att föredra. Fyra år är väldigt lång tid att slösa bort på någon som inte får något gjort.
Halvvägs genom Tidö-samarbetet får man nog säga att det som helhet verkar funka hyfsat. Det kan vara svårt att utvärdera de konkreta resultaten eftersom så mycket alltjämt skyms av alla utredningar, men det är ingen tvekan om att det händer mycket på flera departement. Både kritiker och anhängare kan nog enas om att det är hög aktivitet och märkbara förändringar inom migrations-, kriminal- och försvarspolitiken. Arbetslösheten, bostadsmarknaden och infrastrukturen är tre politikområden där regeringen arbetar med mindre tydliga linjer. Och behövs det verkligen fyra ministrar på socialdepartementet?
Under Göran Perssons regeringsår var alla införstådda med att statsministern ständigt utvärderade sina medarbetare. Hans svarta bok, där han påstod sig noggrant kartlägga efterträdare till de för tillfället utvalda ministrarna, var ökänd. Leverera, eller så åker du ut.
Persson kritiserades ibland för att bidra till en “presidentialisering” av svensk politik, där statsministern agerade som vore han president i en republik. En SOU för grundlagsutredningen 2007 gavs till exempel titeln “Från statsminister till president”.
Min bild är att den debatten helt har försvunnit. De senaste statsministrarna har upplevts svagare. Jag är mindre säker på att det är en bra utveckling.
Jag tror det vore bra om Ulf Kristersson utrustade sig med en motsvarande blåslampa. Varför inte en svensk version av Gerald Fords “Halloween-massaker” framåt höstkanten?
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
