Paris-OS blev en triumf för staden
I diskussioner om dynamiken mellan sport och politik är utgångspunkten vanligen att det är politiken som utgör den starkare kraften. Det är lätt att förstå varför. Det finns åtskilliga exempel på hur såväl stora som små idrottsevenemang har förvandlats till arenor för politisk propaganda. I våra dagar har sportwashing blivit ett välkänt begrepp, med OS i Kina och fotbolls-VM i Qatar som närmast perfekta exempel på hur diktaturer utnyttjar idrotten för att framstå i bättre sken.
Politiseringen av de stora evenemangen har fått många i idrottsvärlden att kröka rygg. Utövare och andra företrädare för idrottsrörelsen tenderar att ducka i hopp om att slippa tvingas ta ställning i politiska frågor. Fortfarande kan man höra varianter på temat “sport och politik hör inte ihop”.
Kanske har Paris-OS förändrat spelplanen. Visst fanns här politik. Spelen inramades av en serie synnerligen infekterade debatter: om invigningens lek med västerländsk kulturhistoria, om Israels deltagande, om gränserna för inkludering i damidrotten, för att bara ta några exempel. Men ingen av debatterna lyckades överskugga själva spelen. Hela tiden stod idrottstävlingarna i centrum. Debatterna om Dionysos-smurfen, Imane Khelifs kromosomer och Rachael Gunns breakdance förblev bakgrundsbrus.
Sport slog politik. Åtminstone den här gången.
Detta är förstås en triumf för den olympiska rörelsen. En rörelse som varit ständigt ifrågasatt men som trots alt förmått upprätthålla de olympiska spelen som en konstant i 130 år. Spelen har överlevt världskrig, kallt krig och terror, sociala, kulturella och kommunikativa revolutioner, anklagelser om att vara alltför kommersiella och alltför lite marknadstillvända, alltför konservativa och alltför trendkänsliga. Något har man uppenbarligen gjort rätt.
Men sommar-OS 2024 blev också en triumf för staden. Naturligtvis för Paris som arrangörsstad - det är svårt att tänka sig bättre reklam för en stad än vad Paris fått under de här veckorna med positiva berättelser om välfungerande arrangemang och förstås alla de bilder med stadens många ikoniska monument som bakgrund som oavbrutet har kablats ut i all världens medier.
Men jag vill också hävda att OS blev en framgång för idén om den moderna och levande staden. Det hade varit lätt för arrangörerna att nöja sig med att låta Paris vara en vacker kuliss, men OS blev mycket mer än så. Till skillnad från 1924 (då OS senast arrangerades i Paris) och från 1998 (när Frankrike arrangerade fotbolls-VM) byggdes ingen ny jättearena. Istället lät Paris omfamna spelen med allt vad man redan hade att erbjuda: från den omedelbart klassiska invigningen på Seine till de perfekt placerade tillfälliga arenorna framför exempelvis Eiffeltornet, cykellopp genom Louvren och fäktning i Grand Palais. Där exempelvis Stockholm, Helsingfors och München har sina stadion som likt åldrade monument påminner om att städerna en gång arrangerat dessa spel, skrev OS på ett helt annat sätt in sig i den parisiska stadsbilden.
Därmed utnyttjades till fullo en möjlighet som inga andra globala idrottsevenemang äger. VM och EM i fotboll arrangeras av länder, inte städer. Numera ibland även av kontinenter; om två år samarrangerar exempelvis Kanada, USA och Mexiko fotbolls-VM. Och när OS återvänder till Frankrike för vinterspelen 2030 saknas rentav en huvudort, istället har spelen tilldelats “franska alperna”.
OS blev stadens triumf men få städer vågar längre drömma om sommar-OS. De ekonomiska riskerna och logistiska ansträngningarna bedöms vara för stora. Åtminstone sedan fiaskot i Montreal 1976 (vars enorma kostnader till stor del provocerades fram av en djupt kriminell och korrupt fackföreningsrörelse som medvetet såg till att försena byggandet av arenorna) har uppförsbacken varit brant för dem som velat mobilisera till stöd för en ansökan. När den svenska regeringen i fjol sa ja till att Stockholm skulle få ansöka om vinter-OS 2030 var entusiasmen låg och motståndet skarpt, inte minst från mina kollegor på Timbro.
Det är rimligt att vara skeptisk. Det var även parisarna, in i det sista. Men det finns också något tilltalande i den oerhörda offensiv med vilken arrangörerna tog sig an uppgiften. Man kan kan le åt löftet att göra Seine badvänlig för första gången på ett sekel. Möjligen nådde man inte riktigt ända fram men processer och drömmar sattes i rullning. Förväntningarna som invånarna kan ha på sin stad höjdes.
Om fyra år utlovar Los Angeles att staden ska arrangera bilfria sommarspel. Även här kan realismen ifrågasättas men ambitionen öppnar för smått svindlande perspektiv. Lyckas man där kan man lyckas överallt.
***
Staden är som bekant det övergripande temat för Timbros aktiviteter under året. I höst kommer vi ge ut flera böcker som på olika sätt belyser just staden. Om några veckor kommer exempelvis Staden i den svenska romanen där ett spännande gäng skribenter skriver om hur staden har skildrats i den svenska litteraturen Allra först ut är dock Stad i världen - Pär Isakssons fascinerande berättelse om hur det gick till när Stockholm i mitten på 1990-talet valde att satsa på den då ännu oprövade tekniken med höghastighetsfiber och hur detta beslut lade grunden för stadens förvandling till ett globalt centrum för techsektorn (länk till bok och anmälan längre ner i brevet).
/Andreas Johansson Heinö, förläggare
