Därför behöver vi Sverigedemokraterna
Så har Sverigedemokraterna ännu en gång hamnat i centrum av en valrörelse. Kalla Faktas angelägna granskning av partiets anonyma sociala medier-konton, liksom det av SD regisserade efterspelet, har dominerat politikbevakningen i snart två veckor. Och därmed har också medieutrymmet för övriga partier att nå ut med sina profilfrågor krympt ytterligare.
Och det ser ut att fortsätta. Igår lovade/hotade Centerpartiet att verka för att Liberalerna utesluts ur den liberala gruppen i Europaparlamentet. Precis som i riksdagsvalet 2022 ser relationen till SD ut att bli den tydligast särskiljande frågan mellan de två liberala partierna.
För mig har den här cirkusen blivit en påminnelse om att Sverigedemokraterna på samma gång fyller två mycket olika funktioner i svensk politik.
Den ena är som ett någorlunda seriöst och, ur ett demokratiskt perspektiv, välbehövligt komplement i partipolitiken. Det vill säga, Sverigedemokraterna ger röst åt åsikter, väljargrupper, perspektiv, värderingar och en ideologisk världsbild som annars inte varit representerad i den offentliga debatten. Detta gällde i synnerhet under åren 2006-15, när partiet var ensamma om att ifrågasätta den relativa konsensus som rådde gällande invandringspolitiken. Om inte SD hade funnits då, hade vi behövt uppfinna något liknande. Det var i längden ohållbart att åsikter som delades av en mycket stor minoritet av väljarna, enligt stabila mätserier någonstans i storleken 40 procent, inte alls fanns representerade i den nationella politiska debatten.
SD har i detta avseende blivit mindre annorlunda under det senaste decenniet, i takt med att de flesta riksdagspartier och ledarsidor närmat sig deras position. Ett annat sätt att uttrycka samma sak är att säga att Sverigedemokraterna har normaliserats. SD avviker dock fortfarande ideologiskt, som det enda parti som vilar på en nationalistisk grund, och de avviker också i motiveringarna till den strikta invandringspolitiken. Sådant är inte alls oviktigt, men det har här och nu en begränsad praktisk betydelse.
I andra just nu tunga frågor, som kriminalpolitiken, energipolitiken och försvarspolitiken, har SD aldrig varit fullt så udda men de har periodvis intagit ytterkantspositioner och därmed bidragit till ett breddat politiskt landskap även i dessa avseenden.
Det är också kombinationen av dessa åsikter som utgjort SD:s biljett in i Tidösamarbetet. Visst är Moderaterna beredda att gå långt för att få bort sossar från regeringsmakten, men det hade inte varit möjligt om SD inte befunnit sig tillräckligt nära åsiktsmässigt i tillräckligt många tunga politiska frågor. Det sakpolitiska utfallet kommer vara avgörande om det blir en fortsättning efter 2026.
Så långt utgör alltså SD, precis som deras nationalkonservativa eller nationalpopulistiska systerpartier runtom i Europa, ett naturligt och i grunden konstruktivt tillskott i demokratin. Den demokratiska paletten blir mer mångfacetterad om det finns fler nyanser än rött, grönt och ljusblått.
Men SD fyller också en helt annan funktion, som efterspelet till Kalla Faktas granskning har belyst. Jag skulle vilja beskriva detta i termer av en skrattspegel.
Det är, för att uttrycka det försiktigt, uppenbart att SD har en partiorganisation, en partikultur och en medlemsbas som fungerar annorlunda än alla andra partier i Sverige. I efterspelet till Kalla Fakta-granskningen har både Sverigedemokrater och fristående opinionsbildare försökt påpeka att andra partier också minsann har haft tveksamma konton. Det är en dödfödd whataboutism. Skillnaden handlar dels om omfattningen, men också om att för Sverigedemokraterna, men inte för några andra, är denna sociala mediemiljö en del av partiets DNA.
Det vi ser idag är resultatet av en rörelse som på grund av omständigheterna under hela sin existens tvingats uppfinna egna metoder, egna kanaler, egna institutioner. Där andra försiktigt och klumpigt tänjer på reglerna har SD lärt sig att spela efter en helt egen regelbok.
Den är, och det vill jag verkligen understryka, sämre än den de andra partierna följer. Om alla skulle bete sig som Sverigedemokraterna skulle vi få en mycket sämre demokrati än den vi har nu. Jag tror heller inte vi överhuvudtaget ska röra oss (ännu mer) i riktning mot den sortens gränslösa politiska kommunikation som Sverigedemokraterna bemästrar så väl. Tvärtom. Man kan göra sig lustig över Liberalernas förslag till kontrakt över gott uppförande, och det kommer knappast bli något av det, men det är vackert att se att blodet ännu rinner i partiets We Shall Overcome-ådra.
Men tillbaka till skrattspegel. Att ett parti, SD, om och om igen agerar klandervärt vore faktiskt inte ett särskilt stort problem om vi i övrigt hade ett välfungerande demokratiskt samtal. Sju partier kan, om de vill, agera värdigt och låta den åttonde göra bort sig. Men så ser inte verkligen ut. För att ta några exempel: Vi bjuds ofta undermåliga partiledardebatter, som nu senast i Agenda (ingen som såg den debatten kan säga att Jimmie Åkesson är det stora hotet mot det demokratiska samtalet i Sverige). Vi har en generation av toppolitiker som medietränats till att i praktiken hellre visa renodlat väljarförakt (vilket är vad det handlar om när man ger imbecilla svar på relevanta frågor) än erkänna misstag. Och vii har partier med små och krympande medlemskaror som har förtvivlat svårt att rekrytera utanför de allra närmsta kretsarna. Det är mer än tjugo år sedan Anders Isaksson skrev Den politiska adeln men inte mycket tyder på att släktskap, blodsband och personliga lojaliteter blivit mindre viktiga idag.
Förutom, om man räknar med Sverigedemokraterna. Som vad man än kan tycka om det har fört in helt nytt blod i det politiska systemet. Detta är, allt annat lika, en vitalisering av ett åldrande system.
Och även om de först och främst har vuxit fram som ett alternativ, sakpolitiskt och ideologiskt, är de samtidigt också en reaktion på och en protest mot ett politiskt etablissemang som inte mår särskilt bra. Ideologi och praktik går här hand i hand.
Vart leder oss detta resonemang? Jag tror vi behöver landa i två slutsatser. För det första: konkurrera inte med SD:s politiska kommunikation. Det kan förstås vara lockande att dras med. When they go low, we can i alla fall go lite lägre än vi brukar, etc.
Men det är en dålig idé. Håll gränsen, låt SD:s övertramp bli en påminnelse om ännu större säkerhetsavstånd till det ohederliga, osmakliga och fördummande.
Stanna dock inte vid fördömandet. Våga också hålla upp den skrattspegel som de erbjuder. Se systemfelen som populismen är ett symptom på. Staka ut en färdigriktning, bort från populism, förenklingar, destruktiva konflikter.
***
Om detta, och en del annat, kommer jag att prata den 28 maj då jag har den stora äran att få hålla årets Wibbleföreläsning som arrangeras av Ohlininstitutet. Läs mer här.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
