Folklistan är det mest populistiska i svensk politik på 30 år
Lagom till att jag skulle skriva förra veckans text till veckobrevet kom nyheten att Sara Skyttedal hade registrerat partinamnet Folklistan. Mer inspiration behövdes inte för vad som snabbt blev en lite skämtsam topplista över några mindre framgångsrika folkliga partier.
Sedan dess har Folklistan fortsatt att skapa rubriker, presentera kandidater, flyga helikopter och presentera i alla fall ett politiskt förslag (slopad asylrätt).
Det är skickligt spelat. Men än mer intressant är reaktionerna.
De minst kritiska texterna om initiativet har intressant nog skrivits från vänster. Anders Lindberg varnar till exempel för underskattning medan Göran Greider uttrycker den avundsjuka som jag tror en hel del till vänster faktiskt känner: “även socialdemokratin skulle behöva en folklista”.
Till höger har det varit mer magsurt. På en vecka har Jan Emanuel och Sara Skyttedal genererat fler nervösa kommentarer från borgerliga politiker och opinionsbildare än vad de tappra kämparna i Medborgerlig samling lyckats med under hela sin tioåriga existens. Kanske är det för att Folklistan uppfattas som ett reellt hot. Men jag tror också att det faktiskt handlar om att många etablerade partier inte mår särskilt bra. Vilket Folklistan blir en smärtsam påminnelse om.
“Problemet med Folklistan är inte deras kandidater utan politiska innehåll”, skrev Fredrik Malm (L) redan innan någon del av det innehållet hade presenterats. Civilförsvarsminister Karl-Oskar Bohlin (M) bekymrade sig över hur väljarna ska förhålla sig till “potentiellt rakt kontradiktoriska åsikter och uppfattningar i en lång rad ännu okända frågor”. Medan Fredrik Kärrholm (M) kritiserade Folklistan för att bryta en 120-årig (!) tradition av sammanhållning till höger: “splittrade gerillatrupper är chanslösa mot vänsterns arméer”.
Kommentarerna visar två saker. För det första att många uppenbarligen har missat att göra läxan från de tidigare EP-valen. Junilistan och Piratpartiet (och i viss mån FI och SD) lyckades inte trots att de saknade heltäckande politiska program. De lyckades eftersom det räcker med ett smalt budskap så länge det är träffsäkert.
För det andra visar reaktionerna att alldeles för många, trots decennier av upprörd debatt om populismen, inte alls verkar förstå vad populism faktiskt är. Det sista förvånar mig. Det är som att se ett gäng arborister vara osäkra på vad som faktiskt är en skog.
Men så här är det: Folklistan är det mest renodlat populistiska projektet i svensk politik sedan åtminstone Ny Demokrati i början av 1990-talet.
Det är bara att pricka av checklistan. Oviljan att ens kalla sig parti. Ambitionen att samla politiker från olika läger. Den oresonliga retoriken mot etablerade politiker. Jan Emanuel och Skyttedal följer den populistiska instruktionsboken, punkt för punkt.
Folklistan är därmed ett betydligt bättre exempel på populism än något annat svenskt parti i modern tid. Sverigedemokraterna ryms förstås i den högerpopulistiska familjen, men det är också ett parti med en stark ideologisk kärna. En kärna, den radikala nationalismen, som länge begränsade partiets förmåga att växa. Detsamma gällde för Feministiskt initiativ - som valde bort den potential som rymdes i ett populistiskt jämställdhetsparti för en betydligt mindre populär radikalfeministisk vänsterideologi - och det gäller alltjämt för dess moderparti Vänsterpartiet, vars vänsterpopulistiska potential aldrig tillåts blomma ut.
Folklistan ser inte ut att ha några sådana spärrar. Här gör man istället dygd av nödvändigheten. Sara Skyttedal har visserligen varit ungdomsförbundsordförande och Europaparlamentariker men kan lätt sadla om och fronta ett antietablissemangsparti. Och att Jan Emanuel är miljardär står inte i vägen för den folkliga framtoningen. När andra partier hämtat kandidater med olika bakgrund har ambitionen brukat vara att sammanfoga olikheterna till en harmonisk helhet. Folklistan gör tvärtom: skyltar med de olika partibeteckningarna för att skapa en “något för alla”-känsla.
Att försöka skjuta ner ett sådant projekt med argument som att man inte vet vilken politik man får, eller att de bidrar till borgerlig splittring är således helt verkningslöst.
Det kanske inte behövs. De allra flesta politiska projekt misslyckas av den mycket enkla anledningen att det är väldigt svårt att lyckas. Det krävs bra förutsättningar, bra material, bra idéer, ganska mycket pengar och framförallt väldigt mycket tur.
***
Det här är förstås ett väldigt bra tillfälle att påminna er om att det finns en läsvärd bok om det mest framgångsrika uppstickarpartiet i svensk historia, nämligen Junilistan. Köp den gärna, ni som var med får en garanterat underhållande nostalgitripp och ni som inte var med kan alltid lära er något. Igår hade jag dessutom nöjet att podda med Junilistans grundare Nils Lundgren i SvD:s Ledarredaktionen. Lyssna gärna.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
