Ingen vill bo granne med Ned Flanders
Vi känner alla igen idealbilden av den goda medborgaren: en laglydig, sopsorterande och hårt arbetande skattebetalare som hjälper tanter över gatan och barn med läxor, som vattnar grannarnas blommor, sköter bostadsrättsföreningens bokföring och inte gömmer sig när klassföräldrar ska utses.
Ingen av oss lever upp till idealet och tur är väl det - det finns en gräns när summan av de goda egenskaperna blir till en rätt kvävande och präktig helhet. Vem vill egentligen ha Ned Flanders till granne eller, gud förbjude, själv vara Ned Flanders?
Vi vet också att verkligheten är mer komplicerad än statistiken. Vi vet att man kan vara en klippa i grannskapet samtidigt som man har svårt att betala räkningarna. Vi känner alla någon som inte kommer till sin rätt på sitt jobb men som blommar ut i andra sammanhang.
Så långt inga konstigheter. Men lägg in invandring i ekvationen och det blir mer komplicerat.
Eller snarare mer förenklat. Ned Flanders kommer tillbaka.
Det finns en seglivad föreställning om att Sverige har präglats av de låga förväntningarnas rasism, att vi inte har ställt likvärdiga krav på invandrare och svenskar. Jag kan se sådana exempel, inte minst i skolan, där vi i decennier accepterat lägre skolresultat i skolor med hög andel utlandsfödda.
Men jag vill nog hävda att det motsatta också är vanligt förekommande. Att invandrare möts av orimligt höga förväntningar. Det gäller till exempel språket, där det i Sverige är socialt accepterat att påpeka små felaktigheter och även brytningar. Det gäller kulturell assimilation, där det sedan länge finns mycket starka normer som utgår från majoritetskulturens självklara företräde. Dessa normer är ibland implicita, men förvånansvärt ofta explicita; de senaste åren har vi till exempel haft återkommande debatter om huruvida andra flaggor än den svenska ska få förekomma vid studentfirande, om vilka språk som är lämpliga att tala i kollektivtrafiken och på vilka språk kommunala biblioteket bör tillhandahålla böcker. Till detta kan förstås adderas sekularistiska normer som skapar ett motsatsförhållande mellan att vara svensk och troende icke-kristen.
Det är i ljuset av alla dessa debatter jag läser den uppmärksammade intervjun med Lawen Redar där hon säger att det för henne inte räcker att vara svensk på pappret, att man även ska vara det i hjärtat.
Det är ett klickvänligt citat, det öppnar för angrepp från alla håll, det bottnar säkerligen i en genuin vilja att komma åt segregationen, men själv läser jag det mest som ännu ett i raden av alla dessa fåfänga försök att från politiskt håll ringa in svenskheten.
Hon skulle ha större framgång om hon försökte dra en linje i vattnet.
Politiker till både vänster och höger har länge vilat på förhoppningen om att språk och arbete är nycklar till integrationen. Vilket av åtminstone två skäl är rimligt: dels för att det i väldigt många fall är sant, på individnivå men också på aggregerad nivå, dels för att det är två områden där politiken äger verktyg att påverka.
Att många länge varit mer tveksamma till att lyfta kulturella aspekter beror nog inte enbart på en ovilja att erkänna att dessa också är viktiga, utan på en osäkerhet om vad politiken i så fall kan göra. Det som den här regeringen genomför - införande av kulturkanon, slopat statligt stöd till etniska föreningar, höjda krav för medborgarskap - kan vara symbolpolitiskt motiverat men kommer knappast få några direkt mätbara integrationseffekter.
När delar av borgerligheten nu har glidit lite väl långt mot att prioritera de kulturella dimensionerna av integrationen hade jag önskat att socialdemokratin istället lyfte de materiella aspekterna. Inte för att jag tror att socialdemokraterna har rätt politik, tvärtom, ännu mer högskatte- och bidragspolitik vore förödande, men för att en sådan konflikt skulle tvinga fram borgerliga svar på relevanta frågor - om hur vi får företag att vilja investera i stadsdelar där till och med offentlig verksamhet stänger ner och om hur vi kan vi utveckla gigekonomins potential för att skapa många fler jobb åt personer med kort vistelsetid i Sverige. Och så vidare.
När Redar, och många före henne, pratar om människors identitet och upplevelser är det värt att påminna om vad som politikens huvuduppgift: att riva hinder, sänka trösklar, jämna ut förutsättningar. Eller, om man så vill, att bekämpa orättvisor i form av att barn växer upp i hedersförtryck eller i permanent utanförskap på grund av en bostads- och arbetsmarknad som är riggad för att gynna insiders.
Om detta bör vänster och höger tävla i att ge bäst svar. Hur svensk någon känner sig i sitt hjärta, däremot, är och bör vara bortom varje politikers räckvidd.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
