Vi måste fortsätta lyssna på Donald Trump
Jag förstår om rubriken inte lockar till fortsatt läsning. Jag är också trött på att läsa om Trump.
Nyhetsvärdet kan ofta verka lågt. Han har ju redan passerat alla gränser. Så vad tillför rapporteringen av ännu en rasistisk, sexistisk, odemokratisk eller på andra sätt förkastlig kommentar när han redan sagt samma sak, och fördömts för samma sak, så många gånger tidigare?
Men det är just när den mättnadskänslan infinner sig som vi måste påminna oss om att det handlar om den ledande kandidaten i det amerikanska presidentvalet. Och därför måste vi tvinga oss att fortsätta lyssna, titta, läsa referat, gärna så ofiltrerat som möjligt.
Till exempel på det 1,5 timme långa tal som Trump höll på ett valmöte i Ohio i lördags. Några highlights:
Det mesta känns igen. Trump har egentligen inte radikaliserats sedan den första primärvalskampanjen drog igång hösten 2015. Redan då beskrev han mexikanska invandrare som våldtäktsmän, hyllade Putin som en stor ledare och lovade att stoppa invandringen av muslimer till USA.
Paradoxalt nog tycks många finna något hoppfullt i att han sagt i stort sett samma saker i tio år. Än har ju inte den amerikanska demokratin fallit. Fortfarande finns medarbetare runt Trump som har till uppgift att omedelbart nyansera, relativisera och bortförklara vad han egentligen har sagt. När Trump i Ohio i helgen pratade i svepande termer om ett kommande “blodbad” ryckte de genast ut och hävdade att det endast gällde bilindustrins öde om Biden får igenom sina planer.
Tilliten till de demokratiska institutionerna har varit mycket stor före, under och efter Trumps första presidentperiod. Det är i sig positivt, demokratin förutsätter att vi vågar lita på att de bärande väggarna håller.
Men har de verkligen gjort det? Och hur länge kommer de i så fall fortsätta att hålla? Det är lätt att glömma bort partierna, som trots allt är en nödvändig del av alla fungerande demokratier. Och här är facit förödande. Det republikanska partiet har i praktiken varit helt i händerna på Trump sedan valsegern 2016. Det demokratiska partiet är också på en farlig väg, även om problemen bleknar i jämförelse med republikanernas. Alternativ har svårt att få fäste, trots det breda folkliga missnöjet med både Trump och Biden.
Den press som Trump utsätter amerikansk demokrati för liknar inget vi tidigare sett. De långsiktiga skadorna är ännu omöjliga att överblicka.
Nyligen bjöd Trump Ungerns premiärminister Viktor Orbán till Mar-a-Lago för ett slags kvasistatsbesök (i sig en mycket anmärkningsvärd resa där en regeringschef reser till ett demokratiskt land men bara för att träffa “oppositionsledaren”, inte sin formella motpart. De båda talade som vanligt väl om varandra.
Jämförelsen med Orbán borde vara besvärlig för Trump, givet hur ungersk demokrati systematiskt monterats ned i snart femton års tid. Men faktum är att jämförelsen mellan de båda snarare faller sämre ut för Trump. Tar man honom på orden går han ofta längre än Orbán, även om den sistnämnde, till följd av svagare institutionellt motstånd, genomfört mer av sina visioner.
Och då är ändå Orbán den populistiske ledare i Europa med absolut sämst demokratisk track record.
Få av de andra europeiska populistledarna låter längre som Trump. Och när de gör det är det oftast med mikrofonen avstängd eller i hemliga möten och när det avslöjas blir reaktionerna kraftiga. Som när det avslöjades att höga företrädare för Alternativ för Tyskland i höstas deltagit i ett möte med nynazister för att diskutera massdeportering av tyska medborgare med invandrarbakgrund. Hundratusentals tyskar demonstrerade i veckor, hela det politiska etablissemanget markerade kraftfullt och AfD själva tvingades ta avstånd.
I de flesta fall agerade europeiska populistpartier också snabbt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. De flesta har nu slutit upp bakom militärt stöd till Ukraina och i fördömanden av Ryssland. Samtidigt som Trump så sent som i veckan hånade Zelenskij som en “framgångsrik försäljare”.
Sammantaget befinner sig Trump utanför gränserna för vad som numera är någon slags mittfåra av europeisk populism. Hans retorik har mer gemensamt med genuint auktoritära ledare. Det är retoriken hos en ledare som inte skyr några medel för att nå makten och behålla den.
Det här understryker också allvaret i hur viktigt det är att vara återhållsam med alarmism. Demokratin står stadigt i de allra flesta europeiska demokratier. Men i USA är den faktiskt hotad. Vi behöver ett annat språkbruk när vi varnar för Trump än när vi i Europa bemöter våra inhemska populister.
/Andreas Johansson Heinö, förläggare. Följ på Twitter: @johanssonheino
